Livet handlar om att resa sig upp efter fallen. Under en lång period har jag ramlat så fort jag försöker ställa mig upp. Efter ett tag orkar man inte. Värst är det när man vet exakt vad som är problemet. När man kan se orsakerna hånflina en i ansiktet - och inte kan göra så mycket för att förändra saken. Jag växte upp i tron att jag blev mycket älskad, blev behandlad med respekt och att alla känslor som stred mot dessa föresatser var fel. Ofta kändes det som om jag var mentalsjuk. Hur kunde jag känna mig så oälskad och orättvist behandlad när jag alltid fick höra att mina känslor var felaktiga och att jag bara missuppfattat allting?

Jag flyttade till Lund och fick distans. Men inte distans nog att faktiskt tro på mig själv och omvärdera de känslor jag haft under barndomen. Granska dem under lupp och se dem i ett annat ljus - skjuta bort känslorna och handskas med händelserna på ett objektivt sätt, även om resultatet skulle visa sig vara av ondo.

De senaste dagarna har det hänt så mycket i mig att jag känner mig tvingad att skriva av mig och verkligen berätta allt. Och nu tänker jag skriva ner saker som hände under min barndom - och efter. Sen får ni hjälpa mig att reda ut om det finns några ursäkter för det:

När jag var tre eller fyra år, minns jag att jag hade väldigt bra kontakt med P. På kvällarna brukade han lyfta upp mig när jag skulle nattas, på väg till sovrummet ligger en liten korridor och vi låtsades att jag var en apa som plockade frukter från väggarna. Men när jag fyllde 4 år bestämde sig M & Pför att jag skulle få en bror från Colombia. Och då började saker förändras. Jag tror att jag tyckte om de första månaderna när B var liten, men jag minns också att saker förändrades på ett vagt men påtagligt sätt. P och jag gled ifrån varandra och jag sökte mig till M. När jag var fem år gammal kom läkarna fram till att jag var hörselskadad. Jag minns att vi var på Huddinge Sjukhus och satt i ett rum när doktorn berättade för M att jag var gravt hörselskadad. Sen stod vi vid en enorm fontän som lät massor och M ringde P och grät. Jag minns att jag stod bredvid och var arg över att hon grät. För till mig sa hon att det inte var något fel i att vara hörselskadad och att allting var bra. När hon grät blev jag så arg. Om det var värt att gråta för - så borde det vara jag som fick gråta. Det var inte hennes smärta utan min.

Jag fick hörapparater och lärde mig snabbt att använda dem så att jag fungerade som ett vanligt, hörande barn. När jag var sex år skulle jag inskolas. Då åkte vi på besök till Alvikskolan som var en specialskola för hörselskadade barn. Här hade jag oturen att träffa en del barn med fler funktionshinder än hörselskador och bildade mig snabbt en uppfattning om att "jag inte ville gå i mongo-skola" utan hemma i vanlig skola. Den här händelsen när jag var sex år har M använt som ett argument för att de inte lärt sig teckenspråk -

1. Om du hade gått i Alvikskolan hade vi lärt oss teckenspråk - men du ville inte.

Att gå i vanlig skola fungerade väldigt bra för mig de första två åren. Jag hade en bästis som jag umgicks med varje dag efter skolan, jag var duktig i skolan och hängde med på lektionerna. Självklart påminde mikrofonen mig ständigt om att jag var annorlunda. Men när jag var så liten var klasskamraterna alltid framåt och hjälpte läraren att komma ihåg att använda mikrofonen. Det som var jobbigast var min hörsellärarinna som hette G. När hon började komma i ettan tyckte jag så mycket om henne att jag kramade henne. Men sen förändrades det. Jag var väldigt duktig i alla ämnen, men G betedde sig som jag var lätt utvecklingsstörd. Hon ställde sig bakom mig när jag satt och skrev och följde med mig under rasterna som en igel. Det var inte förrän jag försökte förklara att jag inte ville att hon skulle göra så - och hon ignorerade mina önskemål som jag började avsky henne. M hjälpte mig under den här tiden att bli av med G, liksom hon hjälpte mig om någon var elak och retades. Jag stod i stor tacksamhetsskuld för det. För hon tog ofta upp hur mycket hon ställt upp för mig i skolan och hjälpt mig när det var svårt. Det skapade en känsla av att hon gjorde något som hon inte behövde göra - men gjorde iallafall, för att jag var speciell.

2. Jag slutade jobba för din skull för att kunna vara hemma när du kom hem från skolan när du var liten.

Den skulden blandades med skulden över att vara den som fick M att sluta jobba. Jag är mycket övertygad om att det inte var mitt ansvar och att hon gjorde sitt val själv. B var vid det laget 5 år gammal, men istället för att säga att hon var hemma för hans skull - togs alltid mitt handikapp upp. Hade hon börjat jobba igen om jag inte hade varit hörselskadad? Jag vet inte. Men jag upplevde då och jag gör det fortfarande, att det var orättvist att skylla på mig, när det fanns ett ännu yngre barn i familjen. Alla de här påtvingade tacksamhetskänslorna gjorde mig arg. De fanns alltid där under ytan och fick mig att känna skuld när jag gjorde något som M inte tyckte om.

3. Jag fick inte spontant ta med mig kompisar hem. Medan B:s kompisar sprang fram och tillbaka genom huset utan att alls fråga om lov.

