Smuleliten

Först och främst blir jag besviken av att du diskuterar mig bakom min rygg sådär. Men nu har jag i alla fall fått läsa igenom vad både du och Leticia och Freddi skrivit och efter ditt riktigt hemska mejl om mig till Leticia är det inte annat än rätt att jag får rätta dig gällande mitt eget liv. Det är ganska läskigt att du tycks tro att du vet så mycket om mig fastän du bara läst min blogg.

Hur som helst vill jag inte ha något svar av dig på det här. Helt enkelt vill jag inte ha någonting med dig att göra i framtiden. Anledningen till detta sista lilla mejl eller vad jag nu skall kalla det - är att du helt enkelt behandlat mig totalt respektlöst och felaktigt i ditt mejl till Leticia.

Psykologgruppen som du kallar det heter egentligen psykoterapigruppen. Och om jag har varit i kontakt med dem eller inte har du ju faktiskt ingen aning om. Du verkar ha fått för dig att du vet hur min terapi ser ut i dagsläget och hur det sett ut tidigare. Men egentligen vet du ju ingenting om det. Jag tänker inte redogöra för dig hur min terapi sett ut, men jag kan berätta så mycket som att jag redan haft kontakt med psykoterapigruppen. Att dessutom gå i terapi hos en person som inte är färdig psykolog kan vara förödande om man har diagnosen borderline - som jag faktiskt har, bland annat. Personen kan säga något riktigt knäppt som inte går att ta tillbaka. Personer med borderlinepersonlighetsstörning har en tendens att reagera starkare än andra personer och även på småsaker. Nu menar jag självfallet inte att allt vi reagerar på är småsaker, för så är inte fallet. Vissa diagnoser är helt enkelt för svåra för att den sjuke skall kunna offras som en slags försökskanin. Att du jämför din såkallade depression med min diagnos är som att jämföra huvudvärk med cancer. Så du har gått i terapi i 1,5 år. Grattis! Jag har gått i sju! Jag är inte någon nybörjade inom området som behöver tips från någon annan. Jag förstår faktiskt inte hur du har fått för dig det.

Sedan blir jag faktiskt upprörd när du jämför akutpsyk med psykoterapigruppen. Akutpsyk är till för personer som behöver akut hjälp - precis som namnet förtjäljer. Om nu psykoterapigruppen fungerade lika bra för dig - varför du ens akutpsyk och tog upp tid för människor som verkligen behövde den hjälpen? Väntetiderna där nere är redan onödigt långa! Personer som åker dit kan helt enkelt inte vänta på att få sin hjälp.

Du skriver att du har "varit i skiten och nu är ur det och kan se det ur två olika synsätt". Kul för dig! Men du kan inte jämföra dig med mig. Jag visade redan som barn upp tecken på en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är inte alls samma sak som en depression. Min sjukdom innebär att jag också går in i djupa depressioner ibland, men också en massa annat. Exempelvis vanebildningar, extrem ångest, självskadebeteende och extrema känslor av motstridig karaktär samtidigt. Depression är inte mitt problem. Det är min personlighetsstörning som är det.

Du skriver att jag inte går i terapi, men det är faktiskt också felaktigt. Nej, just nu har jag ingen så kallat "egen" psykolog eller terapeut som jag går till. Däremot är jag relativt ofta nere på vuxenpsyk för samtal med bland annat överläkaren där, så min så kallade terapi är knappast obefintlig. Det känns som att du antar en hel del när det gäller mig och det är faktiskt riktigt irriterande.

Att säga till en person med en psykisk sjukdom att "ta sig i kragen" är en av de värsta saker man kan göra. Om du nu kunde "ta dig i kragen" så visar det bara att du inte var sjuk. Kan en person med cancer ta sig i kragen tror du? Lika lite kan en person med en psykisk sjukdom göra det. De flesta av oss vill bli friska men det är allt annat än enkelt. Jag har kämpat mig galen i flertalet år. Jag ville gå klart gymnasiet, men det var helt enkelt omöjligt. Jag ville också fortsätta mitt jobb på Fotoquick men jag blev bara sämre och sämre. Om jag hade makten skulle jag genast göra mig själv frisk för det är knappast en njutning att ha en sjukdom som omvärlden har svårt att acceptera som en godtagbar sjukdom. Hade jag cancer skulle ingen ifrågasätta mig. Det är faktiskt jävligt respektlöst tycker jag.

Du säger att man vill bli omhändertagen och dylikt om man är sjuk. Är inte du typ svenskalärare? Att använda ordet man som ett uttryck för alla är helt enkelt... dumt. Du har ingen aning om vad jag som sjuk vill. Du kanske ville saker när du hade din period, men vad jag eller någon annan vill har du återigen ingen aning om. Att jag vill bli förstådd är dock ett faktum. För jag vill slippa den här ångesten som sådana som du bidrar med genom att ifrågasätta bland annat min intelligens och behandla mig som om jag själv valt att leva såhär.

