Föräldrar - tidigare vänner - och alla som har en nyckelring för sitt medlemskap i "Hata-Elin-klubben" ombedes lämna sidan och inte läsa vidare..... - tjafs och diskussioner undanbes

Igår satt jag och Freddi och pratade om hur man ser på sitt liv och de misstag man gjort. Jag avskyr när folk säger att de inte ångrar något alls i livet. Jag förstår hur dom menar, att man inte kan förändra det skedda och att man formats av sina val. För mig är ånger en definition av det man i efterhand kan se klarare på och kanske slippa göra om samma misstag. Ja, jag är glad över att vara den jag är idag. Utan all smärta hade jag varit annorlunda på ett bra och dåligt sätt. Vem vet. Men vissa saker önskar jag att jag hade undvikit.

Jag ångrar inte att: Jag gick integrerad som gravt hörselskadad i vanlig skola, trots att jag blev mobbad. Jag behövde den erfarenheten för att förstå att jag inte skulle identifiera mig med hörselskadan utan försöka hitta mig själv bland vanliga människor.
Men jag ångrar att jag inte bytte klass eller skola när problemen blev för jobbiga. Och jag ångrar att jag lät min mamma sköta mycket av problemen i skolan, ringa hem till mina klasskamraters föräldrar och ifrågasätta deras barns handlande. Då trodde jag att mamma skulle kunna fixa allt -men så enkelt är det ju aldrig. Jag borde skött det själv.

Jag ångrar inte att jag engagerade mig så intensivt i HISUS verksamhet för hörselskadade barn och ungdomar i Stockholm, efter att jag hade börjat i skola för hörselskadade elever i åttonde klass. Mitt engagemang där var en brinnande passion. Jag fick årets ledarpris två år av fyra som jag arbetade. Jag insåg att jag njöt av att kunna hjälpa andra barn och förhindra att folk hamnade utanför.
Men jag ångrar att jag inte skaffade mig ett liv utanför Hisus och att jag var naiv nog att tro att folk skulle ställa upp för mig när jag blev döv - vilket jag troligen skulle bli. På Hisus såg jag till att ingen annan hamnade utanför - trots att jag gjorde det. Jag förintade mig själv för att passa in.

Jag ångrar inte att jag pluggade hårt i skolan för att få bra betyg.
Men jag ångrar att jag trodde på alla som sa att samhällsprogrammet i gymnasiet - kontra naturkunskap var enda möjliga vägen till framgång. Jag ångrar att jag trodde på alla (främst min familj) som hävdade att man skulle ha "en bra bas för fortsatta studier - harajharajhara" för att vid den tiden hade jag mått bäst av att gå ett enklare program (eftersom det var då jag blev döv), där jag kunde agera ut min smärta genom estetik av något slag.
Och idag tror jag att jag hade kunnat gå vidare till Universitetet utan några större problem - men med en starkare självkänsla.

Jag ångrar inte att jag läste på gymnasiet
men jag ångrar att jag gjorde det i Stockholm under den period som jag mådde som sämst och hade ett behov av trygghet - och inte fick det. Jag önskar att jag hade börjat i Örebro, umgåtts med folk som var döva och accepterat min dövhet i tid! Hade jag gjort det, hade jag kanske kunnat ställa rimliga krav med mer tyngd på vänner och familj om att de skulle lära sig teckenspråk. Och då hade jag inte varit lika beroende av dem, som jag tyvärr blev.

Jag ångrar inte att jag åkte med en stor grupp ungdomar till Polen och dödslägren, för det var där jag började förstå vad jag skulle brinna för - resten av mitt liv.
Men jag ångrar att jag inte bad om hjälp och sökte upp en präst efter resan som fick mig att "göra slut" med Gud. Med bättre hjälp av kompetenta personer som kunde mitt språk - hade jag kunnat hantera all smärta på ett mycket bättre sätt.

