Ja what the fuck. Vi är inte normala och så fort vi försöker låtsas vara det, går hela ideén om intet. Som igår. Efter en dag av perfektion, trampbåt, bokpresenter, kattungsgullande och slutligen middag på Sankt Marcus vinkällare satt vi och tittade oroligt på varandra. Shit - ska det hända nu? Och det skulle det. Freddi läste en egenkomponerad dikt och sen frågade han. Jag sa ja och sen tittade vi oroligt på varann. Så? Är det klart nu? För det kändes verkligen inte så. Det kändes mer som om vi klätt ut oss i mamma och pappas kläder, sminkat munnen utanför linjerna och knutit åt slipsen way to hard! Så vi skippade det. Bestämde oss för att göra det hemma istället. På riktigt, i vår miljö - på vårt sätt. Och allt hade varit gott och väl...om bara inte.

Vi kom alltså hem. Vi duschade av oss svetten, klädde oss i bekväma kläder (i mitt fall - självklart min underbara Snobbenpyamas) och sen tittade vi på Eddie Izzard - skrattade och hade det jättemysigt. TROR JAG. För grejen var liksom att jag fått en ny medicin. Och tydligen slocknade jag efter att ha avfyrat världens gulligaste frieri (som jag inte minns - och jag minns heller inte Freddis lika gulliga frieri - enligt honom). Nu har Freddi iallafall en möjlighet att använda sig av mitt läckra frieri IDAG utan att jag märker ett jota. Shit, vi är verkligen märkliga.

Bild på kattunge vi tittat på (som visar hur stor fisk hon fångat)