Jag var ett väldigt argt barn. På somrarna var vi på N-ö och jag hatade det stället. Främst var det för att jag var så rädd. Jag hade äckliga fobier mot harkrankar (pappa långben) och min rädsla avfärdades alltid. Jag blev så rädd att jag bara skakade och ändå kunde ff låtsas som det regnade när jag bad dem ta bort insekterna. Jag tyckte verkligen inte om att vara i sommarstugan. Och även här var jag och B väldigt annorlunda. B passade in i familjen. Han tyckte om det jag inte tyckte om. Medan jag helst låg och läste i ett mörkt rum (grundligt undersökt så att det var fritt från pappalångbenar) var B ute med P i skogen, lekte och gjorde saker som normala ungar gjorde. När jag var åtta bestämde Psig för att lära B (som då var fyra) att hugga ved. Jag frågade om jag också fick vara med, men det ville inte P. Han hävdade att jag inte var gammal nog. Tydligen var inte B gammal nog heller, för när P "lärde" honom att hugga lyckades B hugga sig i handen. Den gången var han nära att dö. Vi fick åka i ilfart till sjukhuset eftersom blodet bara sprutade.

4. Mina ff behandlade mig och B väldigt olika. Exempelvis när B fick hugga ved och inte jag.

Det var ju inte bra. Men fan vad jag tyckte att det var orättvist. Varför fick han - men inte jag? Att konsekvenserna blev hemska spelade liksom ingen större roll. Jag hade för första gången insett att vi blev behandlade mycket olika för att han var kille och jag tjej.

Jag var ett argt barn när jag var liten.

Ja, jag var ett mycket argt barn när jag var liten. Jag provocerade och brann för olika saker. Jag pratade politik när jag var mycket liten. M bad mig ofta att inte prata så mycket när jag träffade folk. Det var mycket för all skit hon snackade om folk. Hon var rädd att jag skulle prata om det. Och det gjorde jag. Ofta omedvetet, eftersom jag inte visste att det var "skitsnack". Det fanns alltid en aura av oro så fort jag öppnade munnen. Jag var som gjord för att kläcka ur mig pinsamma saker. Av barn och dårar får man höra sanningen och därför skulle jag helst vara tyst helt och hållet.

Att få mig vara tyst blev lättare och lättare ju äldre jag blev, eftersom hörselskadan försämrades. M la sig till med en vana att tolka vad folk sa till mig. Jag hörde nämligen hennes röst bättre än andras. Därför pratade folk ofta vända mot M när de pratade med mig. Ibland svarade M för mig också. Jag frågade hela tiden "vad sa han? Vad sa hon?" för att inte missa något eller missa möjligheten att få svara själv. Den kontrollen reflekterade jag inte över, eller förlusten av kontroll. När jag började förlora kontrollen över mig själv och kommunikationen med andra började jag också sluta mig. Jag kände mig missförstådd och respektlöst behandlad. Detta gick hand i hand med att mobbning i skolan eskalderade. Under den tiden vände jag mig enbart till M för att berätta om hur ledsen jag var över att ingen i skolan tyckte om mig. Det var M jag satt och pratade med i timmar när jag kom hem efter skolan och anförtrodde allting. Tyvärr missbrukade hon förtroendet grovt. För när vi bråkade kunde hon säga saker som;
"Jag förstår varför du inte har några kompisar om du är så här...."
men grejen var ju självklart att jag inte var "så där" med mina kompisar (eller med de som varit mina kompisar). Men ett frö såddes tidigt att det var mitt fel att situationen var som den var.

När jag var i åtta års åldern var jag den enda i klassen som inte kunde cykla. B cyklade självklart som en tok, precis lika bra som han simmade, vilket jag heller inte kunde göra. Under en hel sommar, när jag skulle fylla åtta år tjatade P på mig att jag måste lära mig cykla. Jag var livrädd eftersom P:s metoder för att lära mig cykla var tämligen idiotiska. Han band fast en kratta eller sopskaft vid cykeln och gick bakom cykeln och höll i den. Det gjorde cykeln nästan rangligare än den hade varit utan stöd - och jag ramlade och slog mig. Till råga på allt hade jag fått en cykel av min kusin som hade stång och jag var jätterädd för att ramla över stången och göra illa mig i rumpan. Först mot slutet av sommaren när vi åkte till mormor och morfar lärde jag mig cykla - och då genom det välbeprövade sättet "vuxen springer bredvid och håller i cykeln", fast då var det mormor som gjorde det. Så var det också med simningen, men det först efter att jag vid TVÅ tillfällen nästan drunknat när P skulle lära mig simma genom "släppa-henne-vid-det-djupa-och hoppas-hon-lär-sig-flyta" - metoden, som fungerade lika dåligt vid första tillfället som vid det andra! Vid båda tillfällena fick M och någon annan rädda mig upp ur vattnet. Vid det andra tillfället hade jag varit under ytan länge. Jag var alltså tämligen arg och ledsen på pappa och tyckte att han favoriserade B bara för att han kunde det jag inte kunde. Mitt förtroende för P försvann undan för undan. Och jag blev allt mer inbunden.

Känslan av att inte bli rättvist behandlad, av att vara beroende av M som inte alltid var snäll mot mig fick mig att vilja sluta mig. Jag ville inte kramas eller ha någon som helst kroppskontakt för jag ville inte antyda att jag tyckte att de var okej. Självklart förstod jag inte mina reaktioner DÅ. Istället kände jag mig jättekonstig, elak och otacksam. Jag såg på B och ville vara som han - kunna ta emot det han fick och vara glad för det.