Jag grät i timmar igår. Min älskade älskade Linus. Linus var en morfars-katt. Han tog hand om mig. Jag var bara åtta eller nio år när mina grannar skaffade Linus. Men han var min katt också. Det var mig han smet ut till, åt mat i vårt hus och gömde sig under mitt täcke. Tusen tårars päls, Linus luktade trygghet och sorg.

Men Linus var också hankatten som lät kattungar snutta på hans bröstvårtor när de var rädda och ledsna. Snacka om manlighet! Eller som när jag kom hem från Lund efter att ha försökt ta livet av mig. I en veckas tid låg Linus bredvid mig och spann. Vi gick bara upp när Linus skulle äta, gå på toaletten och sen gick vi tillbaka. Han fanns där - alltid.
Kanske var Linus var ingen "vacker katt", speciellt inte med åldern (för när han var ung var han mer en äventyrskatt - han brukade hoppa från skjul till skjul med benen rakt ut som en ekorre - dödsföraktande). ärligt talat såg han såg skabbig ut, hade ett utdraget ansikte och en rätt mesigt tunn svans. Han såg ut som en nalle som blivit bortälskad. Sliten men lycklig. Han utstrålade värme och omsorg och blev aldrig arg (inte ens när lilla Mila bara fem månader gammal försökte äta upp hans svans - han protesterade - men på ett ...nåja....ganska snällt sätt). Faktum är att han var så poppis att han vid flera tillfällen hade fem grannar han kunde gå in hos och få mat (undra på om han blev bortskämd).
Typiskt för Linus var att så fort han ville något, pratade han aldrig, utan ställde sig på bakbenen och viftade med tassen i luften och när han fått tag på någon eller något drog han ner den/det till sig (han var stark) och sen bet han en i näsan. En kombination av massor av kattmat och 18 års dålig andedräkt gjorde den upplevelsen rätt oförglömlig.

Nu ska jag se framåt. Framåt, bakåt och åt sidan - så att jag inte blir påkörd av nån jävla bil med texten "Livet är inte bara en dans på röda rosor, det är guld och gröna skogar också"