Jag ångrar inte att jag började plugga teologi i Lund, för det var ett genialiskt drag. Även om studierna var fruktansvärt jobbiga behövde jag komma bort från Stockholm och skapa mig ett eget liv.
men jag ångrar att jag inte tillät mig själv ta emot hjälp utan ständigt ruskade av mig C:s studietekniksteorier och smet hem för att "jag kunde klara allting bättre själv" - vilket jag definitivt inte kunde!

Jag ångrar inte att jag ÄLSKADE så mycket och så starkt. Trots att jag blev bränd ofta visste jag - att jag var jag.
Jag ångrar att jag la så stor vikt på min dåvarande bästa vän P. Han fick fungera som vän, älskare, mamma, pappa, bollplank och allt annat under himmel och jord. Jag kan inte ursäkta mig med att jag behövde honom för att alla andra svek mig. För man har ett ansvar mot sin nästa - oavsett vad som sker. Jag ångrar att jag sårade P så mycket och att jag lät mig själv dra in honom i mitt kaotiska liv när han hade haft det bättre om han fått leva sitt liv själv - och inte haft mig att skylla konsekvenserna av alla val på.

Jag ångrar inte mitt förhållande med J som ledde till att jag kom in i studentlivet i Lund och fick mig att öppna ögonen för religion, historia, filosofi och allting annat mellan himmel och jord.
Men jag ångrar substitutförhållandet jag hade efter J med min forna klasskamrat (och mobbare) T. Det förhållandet visade mig mina allra värsta sidor och jag mådde fruktansvärt dåligt av det.

Jag ångrar inte mitt förhållande med min första stora kärlek E. Trots att vårt uppbrott innebar att jag försökte ta livet av mig. Min vänskap med E har utvecklats sedan det året och all smärta och allt lidande var värt att uppleva, för vi är bättre vänner än vi var par.
Jag ångrar att jag lät E ringa mina föräldrar när jag försökt ta livet av mig. För jag fick ingen förståelse och höll på att bli inspärrad på S:T Lars. Jag skulle behövt distans under den perioden och definitivt inte träffa en dövpsykolog som hade problem med sitt eget accepterande av sitt handikapp och berättade för mina föräldrar att dom inte skulle känna sig det minsta skyldiga till hur jg mådde - trots att bristen på kommunikation hade gjort mig till den bräckliga människa jag just då var.

Jag ångrar inte att jag väntade så länge med att operera in CI och få tillbaka min hörsel. De som svek mig under den tid jag var döv - var de som inte var villiga att göra uppoffringar som att lära sig teckenspråk eller hitta andra kommunikationsformer med mig. Jag gjorde det aldrig för dom. När jag gjorde det - var det helt och hållet för min skull och hade jag gjort det tidigare - hade jag hela livet undrat vilka som hade följt med mig under färden och hjälpt mig leva som döv.
Jag ångrar att jag inte accepterade min dövhet tidigare och lämnade dom förhållanden som gjorde ont när jag inte fick det jag så mycket behövde.

Jag ångrar inte något alls i mitt förhållande med Freddi, utom möjligtvis att vi åkte till Spanien med hans föräldrar och att allting ballade ur totalt därborta. Men alla hinder som funnits på vår väg har vi omsorgsfullt tagit hand om. Vår väg har inte varit en motorväg och det finns inga döda djur vid vägkanten. Allt har vi gjort ärligt, smärtsamt men förlösande. Och ALLT har varit värt det.
Jag ångrar dock att vi hyste förhoppningar om att bröllopsplaneringen skulle lösa spända familjeförhållanden. Vi blev besvikna och vi borde skött det själva - som vi gör nu.

Jag ångrar inte att jag skriver detta - eftersom det är viktigt för mig och får mig att förstå mig själv. Jag står för det jag berättar och de som känner sig träffade kan läsa någon annans blogg. Min blogg är min! Jag är inte längre rädd för att göra andra människor besvikna. Den jag måste ta hand om är mig själv och min älskade.