Smuleliten

Jag är på riktigt dåligt humör. En av mina favoritbloggare råkar ut för trassel i sjukvården som vägrar sjukskriva honom - trots att han mår uppenbart dåligt. Jag lider med honom. Det är så jävla typiskt att man måste vara som frisk för att kunna bli sjukskriven. Sen läser jag såna där korkade inlägg som en viss bloggerska gjorde för ett tag sedan, som verkligen andas "sjukskrivna människor är lata och bara låssas, jag skulle också kunna stanna hemma för att det är så jobbigt att gå upp om morgonen - men det gör jag inte för jag är en bra människa" och känner att det värsta är inte att HON tycker det. Det värsta är att så många tycker precis som hon.

Folk i allmänhet gafflar om sina surt förvärvade skattepengar och om hur många som "fuskar" för att få bidrag etc etc etc. De glömmer fasligt snabbt bort att också de sjuka betalat skatt hela sitt liv. De glömmer bort att det sociala skyddsnätet finns av en orsak. Dock är det som förvånar mig mest faktiskt att dessa personer (och de är allt för många) faktiskt tror sig vara kompetenta att berätta för sjuka huruvida de är rättmätigt sjuka eller egentligen borde jobba. Dessa människor tror sig verkligen kunna gallra ut fuskarna från de riktigt sjuka - och de har inte alltför sällan en hemmagjord offermall för ändamålet. Dessa mallar har fiffigt onyanserade regler över hur en sjuk ska bete sig för att anses vara sjuk. Paralellt med denna hobbysnickrade psykologi kryddade lathund finns självklart också mallen för hur ett våldtäktsoffer ska bete sig för att inte anses "vara sig själv att skylla". Men det kan vi ta en annan gång. Huvudpoängen är att du måste bete dig på ett visst sätt för att anses vara sjuk.

I denna oempatiska och smått surrealistiska verklighet är offren och de verkligt sjuka sängbundna. De får dropp och kan inte ta sig till affären själva. De får skjuts av sina familjemedlemmar för att ta sig till doktorn och de svarar bra på behandlingen från början. Det finns inget utrymme för rehabilitering. En patient som skrattar är en frisk men ovetande arbetsmyra. En person som skämtar borde jobba dubbelt. Så fick jag till exempel höra när jag var sjukskriven och jag hade tagit mig till en badhall och träffade på en bekant från Universitetet - att jag såg "väldigt frisk ut för att vara sjukskriven". Det faktum att den kommentaren ledde till en veckas ångest och karvande i handlederna, kan vi låta bero. De där stickreplikerna av oempatiska välvillingar borde förbjudas. Det sticker tydligen i ögonen på dem att se någon som de förutsätter ska ligga i sängen och dö - faktiskt vara ute och motionera. De ser sig själv som samhällets stöttepelare som försörjer oss lata jobbvägrare och tycker att dom har RÄTT att sparka på oss som ligger - eller simmar. Heil whatever. Så jag är arg. Samhället tar inte vara på folks talanger och misstror individer på ett sätt som är förintande.

Det Kyrkan var för hundra år sedan, det är socialapparaten idag. Socialnämnden ser dig, allsmäktiga försäkringskassan och alla blåsta blondiner (man behöver inte vara blond för att vara blåst) svingar sina pekpinnar och belönar dem som agerar på rätt sätt. De som agerar offer på rätt sätt. Och alla som inte gör det , de som faller utom ramen - de är bara lögnare och pengakåta parasiter.

För psykiska sjukdomar syns ställan utanpå. Det vore bättre att ha svulster över hela kroppen. Ser ni inte att mitt hjärta är brustet?!!! Ser ni inte demonerna som tittar ut genom mina ögon?!! Och det är en av orsakerna till att det finns zebraflickor och pojkar överhuvudtaget. För om ingen ser smärtan inuti mig - då måste jag visa den konkret. Ytliga och snabba bedömningar som ifrågasätter folks smärta skär djupa sår i människor som söker hjälp. Jag vet hur svårt det är att bli sjukskriven. Det kan inte finnas många fuskare - för det är faktiskt lättare att gå till jobbet än att försöka få pengar när man är sjuk. Och om man väljer det senare - då är det ganska illa. Så varför jaga de eventuella fuskarna med blåslampa när man vet att verkligt sjuka människor hamnar emellan?

Sådant hanterande vittnar om en väldigt otrevlig människosyn. Det vittnar om en vilja att tvinga ut folk på arbetsmarknaden - som inte är redo för det. Och kortsiktigt ser det säkerligen bra ut (iallafall i pappren). Långsiktigare får vi en psykvård som brister på precis varenda område. Vi får människor som knaprar piller för att uthärda livet. Vi får folk med ärr över hela kroppen, människor som förstörs av alla misslyckade försök att jobba trots att de inte hanterar det - än, och därmed i slutändan blir tröstlösa sjukpensionärer. Och i längden får vi också fler självmordsförsök. I längden kan pekpinnar i folks arselhål vara mindre lönsamt än att respektera sina medmänniskor när de ber om hjälp. För respekt är faktiskt inte att försöka lösa någon annans situation utifrån sin egen livssituation. Respekt är att leva sig in i någon annans situation, ha förståelse för andras känslor och inte ifrågasätta smärta.

En dag kan du vara i samma situation. Faktiskt. Och då vill du bli behandlad som en verklig människa. Du vill inte bli ifrågasatt och ses som en börda för samhället.  Då vill du ha hjälp. Behandla alltså andra som du själv vill bli behandlad - NÄR DU ÄR I SAMMA SITUATION.

Dove with Gun