Jag läser en blogg och jag tittar in genom fönstret till någon annans värld. Vad jag ser kan störa mig, och förundra mig, eller så kan det beröra mig och få mig att känna tacksamhet över att jag får förståelse för andras syn på saker och livsval.
En del bloggar är uttalat provocerande och tar upp ämnen till debatt och manar deltagande. Andra är mycket personliga men kan mana till debatt de också. Dock tycker jag att det är väldigt stort att få förmån att läsa människors dagböcker på internet. Det är stort och ibland lite skrämmande!

Tyvärr finns det en allmän föreställning om att en öppen blogg inbjuder kritik och "goda råd". Jag kan till viss del hålla med om att man får tåla kommentarer om ens blogg inte är lösenordsskyddad. Det jag däremot har svårt att förstå är hur folk kan vara så omnipotenta att de tror att de har alla svar på andra människors privata och personliga problem. En del människor verkar gå in för att lösa andras problem, utan att tänka på att dessa problem är ANDRAS problem, som endast kan lösas genom att bloggaren själv kommer fram till svaret. En främling som leker amatörpsykolog kan rasera snarare än att bygga upp. Men det är förstås jävligt lätt att gå in i en blogg och berätta att "ditt problem är din kille" eller "du borde inte göra så där, för om du gör det så sker". För även om det är välmenande råd så ger de också konsekvensen att om bloggaren faktiskt tänker vara tillsammans med sin kille trots din delikata åsikt om detta, så får hon också skylla sig själva om allting går åt helvete. Praktiskt är det faktiskt det som händer när du berättar för någon vad hon/han ska göra. Du lämnar nämligen bara en dörr öppen. 

Den här attityden att lösa folks problem har Pontus Pilatus-komplex, genom att kasta ut ett råd och sen två sina händer om bloggaren inte följer rådet.  För mig är det oerhört absurt att ifrågasätta någons känslor och berätta vad man tycker att någon bör göra - iallafall om man inte känner personen och kan hantera konsekvenserna. För om man verkligen känner personen är ju saken helt annorlunda. Om du kan sitta och hålla din vän i handen när du berättar att han har alkoholproblem och sedan ta konsekvenserna av dina råd (och konsekvenserna av att ge livsomstörtande råd är alltid att man blir syndabock eller får lägga ner mycket tid på att trösta och ställa upp), så finns det utrymme att ge råd - kanske du ska dela med dig av din visdom. Om du däremot inte kan göra detta - kanske du helt enkelt ska låta bli att blanda dig i saken?

Jag tror inte på tesen att man ska "skaka om folk" för att få dem att göra saker som är sunda. Att döma folk och berätta för dem att de "helt enkelt borde sluta med det de håller på med", är faktiskt väldigt oempatiskt, men FRAMFÖR ALLT så är det inte konstruktiv kritik. En fet människa vet att hon borde banta. En alkolist vet att hon borde sluta dricka. Jag får intrycket av att folk upplever sig vara "bra människor" om de delar med sig av sin livsvisedom.

En psykiskt stabil människa som berättar för någon som har ångest att hon borde rycka upp sig, tycker antagligen att hon gör sin medmänniska en stor tjänst. Problemet är ju att ingen människa VILL må dåligt. Och om situationen blivit så infekterad att individen identiferar sig med sin sjukdom eller sin situation - så är en "ryck upp dig" kommentar ändå ett rö för vinden. Det ligger isåfall djupare än att bloggaren skulle reagera med "AHA...jag borde rycka upp mig - det var det som var fel i tio år - om jag bara vetat?!!! Nu kan jag återgå från sjukskrivningen och sluta skära i mig själv och missbruka tabletter - eureka!!".

Det är faktiskt aldrig så enkelt! Jag engagerar mig i min vän när hon blir ledsen av att bli ifrågasatt. Men jag gör detta framför allt för min egen skull eftersom det  lika gärna kunde handla om mig. Jag har nämligen också blivit ifrågasatt sedan den dagen jag klev in i min första vägg...
jag har blivit anklagad för att:

* dramatisera
* manipulera
* fejka att jag mår dåligt
* fejka exakt HUR dåligt jag mår
* fejka ett självmordsförsök för att få en kille tillbaka 
* Ljuga för att få folks uppmärksamhet och medlidande
* vara sjukskriven trots att jag inte ser sjuk ut

En människa som har cancer blir inte ifrågasatt, men psykisk smärta syns sällan utanpå. Självklart handlar självskadebeteende till viss del om att man vill ha uppmärksamhet. Man vill berätta för folk att "så här dåligt mår jag - och om du inte tror mig så kan du se min smärta på mina zebrarandiga armar. Sällan frågar sig folk varför självskadebeteendet existerar överhuvudtaget. Varför känner allt fler människor att dom måste "bevisa" hur dåligt dom mår, genom att skära sig?

Ledande psykologer hävdar att ifrågasättande av psykiskt instabila personer, leder till att symptom förvärras.  En psykiskt skadad människa måste ständigt försvara sig själv och sina handlingar. Inte sällan måste hon göra sig själv till ett offer - EFTERSOM hon annars blir förövaren. Tyvärr är folk så enkelspåriga.

Om DU får veta att någon lider av cancer - så skriver du inte till denne och säger att hon "inte ser ut att vara sjuk nog för att ha cancer" eller att hon bara skriver om sin sjukdom för att få uppmärksamhet? Inte anklagar du henne för att vara omogen och tvingar henne att redovisa sin sjukdomshistoria (vilka läkare hon besökt - och vilka diagnoser hon fått) - innan du tror henne.

Om du tvagar du dina händer efter att du gett ett råd (alltså berättar hur någon bör göra - utan att lyssna om personen säger att hon försökt göra så - eller att hon inte tror på den lösningen) är det något som är fel. Gör du det inte i "verkligheten" bör du heller inte göra det i bloggar.

Och gör du det faktiskt i verkligheten har du garanterat gått en lärarutbildning (vilket per definition för jävligt många verkar gjort som anser sig vara utbildade i empatiskt tänkande - något som ytterst sällan stämmer!!!). Du kanske har blivit avtrubbad och avskärmar dig från dem du jobbar med för att slippa ta itu med de psykiska konsekvenserna det innebär att faktiskt engagera sig på riktigt? Är det så - bör du egentligen bli portad från att någonsin ge goda råd igen.

Det kanske behövs en licens för medmänsklighet?