Borderlineperonligheter har ofta en annan verklighetssyn än andra, men inte alltid. Och även om du och jag tycker olika är det knappast självklart att det är jag som har fel, när det lika gärna kan vara du. Att du började snacka om att jag var ute efter hämnd gällande min polisanmälan så gick du redan där för långt. Du tror att du vet så mycket och att du alltid har rätt. Är det jobbigt när människor visar dig en annan sanning? Är det därför du ignorerar det mesta jag, Leticia och Freddi för fram?

Din kontakt med BUP är säkert jättebra, men den lär dig inte att hantera människor med psykiska sjukdomar. Den lär dig att hantera vanliga tonåringar med vanliga tonårsproblem. Nästan alla tonåringar har det jobbig, men det är inte samma sak som att vara psykiskt sjuk. Och förresten ger jag inte mycket för BUP. Jag har aldrig hört någonting bra om dem, varken från sjuka eller anhöriga. Mina föräldrar hör till dem som ogillar BUP starkt och de är ändå friska.

Åter till terapin igen. Samla pengar till terapi - jag lever på sjukpension. Jag har pengar till mat och hyran och några böcker. Inte till 600 kronor i veckan för att gå i privat terapi. Dessutom har jag rättigheter som innebär att jag skall få en psykolog hos vuxenpsyk och det tänker jag kämpa för. Överläkaren på psyk och många andra psykologer jag mött där säger själva att de helst ser mig besökandes en psykolog där - eftersom de har ett helt annat arbete sinsemellan och de kan lätt hitta en psykolog som är duktig på just mina diagnoser.

Och du föreslår att folk kan följa med mig till psyk. Det är ju det dem gör! Nästan ända sedan jag började i terapi har min familj och pojkvänner ställt upp och följt med mig. Det låter nästan som att du klankar ned på min familj och det är faktiskt absurt eftersom du inte vet någonting alls om dem. Jag kunde inte be om bättre föräldrar och vi kämpar dagligen för min hälsa.

"Men att bara sitta och hålla med henne och inte presentera lösningar är inte klokt. Sorry men så ser jag det."

Återigen tror du att du dels kan allt inom psykologi och så drar du jämförelser med dina friska elever. Till exempel skall man aldrig säga till en person som lever i en vanföreställning att den har fel, det leder bara till katastrofer. Egentligen har du ju ingen aning om det här med psykiatri. Du tror att du vet precis hur man skall hantera en psykiskt sjuk person för att du själv gått i terapi ett tag och för att du har kontakt med BUP gällande dina elever. Det är så frustrerande att försöka förklara saker för dig när du inte ens tycks vilja lyssna. Man skall vara jävligt försiktig med en psykisk sjuk person om man inte har den rätta utbildningen. Varför inte bara inse det? Lyssna på vad vi tre har att säga - för vi har alla tre stor kunskap om psykiatri och psykiatrin i Sverige idag. Varför kan du inte försöka lyssna på någon annan för en gångs skull och inse att du faktiskt inte alltid har rätt? Vore det så hemskt?

Du påstår att dina kommentarer inte var påhoppande. Jag ser det helt annorlunda. Varför? För att jag bad dig att låta mig vara pga mina ångestproblem och du ändå fortsatte ditt ältande. Det är ett respektlöst påhoppande.

"Jag vet andra som skulle lägga kommentarer ang om hur hon inte skärper till sig, hur hon förbrukar samhällets pengar och att de borde dras in när hon tackat nej till psykologen osv osv."

Jag har aldrig tackat nej till psykiatrisk hjälp. Att inte ta sig iväg är en helt annan sak! Det där du skrev där uppe är förresten en av de elakaste saker jag läst och det var riktigt idiotiskt av dig att ens skriva den. Förbrukar jag samhällets pengar? Skulle jag begå självmord skulle jag få skit av samma skara idioter som påstår det. Folk tror att det är så lätt att bli frisk från en psykisk sjukdom, men vill du veta en sak? När jag var sjutton år hade en psykdoktor på BUP ett samtal med mig om att jag aldrig kommer bli frisk. Min sjukdom kommer aldrig att försvinna helt oavsett hur mycket jag kämpar. Det är ett ganska hårt slag att få i ansiktet om du inte förstår det själv. Ändå fortsätter jag kämpa dagligen.

Jag vet att jag kan få både negativa och positiva kommentarer om det jag skriver fattar jag själv. Återigen verkar du ha ifrågasatt min intelligens och jag är faktiskt inte ett dugg mindre intelligent än vad du är.

Jag kan ta negativa kommentarer och det är lätt att blocka personer som får mig att må dåligt. Men det är skillnad när det gäller dig. Du var en av de där personerna som jag gillade och som tycktes förstå. Men så plötsligt kunde du inte respektera min vädjan om att sluta skriva om det som gav mig ångest. Det tog ganska mycket av mig att lyckas blockera dig, för det var egentligen inte vad jag ville. Som sagt tyckte jag om dig.

