Om ett barn känner sig orättvist behandlat kan det reagera på två sätt. Det ena är att försöka hitta ett oberoende jämtemot dem som får barnet att vara ledset. Det andra är att högljutt provocera och protestera mot behandlingen. Det tredje är att vika sig och tro att man ska bli behandlad så.

Varifrån min känsla av att jag är värd att bli behandlad bättre kommer ifrån, har jag ingen aning om. Men den har alltid funnits där och trängt igenom alla föreställningar andra har om att jag inte borde kräva så mycket, inte är värd att kräva så mycket eller helt enkelt är otacksam. Jag har alltid vetat att det var fel när mina föräldrar gjorde mig ledsen. Även om deras handlingar kunde vara motiverade, så hade de aldrig respekt nog för mig att förklara motivationen bakom. Jag fick inte ta hem kompisar, jag fick inte följa med på den och den festen, jag fick inte vara med min pojkvän - för att de sa så. Jag kan försäkra er om att jag var en mycket skötsam tonåring. Jag varken drack, gick på fester eller misskötte mitt skolarbete. Tvärtom arbetade jag extra som ledare på fritdsklubb på fritiden och gjorde det mesta för att mamma och pappa skulle vara stolta över mig.

Ändå fanns dom där, alla regler. Jag fick inte ta med mig kompisar hem utan att förvarna långt innan. Jag fick inte åka in till stan själv när jag gick i sjunde klass (trots att David självklart fick göra det fyra år senare när han var i samma ålder). Den skilda behandlingen av mig och min bror motiverades ofta med att det var annorlunda för han var kille. Det faktum att "åka till stan" innebar en helt annan sak för David än för mig - noterades inte. David hade nämligen alla sina vänner i grannskapet. Medan jag hade alla mina i stan. För mig var det tortyr att inte få åka in och träffa mina kompisar, speciellt när situationen i skolan var som den var. Det fanns säkert utmärkta orsaker till varför jag inte fick åka. Men de orsakerna fick jag aldrig veta någonting om. Jag förväntades lyda och aldrig ifrågasätta det mamma sa till mig.

- Jag fick inte ifrågasätta mina föräldrars beslut. Jag fick aldrig veta varför de gjort sina beslut, på vilka grunder. Detta gjorde att besluten kändes godtyckliga och mig osäker eftersom jag inte visste vad som "inte" var tillåtet och varför. Det skapade också grubblerier i mig. Jag "kunde inte bara" göra saker som jag tyckte om, utan att tänka efter. Min mammas röst skrek i mig hela tiden. Vad jag än gjorde sa rösten "skulle mamma tycka om det här, tänk om hon blir arg, tänk om ...".

Jag har försökt komma på vad rädslan egentligen handlade om. Vad var det där lilla "om-et" om? Om mamma skulle dö? Tänk om mamma skulle dö om jag gjorde så här? Det där med mamma och att hon skulle dö, eller lämna mig satt som en tagg i mig hela min uppväxt. Varje kväll innan jag skulle sova kom mamma in. Då frågade jag (jag tror att jag var elva innan jag slutade med det) om hon skulle vara kvar när jag vaknade. Jag var oerhört fixerade vid att utesluta möjligheten att hon skulle lämna mig. Eller att hon inte skulle tycka om mig längre, älska?