Vad innebär det egentligen att leva vidare efter Auschwitz? Ebba Sörbom överlevde, men hennes närmaste fanns inte längre kvar i livet. År 1945 kom hon 17 år gammal ensam till Sverige. De primära behoven tillfredställdes. Hon fick mat, tak över huvudet och möjlighet att arbeta. När de ytliga behoven hade tillgodosetts förväntades de överlevande glömma sina krigsminnen, dra ett streck över det förflutna. De förväntades vara tacksamma över värdlandets omsorg och frikostighet. Något tillspetsat skulle man kunna säga att de överlevande skulle tiga tyst och låta världen fortsätta snurra utan att ta itu med det trauma de genomlidit.

Flyktingarnas upplevelser i dödslägren kontrasterade grällt mot livet i det nya krigs oskadda landet.  Det fanns en ovillighet att överhuvudtaget tro att sådan ondska som flyktingarna berättade om - kunde existera. Vidare fanns en övertro på Sverige. Man ville framhäva Sveriges hjälteroll och glömma bort de många restriktioner mot judiska flyktingar som även Sverige var skyldig till. De överlevande hanterade situationen på mycket olika sätt.  
En kategori flyktingar kom till Sverige, ödmjukt tacksamma och smälte väl in i den färdigstöpta form för ett riktigt "offer". Dessa inlemmades ofta bra i samhället. En annan kategori plågades av det förflutna och vägrade dra ett streck över det skedda. Dessa kränkta människor fick ingen möjlighet att bearbeta traumat de utsatts för. Många skaffade en ny familj och försökte leva om sitt liv genom sina barn (Heidi Freid tar upp de psykologiska konsekvenserna av obearbetade trauman i sin bok "Det tredje livet").

Ebba Sörbom kämpade länge för att smälta in i sitt nya hemland, hon bytte namn för att inte dra uppmärksamheten till sig. Hon gifte sig och skaffade en familj för att omedvetet ersätta sin förlorade familj. Hennes far som överlevt i Tjeckoslovakien rådde henne att vara tacksam över att befinna sig i ett land som Sverige och ifrågasatte att hon ville återvända till honom i det krigsskadade hemlandet. Han var så uppfylld av sin egen smärta att han undergrävde hennes. Enligt honom hade Ebba fått en möjlighet till ett nytt liv. När hon inte kunde släppa det förflutna anklagade han henne för att vara otacksam. Trots alla försök att smälta in insåg författaren snart det ohållbara i situationen. Hon lämnade då sin man och sin lilla son och försökte skapa ett nytt liv - på egen hand.

Det som griper mig när jag läser boken är insiktsfullheten. Ebba Sörbom kommer ägna sitt liv åt att sörja sin förlorade familj. Men samtidigt som hon beskriver detta sorgearbete finns hennes nya familj som hon övergav med i perferin. Hon berövar sin egen son hans mamma, för att få sörja någon som redan är borta. Det är insiktsfullt att ha förmåga att se både den sorg man utsatts för och den man utsätter andra för, på en och samma gång. Vi får veta att hennes son upplever att hans liv trasades sönder när han blev övergiven. Denna bok ger ett bredare perspektiv på vad det innebär att bli sviken, att det finns förklaringar - men egentligen inga ursäkter. Författaren kan bekräfta att hennes son inte förtjänade den smärta hon åsakade honom. Hon ger uttryck för förståelsen att också han var ett oskyldigt barn - och att hennes upplevelser på intet sätt ursäktade hennes hanterande av föräldraskapet. 

Jag har längtat efter en sådan här bok. En historia som inte slutar efter att de vita bussarna skrotats i något garage. En bok som tar upp hur man hanterar det absoluta sveket - egentligen!  Kan man växa och bli en hel människa? Vad händer på vägen dit? Jag älskade boken för uppriktigheten och det myller av blandade känslor den väckte i mig. Språket är vidare mycket koncist - sparsamt ungefär som i en dikt. Det finns inga onödiga utvikelser. Alla ord bränner in sitt märke på näthinnan. Boken är oerhört svår att recensera - eftersom den är så komplex. Det är svårt att undvika att känna för karaktärerna. Av detta skäl, och för att boken inte är en arketypisk biografi ger jag "Bortom minnet, bortom glömskan" en stark femma i betyg. Den är en smärtsam litterär upplevelse!