Och det finns faktiskt ingenting som säger att man måste gå med på att diskutera saker bara för att man bloggar. Och det du hakade upp dig på var trots allt en väldigt personlig sak. Dessutom bytte du ämne ganska fort och började diskutera min psykiatri istället.

"Jag tänker inte kommentera detta i min blogg för då kommer folk garanterat att läsa hennes via min och ev hålla med mig i kommentarsfälten."

Det är nästan skrattretande. Det här att du alltid verkar tro att du har rätt och alla andra fel.

Tabletter och hemmasittande hela dagarna skriver du om. Igen Linda, har du tagit saker för givet. Innan jag skaffade hundarna satt jag hemma ganska mycket, men numera är jag ute och går mycket om dagarna. Jag leker med dem i parken och gör saker som helt enkelt varit omöjligt för mig innan. Jag talar med främlingar. Jag följer med Syd i affärer utan större problem. Jag gör saker som kanske för dig låter futtiga, men för mig är enormt stora. På bara det sista halvåret har jag blivit sååå mycket bättre inom vissa områden än jag var innan. Sluta tro så förbannat mycket om mig och försöka göra det till en sanning! Det är väldigt kränkande om du inte redan fattat det.

Det enda jag kräver är respekt. Du som anser dig vara en god häxa borde ha mer respekt för omvärlden än såhär. Jag ber dig att nu låta mig vara för jag orkar inte med det här just nu. Det ödsla en massa av min redan dyrbara energi. Tack!

(Fotograf: Jan Saudek)

På Manas blogg har under en tid diskuterats kring en anmälan som hon har avsikt att göra mot en person som grovt kränkt henne i brev och på internet. F som lämnat inlägg hos Mana tidigare ifrågasatte hennes handlande och tolkade det för att vara hämndmotiv. Mana ville inte diskutera saken vidare eftersom hon inte bett om råd och mådde dåligt av att bli ifrågasatt.  F ignorerade Manas vädjan och fortsatte skriva inlägg där hon hänvisade till sin ålder och sin erfarenhet. Dessa inlägg handlade också om hur en god häxa bör agera och där penetrerade F Manas trosläggning - på ett ytterst respektlöst sätt. Mana bad återigen F att lämna bloggen - men F forsatte. Vid detta laget gav jag mig in i diskussionen. Jag upplevde att det hela hade gått alldeles för långt och jag blev förbannad över att Mana skulle utsättas för Fs sårande attacker (för det var så dom uppfattades, vilket Mana uttryckt flera gånger!). Detta inlägg kom efter att F sagt att hon inte tänkte diskutera med Mana av respekt. Freddi som också stört sig på diskussionen skrev ett inlägg han också. Våra inlägg var rationella men diskuterade inte huruvida Mana skulle anmäla eller icke - utan att hon skulle slippa påhopp när hon beslutat sig för en sak - och påhopp av människor som medgett att de inte ens läst bloggtexterna ordentligt. Ergo - vi har försvarat Manas rätt att känna och tycka precis som hon vill. Vi har stöttat henne utan att berätta vad som är rätt att göra. Detta har vi gjort dels för att vi respekterar Manas känsloliv - men också har höga tankar om hennes intelligens. Trots att F hade för avsikt att inte fortsätta diskussionen skickade hon brev till mig och Freddi. Dessa var inte öppna brev som Mana kunde läsa - utan diskuterade henne bakom hennes rygg. Bara detta gjorde mig arg - men innehållet i breven var långt ifrån genomtänkt. Den lugna och sansade tonen som F ansåg sig ha gömde en väldigt nedlåtande syn på Mana - men också på mig.

Det långa brevet (som finns att läsa nedan) kommenterade alltså min uppfattning av Mana och av F själv, för att i nästa ögonblick uttrycka att hon inte tänkte diskutera saken vidare med mig för att jag (eventuellt) var inne i en"depp" (ytterst välformulerat). Och även om jag inte var det - så var frågan slutdiskuterad. Med andra ord "jag tänker inte prata med dig för du är deprimerad och om du inte är det tänker jag inte prata med dig iallafall". F skrev i brevet till mig att det var troligare att Freddi (min psykiskt friska pojkvän) skulle förstå henne bättre och hon skickade således också ett brev till honom (vilket också finns att läsa nedan - tillsammans med Freddis nyktra svar). Detta i sig var ju rätt förnedrande - för man kan ifrågasätta varför jag överhuvudtaget fick ett brev om jag inte skulle förstå det - om det inte var för att trycka till lite grann och sen avsluta diskussionen på ett väldigt fult sätt. I brevet som jag skickade tillbaka svarade jag på F påståenden och jag fick tillbaka ett svar att hon inte ämnade läsa brevet. Dock svarade hon på innehållet i brevet (utvalda delar) - och jag bad henne att sluta skriva till mig.

