Efter tio års kamp mot oförstående psykologer som harklade sig, hummade och frågade "hm...hur tror du att vi kan hjälpa dig?" hamnade jag på HH och fick en psykolog som var helt underbar. Inte en enda gång har jag blivit ifrågasatt. Inga "varför skär du dig?", "Varför accepterar du inte bara faktum" eller några andra frågor i den stilen utan konstruktivt rådgivande utifrån det faktum ATT jag skär mig - och ATT jag inte accepterar faktum (oftast har det varit att jag upplevt mig blivit väldigt illa behandlad och att folk vill att jag ska glömma det eftersom det skedde för länge sedan - eller för att DOM vill glömma det). Den enda som kan förlåta är jag. Och efter två år då jag och F gått hos K nästan som familjeterapi har vi utvecklats något enormt. Avsaknaden av ifrågasättande och känslan av att någon tar mina känslor på allvar har varit enormt befriande.

Ett klavertramp förra veckan skedde dock. Det är delvis uppordnat men kändes oerhört kränkande. Ungefär som om det förtroende som byggts upp under två år var förhandlingsbart - kunde flyttas över till en annan människa utan att fråga mig. Jag begärde att få mina journaler och läste igenom dem när de kom med posten idag. Det känns konstigt!

Jag vet att det är mig hon skriver om. Mina problem verkar så triviiala på papper. "Pat inte självmordsbenägen", och rangordning hur pass allvarligt mitt problem är - inte alls. Fast jag vet ju att det är så dom skriver. Och att orsaken till att det inte varit allvarligt har varit K. Att hon visat mig respekt har gjort att jag inte känt behovet av att skära upp armarna. Men livet känns futtigt när det sammanfattas i några få ord. Det tillfället när K sa att jag var frisk nog att sluta träffa henne kände jag att mitt liv var slut. För henne är det en notis i sammanhanget.

Två år diskuterade vi min relation till mina föräldrar. Acceptera vad som är och om det inte är nog - välj bort. Jag tror hon sa det vid första tillfället vi träffades. Sen tog det två år innan jag förstod att jag inte kunde acceptera det som det var utan att skada mig själv. Nu har det gått två månader utan kontakt hemifrån. Det är snart lucia och jul. Det borde göra ondare än det gör. Jag saknar dom ibland. Men jag saknar inte känslan av att vara kontrollerad och ständigt ifrågasättas. Jag saknar inte att känna mig låst och utanför. Jag vaknade en morgon för några veckor sedan efter en underlig dröm. I drömmen hade jag blivit av med all min ilska mot M&P och förlät dem. Jag ville kasta mig på telefonen och reparera allting - precis ögonblicket när jag vaknade. Sen insåg jag att det inte går att reparera allting. Det kommer alltid finnas ett minfält oss emellan. För så länge de upplever att det är okej att sitta vid matbordet och prata med varandra, införstådda i att jag inte hör - och därmed är utanför, kommer inget vara okej. Jag kanske kan förlåta dem för att de HAR hanterat mig illa tidigare. Men jag kan inte fungera om mitt utanförskap ska vara en norm i framtiden.

Under den tid i livet då man ska frigöra sig från sina föräldrar förlorade jag min hörsel. Då blev jag beroende av deras hjälp och frigörelsen stannade upp. Det var ödesdigert för mig. Idag är jag fri på ett sätt. Men jag är skadat gods på ett annat. Jag vill också kontrollera kärleken. Jag tror inte att jag kan bli älskad utan att ha kontroll. Jag vill göra precis som min M gjorde. I framtiden när jag och F skaffar barn finns det risk att jag låter min rädsla styra. Jag vill fortsätta se den rädslan för att kunna jobba med den. För fortfarande upplever jag mig väldigt isolerad och beroende. Jag har inget jobb (studier är inte samma sak) och jag kan faktiskt inte föreställa mig själv ha ett jobb i framtiden (lika lite som jag kan föreställa mig hur det är att ha barn - för jag har inte haft det). Någon dag ska jag känna att jag står säkert på jorden och kan vara mina barns mamma. Innan dess ska jag inte skaffa barn.