F påstod att hon ville avsluta diskussionen av omtanke till Mana, men hon drev det tillräckligt långt att skicka brev till mig och Freddi som försvarade Manas rätt att känna och tycka vad fan hon vill. Tillräckligt mycket omtanke fanns dock inte för att F skulle låta bli att diskutera diskussionen med Mana i sin egen blogg, med nedlåtande hänvisningar om att Mana blev "puttenuttad" för att vi försvarade henne, "ödmjukhet är en sak - mjäkighet en annan". Och när jag läste vad hon skrivit så kände jag att jag inte ville låta diskussionen sluta på ett sånt fegt sätt! Jag kände att jag ville ge min syn på det hela och dessutom låta läsarna ta del av allt material - (eftersom det är endast då som man kan avgöra hur man tycker om ditt eller datt).

Det elakaste jag sagt till F är att jag misstror hennes förmåga att vara en bra lärare, när hon behandlar individer som mig och Mana på ett så nedlåtande sätt. Därmed har jag INTE hävdat att hon skulle vara en dålig lärare för alla. Jag är fullt övertygad om att hon gör ett bra jobb med de flesta ungdomar - men jag tycker hennes attityd är väldigt otrevlig mot dem som inte håller med henne. Det finns en skevhet i sättet att betrakta människor som har det svårt av olika skäl (se Fs inlägg om Susanne och hennes magoperation). Offer ska bete sig på ett visst sätt - annars är de inte offer och då får de skylla sig själva. Vidare finns det en väldigt konstig syn på vad "tycka vansinnigt synd om någon" faktiskt betyder. Och det betyder inte att man innerst inne tycker att dom får skylla sig själva....

När F hänvisar till varför hon har rätt att berätta för Mana vad hon bör känna, tar hon upp sin lärarroll och att hon är en praktiserande häxa. Hon tar också upp sin ålder och sin digra erfarenhet av psykvården. Hennes uppfattning ställs mot Manas - som har en mycket längre erfarenhet av vården - och vet alldeles utmärkt vad hon känner (läs Manas sista inlägg om detta så kommer ni inte misstro hennes förmåga att avgöra vad hon känner är rätt). Jag har också erfarenhet av psykvården, jag har pluggat till lärare och har flera års studier på Universitetet bakom mig. Idag läser jag till diakon. Min uppfattning borde alltså betyda något i sammanhanget - TROTS att jag är yngre än F. Slutligen ställs Freddis uppfattning mot Fs och han är troligen den av oss som hon skulle lyssna mest på. Även han har studerat på universitetet flera år, jobbat med problembarn och är personlig assistent. Trots alla erfarenheter som ställs mot Fs - kan hon ÄNDÅ inte erkänna att Mana möjligen skulle vara kapabel att avgöra vad som är bäst för henne. Trots att Fe erkänner att hon inte orkar läsa alla blogginlägg - faktiskt inte är intresserad - så kan hon inte göra den uppoffringen att erkänna att hon har fel.

Och det har hon. För den enda som vet hur hon känner och bör känna - det är Mana, som trots att hon har en obotlig psyisk sjukdom kan formulera sig bättre och mer rationellt än F! Nu kommer jag lägga upp diskussionerna här på min blogg. Kommentarer kommer godkännas av mig. Jag kommer enbart ta bort dem som är oförskämda och direkt kränkande. Ni får diskutera med mig och Freddi - men Mana vill jag bespara en del av eländet - ifall Fhar rätt i att alla kommer hålla med henne och trakassera Mana för att hon gör av med statens pengar. Dock vet jag att Mana också kommer få väldigt mycket stöd - och det är just det hon behöver! Det är inte "puttenuttande" - utan vanlig enkel människorespekt!

Pajkastning för att man besvarar det du skriver? Knappast. Och det gör ingen skillnad att du skriver ett brev vid sidan om bloggen. Du vill ha sista ordet och i det här fallet är det oerhört barnsligt. Ja jag försvarade Mana för att jag tycker dina argument var direkt respektlösa. Varför - jo därför att du tolkade hennes eventuella anmälan som ett hämndmotiv. Du tillskriver alltså Mana din egen tolkning av hur hon känner det. Det är upprörande och väldigt nedlåtande. Och så uppfattade Mana det också. Jag vet att hon kan hantera det som du skrev till mig nu. Och vad du gör när du sänder speciellt brev till mig och Freddi - är definitivt att se ner på Mana för att hon ENLIGT DIG inte skulle hantera det du säger. Och är det så, tycker jag du ska låta bli att kommentera överhuvudtaget. Psykologistudenter är mindre erfarna och det betyder att de inte ska behandla svåra fall. Svårare än så är det inte. Mana har en diagnos som är svår, fullt jämförbar med någon annan obotlig sjukdom. Att föreslå för en tjej som du rubricerar "hon kan inte ens ta sig ur sängen" - att hon ska ta sig in till stan och prata med psykologistudenter vittnar med andra ord bara om okunskap. Jag försökte förklara för dig - genom att faktiskt referera till senaste psykologirönen rörande självskadebeteende - hur sådana kommentarer som du kläckte ur dig - hämndmotiv och dylikheter kan uppfattas av någon som skadar sig själv. Du lyssnar inte.

Du pratar om att du varit inne i mörker, och därmed kan du med dina erfarenheter berätta för folk vad som är bäst att göra. Du skriver att Freddi kanske kan förstå dig, men kanske inte jag "för att jag är inne i en depp"?!! Och med det menar du alltså att en depressiv människa inte skulle kunna förstå vad du menar - och om hon inte håller med dig beror det på depressionen? Just vad jag syftar på när jag säger att du har tendenser att behandla folk nedlåtande! Du varken kan eller borde avgöra detta. Vidare, jag har varit diagnosticerad depression i flera år men har äntligen tagit mig ur det. Med andra ord har jag exakt samma förutsättningar att uttala mig som du. Jag har också läst till lärare, och nu läser jag till diakon. Min erfarenhet är med andra ord lika mycket värd. Men om du vill rikta dig till Freddi istället så gör så - men att ta upp min depression är bara ett uttryck för människoförakt.

Miina erfarenheter gör inte att jag kan berätta för andra om hur de borde hantera sin smärta. Vi är alla olika och har olika förutsättningar. Jag stödjer Mana eftersom hon behöver stöd och absolut inte bli ifrågasatt. "När man är sjuk irriterar man sig oftare och vill...." - detta är din uppfattning! Du förminskar folks känslor och den omruskningen tror jag att hon kan klara sig utan - precis som väldigt många andra som mår väldigt dåligt kan!!! Vi har nämligen blivit omruskade ett par gånger för mycket. I flera fall är det just DÄRFÖR som vi mår dåligt. Läser man Manas blogg inser man ganska snabbt att hon mår dåligt för att folk inte tar henne på allvar. Ska man kunna nå fram bör man alltså ta känslorna på allvar även om man inte tycker samma!

Varför jag tog upp dina elever? Av det enkla skälet att du verkar totalt omedveten om hur klumpig du är när du uttrycker dina åsikter! Det kommer alltid finnas tjejer som mig och Mana i klasserna och jag hoppas att du inte bemöter dem som du bemött oss!!! För det skulle inte vara roligt att vara elev och komma till en lärare som uttrycker att hon skulle anmäla en kränkande handling riktad mot henne - men råder eleven att INTE GÖRA DET för att eleven är psykiskt instabil. Liksom du har jag ingen lust att berätta om mina egna erfarenheter - för du har inte med det att göra. Det räcker med att säga att jag respekterar dina erfarenheter, men att jag inte tror att du tillämpar dem på bästa sätt - iallafall inte mot mig!!!

Vidare - vi som peppar Mana är såna som du - bloggare som hittat till Mana och försökt ställa upp (för det är jag övertygad om att du ville från början också). Det finns mer man kan göra säger du, åka dit...följa med henne - så vitt jag vet så bor du i Örebro - samma stad som Mana. Så i praktiken finns det definitivt större möjlighet för dig att göra praktiska saker än för mig. Och som du mycket riktigt påpekade så är jag fortfarande inne i en "depp"....så hey...hur ska jag kunna göra något?!!!

Till sist - om du har något att säga om samhällets syn på psykiskt sjuka, förbrukning av skattebetalarnas pengar och dylikheter, ta det med Mana! Det är respektlöst att tro att hon inte pallar diskutera ämnet - och ännu mindre att diskutera det bakom hennes rygg, vilket du försöker göra nu.

" Vänd nu inte till allt igen utan försök att läsa detta som JaG skriver. Med 
en lugn ton som är rätt vänlig. Jag vill absolut ingen illa men jag reagerar 
när jag inte håller med. Det enda jag inte respekterade var att sluta 
kommentera, jag gav en sista kommentar då det kom en på min senaste. Men 
sedan fortsatte ni att kommentera mina kommentarer och är inte det också isf 
respektlöst iom att jag inte kan svara (gav mitt ord på att sluta skriva)?"

Mana bad dig uttryckligen att sluta kommentera hennes blogg för att hon blev sårad. Du fortsatte! Det är inte respekt. Nu försöker du få sista ordet i ett brev bakom Manas rygg - och det är fruktansvärt omoget och visar en nedlåtande syn på den det faktiskt handlar om - Mana.

Svara inte på det här brevet som du gjort på mina inlägg

På detta mail svarade jag i princip bara att jag inte ville ha några fler brev från F och bad henne sluta skriva

Jag ska försöka hålla detta kort och börja från slutet.
Respektlöst kan möjligen vara att säga det man har på hjärtat, bestämma att nu är diskussionen slut och sedan inte tillåta den andre att säga sitt.
Det du upplever som "vända allt igen" det är känslan av obehag när någon för in en ny vinkel i en diskussion. Och det obehagliga kan mycket väl vara att det man gjort i gott uppsåt faktiskt har skadat något. Att något görs i gott uppsåt gör det per automatik inte gott.
Och den insikt du bör ta med dig från denna diskussion borde vara att när någon säger att "det du säger sårar mig" då lyssnar man och försöker förstå varför.

Att du känner att detta är pajkastning och "har gått över gräsen" är din upplevelse som du inte kan begära att jag ska dela.
Du verkar ha fastnat i tanken att vi håller med Mana i allt hon säger och tycker, och det är inte alls det detta handlar om. Jag vet inte ens vad Mana säger och tycker - hon är Elins kompis. Det jag reagerar på är hur du vill bestämma för Mana vad som är bäst för henne - utan att lyssna på henne när hon mycket redigt och tydligt förklarar vad hon känner är bäst för henne.

Och det är fortfarande så att människor är väldigt olika. För vissa fungerar den metoden som du var med om. För andra kan den metoden vara det som förstör allting. Det som är peppning för en person fungerar som kritik för någon annan. Olika hälsonivåer, olika personligheter, olika sjukdomsbilder.

Det går inte att jämföra. Och hur vet man att det är skillnad - jo, man lyssnar. Om Mana förklarar så finns svaren där om man lyssnar.

Och en parantes i samtalet: jag tror inte jag förstår något som inte Elin förstår. Jag har oerhört stor respekt för hennes människokännedom och insiktsfullhet. Om jag upplever att hon inte förstår, är min erfarenhet att det oftast är jag som inte förstår och inte förstått att hon har förstått.

Problemet med den offentliga bloggen är i de flesta fall inget problem. Jag tror Mana ofta fått kommentarer från okända idioter som uttryckt sig dumt och elakt. Men det är okända idioter - det betyder inget. Det som betyder något är vad vänner man ser upp till säger. Och om någon av dessa säger att man ska bita i det sura äpplet och hålla käft, för då blir det lugnast - då kan det göra ont.

Det är inte okända idioters elakheter som gör mest skada, det är kära vänner insiktslösa råd.

Freddi

Egentligen inte ett år. Ett år och 24 dagar, stämmer bättre. Nu ska jag sussa bort en skön natt och läsa "Skärvor av ett liv" (Konstanze - du har en osviklig förmåga att låna mig underbara böcker!).

Bild på mina fossingar av Claes J.

Ett led i projektet att utöka dövkyrkans vigselpärm med information är att hitta bra sångtexter om kärlek som passar för bröllop. Jag ska också leta efter psalmer och vacker poesi anknutet till vigselförrättningar. Och det har jag jobbat med praktiskt taget hela dagen. Nu finns en diger samling med texter upplagda som inspiration under kategorierna; "Psalmer", "Kärleks sånger" och "Kärleksdikter i urval". Ett riktigt genomgripande reserchjobb. Förhoppningsvis kommer jag få mer tips när sidan släpps så att folk kan gå in och kolla på den, men än så länge känns utbudet tillräckligt stort.

För oss som är fattiga små kyrkråttor är det viktigt att ekonomin inte helt raserar för en enda dag i livet. Klänning köpte jag in för 128 kr på tradera men jag hade ett sjå med skorna. Självklart vill man ha de perfekta skorna, som är både sköna och ser vackra ut. Oturligt nog är skor i storlek 35 (som jag har) närapå omöjliga att hitta i bra prisklass och som är snygga!

Men då är det en fördel att vara flexibel och kvicktänkt som lilla jag är. Sedan tidigare har jag nämligen ett par älskade platåskor i brunt läder från Attitude (även de inköpta på tradera för ett fördelaktigt pris). Dessa skor är skyhöga, men ändå bekväma och framför allt - de är i storlek 35. Det måste varit sista säsongen Atittude tillverkade skor i den storleken så jag hade storartad tur! Är man flink kan man färga om skinnskor, så vi har inköpt:

• Aceton (för att få bort den glatta lacken på skorna
• Skofärg (länk till webaffär finns bland bröllopslänkarna till vänster)
• Skokräm i vitt - ifall skofärgen inte skulle vara nog.

Nu ska vi börja göra ett försök och fixa till skorna så att de blir vita och passar en bröllopsutstyrsel. Kanske behövs sandpapper också? Men isåfall köper jag in ett fint imorgon så att lacken verkligen försvinner (nagelfil kanske kan vara en idé om man ska göra det  riktigt noggrant?). Hoppas det blir bra - den som lever får se.

Update:

När man var femton var allt så jävla enkelt. Nåväl, inte kärlekslivet, inte familjelivet, inte skolan och inte kompisarna. Men annars var allt jävligt enkelt. För man hade framtiden för sig. "Vad ska du bli när du blir stor?" var ingen fråga man behövde få hypernoja över. Tvärtom kunde man drämma till med något i stil med "författare-sängprovare-miljonärvikariat-chef-över-alla-chefer" - men helst på deltid - jobb. Det var liksom ingen hype över om man inte hade bestämt sig. En del hade sina kall, skulle kanske jobba som vetrinärer, sjuksköterskor, poliser, alla såna där yrken som Finns. Som folk känner till och som det faktiskt fanns en rätt icke-vinglig väg att springa på för att få en karriär. Och det var väl klart man avundades dem en aning. Men på samma gång var det lite looser över dem som redan när de var femton år, hade bestämt att de skulle bli lärare. Jag menar? Lärare? Vill ni lämna skolan? Överhuvudtaget?

Livet var lättare, iallafall på ett lätt hysteriskt "visst gör det ont när knoppar brister"-vis. Men det är inte lätt längre! Efter att ha förbrukat csn pengar på skrämmande onödiga utbildningar på universitetet står jag här, 27 år gammal - fullspäckad med ambitioner - och försöker sänka kraven. Men jag vill inte! För varför är det okej att vänta på den rätta killen när man inte får vänta på det rätta jobbet?

Så jag ska vara jobb-oskuld tills den rätta knackar på. För det kommer han göra! Säkerligen kommer någon söka upp mig på mail och erbjuda mig ett chefsjobb på halvtid med fantastiska befattningar och massor av roliga arbetsuppgifter. Minst. Och om de inte gör det? Då håller jag andan tills jag blir blå i ansiktet.

När jag la upp listan första gången var den en skisslista. Jag och Freddi gick igenom våra önskemål på utveckling och skrev ihop de viktigaste. Denna lista handlar alltså om VAD vi ska förändra. Nästa lista (2) kommer utgå från denna lista men göra en sammanställning på Hur vi ska åstadkomma våra mål. En tredje lista redogör delmål under tidsperioder. Men här nedan - alltså en "Vad kan vi förändra":

1. Vi ska Fullfölja saker
2. Utveckla vad självkänsla innebär?
3. Fråga oss vad som är och har varit prestige samt se hur detta kan ändras
4. Utveckla bokrecensions sidan http://www.lettura.se/
5. Identifiera vilka saker som är så jobbiga att de leder till handlingsförlamning?
6. Ta reda på vilka egenskaper hos oss som vi inte tycker om och när de dyker upp?
7. Identifiera känslor av oförätt och ta upp dem öppet - direkt när de inträffar
8. Erkänna att vi inte alltid har kontrollen, och försöka hitta den punkt då vi förlorade den, genom att känna av tecknen i tid.
9. Erkänna och bearbeta problem med dåligt minne och avsteg från rutinen (Freddi)
10.Inköp av bil vilket dock inte får innebära ett avsteg från hälsosamma rutiner och ekonomi
11. Rutinerat skrivande av boken Latent
12. Tydliggöra vad vi vill åstadkomma med vår ekonomi och därefter stabilisera den.
13. Fysiskt välstånd
14. En balanserad syn på familjen och det förflutna
15. Uppföljning rörande personutvecklingen
16. Identifiera vad som är specifikt sårande och varför

17. Utveckla vänskapslivet och inte vara blind för andras smärta bara för att man själv mår dåligt (Elin)
18. Frigöra mig från medicinering och depressionens "spöke" (Elin)
19. Bli medveten om hur man tolkar folks signaler och inse att tolkningen tenderar att bli negativa.
20. Vårda familjelivet
21. Värdera livet, människorna som omger en, karriären. Om de inte ger en något - välja att frivilligt släppa kontakten.
22. Utveckla karriären, upptäck vad man mår bra av att sysselsätta sig med.
23. Fortsatt bloggande eftersom det är en viktig del av självrannsakan och insikt.

Ikväll blir det valduell mellan Göran Persson och Fredrik Reinfeldt på Tv4. Eftersom det är direktsänt och inte sänds på SVT finns det med all säkerhet ingen text. Om det finns teckenspråkstolk där kommer jag äta upp min hatt. Med andra ord är döva, hörselskadade och äldre människor med hörselnedsättningar avstängda från de viktigaste partidiskussionerna i tv.

Pinsamt och skrämmande!

http://www.tv4.se/nyheter/val06/485026.html

Update:
Jag tuggar verkligen på min hatt. Kvällens politikerduell är textad. Om än mycket nödtorftigt textat men ändock! Vad som slår mig när jag sitter och andlöst väntar på att texten ska komma upp på skärmen *mild ironi* är att ingen av partiledarna lyssnar alls på den andre, varför det borde varit störtenkelt att texta programmet INNAN det sändes. Allt som behövs är ju det färdigskrivna manuset. På sätt och vis hajar jag inte varför de överhuvudtaget behöver sitta i samma studio. Frågan är ju om de ENS GÖR DET.

Ungefär som den där gamla historien om månlandningen och flaggan som vajade utan skugga. Var Neil Armstrong verkligen på månen? Talar Göran Persson och Fredrik Reinfeldt verkligen till varandra?
Gåtans lösning tycks utom räckhåll *si sådär en kvarts ljusår*

Välkommen till världen!

Gud

Dövas teckenspråk skiljer sig grammatiskt helt från svenskan. Det är ett visuellt språk som använder händerna och rörelser istället för auditiva ljud. Men också huvudriktningar, orala rörelser (mun och ögonbryn) kan ge helt olika betydelser åt en mening. I teckenspråket finns inte ord som "är" eller "var" (vilket jag tycker är det svåraste att lära sig - om man har svenska som första språk). Istället skulle man kunna beskriva teckenspråket som en scen där händerna spelar olika roller. Du kan beskriva en händelse till vänster, berätta en annan till höger och därefter hänvisa tillbaka genom att peka på "den händelse" du talade om först. Det är komplicerat men mycket vackert och målande på ett annat sätt än ett ordrikt språk som svenskan! I teckenspråket kan vissa ord motsvara en hel mening på svenska.

Det är lätt att glömma hur man lär sig ett nytt språk. Hörande kommer i kontakt med språket dagligen genom tv, radio, musik, och inlärningen sker delvis automatiskt. Många barn har engelskan i blodet, eftersom de hör det hela tiden. De flesta engelskspråkiga program är textade och man förknippar ljud med texten. När hörande lär sig läsa ljudar man fram orden. Man lär oss känna igen ljudet och förknippa det med bokstäverna vi ser bilda sammanhängade ord. För döva är det, självklart svårare att lära sig läsa, eftersom inlärningen inte fungerar på samma sätt. När jag praktiserade som lärare upplevde jag inte heller att det fanns någon annan inskolningsmetod som kunde motsvara den för hörande. Följaktligen blev inlärandet långsammare och för många döva barn - frustrerande.

Idag opereras 94% av alla döva barn som föds i Sverige (och de flesta som kommer hit som flyktingar) med Cochlea Implantat. Det innebär att de blir gravt hörselskadade. På nytt håller teckenspråket på att förlora sin status när undervisningen återigen blir fokuserad på det orala. Rent ekonomiskt läggs pengarna i första hand på barn som har cochleaimplantat och inte på den döva kulturen. På detta sätt blir valet för en förälder till ett dövt barn mycket svårare.

Jag ska inte gå in för djupt i denna fråga, eftersom jag faktiskt skulle skriva ett inlägg om teckenspråket, inte om dövheten. Men jag vill ändå betona att hörselskadade många gånger upplever sig mindre trygga i sin identitet än döva. Som en döv kille en gång uttryckte det för mig: "Döva är inte handikappade, de har bara ett annat språk".

Slutligen tänker jag svara på Nadias sista fråga, nämligen vad jag själv föredrar att använda för språk. Och mitt svar är att jag oftast vill tala (för att jag uttrycker mig bättre på det sättet) men att man måste teckna tillbaka till mig - eftersom jag inte hör. Många människor har svårt för detta. Det verkar inte vara förenligt att kunna prata och behöva teckenspråk. Men så är det alltså för mig. Eftersom de flesta som jag omger mig med, inte haft kontakt med teckenspråk innan de träffade mig, tecknar de ElinLeticias teckenspråk :). Vi har alltså personligen utvecklat ett språk som fungerar för oss.

<------Det här betyder Blurr både på teckenspråk och svenska :)

Om du är nyfiken på teckenspråk så finns det en helt underbar sida där du kan lära dig ord och meningar och testa dig själv. Det är en välgärning att träffa folk som kan lite teckenspråk. Förr eller senare blir alla gamla och döva, visst vore det skönt om det fanns ett språk man kunde hålla fast vid.

Angående gårdagens inlägg om jakten på Kolmården för deras massajuppträdande. Många vettiga inlägg fick mig att ändra mening. Det finns faktiskt en risk att sådant uppträdande befäster uppfattning om ras och Afrika. Men!

Jag tycker att den där organisationen som protesterade och som Ulrika berättade, hade protesterat också mot glassen Nogger (förra året), driver det hela över gränsen. Det blir nästan lite komiskt.

För vad är det för fel på ordet neger?

Neger betyder svart. I grund och botten har ordet ingen värdering. Neger är enligt mig inget fult ord. Det vore rätt praktiskt om vi kunde börja döpa våra hudfärger efter målarlådan. Tänk - istället för att folk skulle vara "svarta", "vita" så skulle det finnas sienna, ockra, taupe, oliv.

Jag skulle nog vara ockra..jag har en rätt gul hudton. Vilken färg skulle DU vara?

På bilden syns jag, fotad av Figge. N och färgerna . uppifrån burnt sienna, burnt umber, raw umber, sepia, vandykenbrown, vermillion

Hihi och då skulle Sienna Miller om hon blev portad från någon fin krog kunna säga "Fy fan...ni diskriminerar bara mig för att jag är Sienna"