Smuleliten

13 maj 2007 - rädd för att lämnas kvar

Kategori: Secondhandbarn

image229Jag har varit så rädd för att bli lämnad. Inte för ett ögonblick har jag reflekterat över orsakerna till min rädsla. Jag har snarare sett det som ett uttryck för hur starkt jag känner för M. Tittar man på min bakgrund är rädslan för att bli lämnad inte obefogad. Det var ju så mitt liv började. Min pappa lämnade min mamma och sen lämnade mamma mig. Jag var en bebis, men också bebisar är människor. Det gör ont att bli lämnad och det är svårt att låta bli att förväxla lämna med att inte älska längre. Så var det också länge. Jag trodde att jag lämnades bort för att jag gjort något fel eller för att jag inte var älskad längre. Sedan adopterades jag av ett par i Sverige och allt borde blivit frid och fröjd.

Bortsett från att det inte var det. Frid och fröjd alltså. Och inte kände jag mig särskilt älskad heller. Och den känslan förstärktes under åren. Mitt handikapp var en stor del av denna känsla, eftersom det hindrade mig att kommunicera och få bekräftat att jag var omtyckt som jag var. När min hörselskada ledde till att jag ständigt kände mig utanför blev känslan av att vara oälskad också starkare. Men mest jobbigt var att jag såg en lösning på problemet. Den fanns där så nära att jag kunde sträcka mig efter den. Lösningen var teckenspråket. Det skulle rädda mig och hindra mig från att glida iväg från mitt liv.

När jag började fundera över teckenspråket hade min familj redan tidigare gått en kurs tillsammans. Den kursen var mest på skoj och då var jag bara åtta år. De här funderingarna började växa fram i samband med att jag flyttade till Alvikskolan i åttonde klass och engagerade mig i ungdomsverksamheten för hörselskadade. Jag var då i tonåren och tämligen hopplös. Hormonerna lekte rövare i mig och det räckte med att jag såg P öppna munnen för att jag skulle hata honom. Jag hatade verkligen allt just då. Jag var så arg och så nedlåtande mot allting. Jag gjorde ner M över hennes kristna tro. Jag ifrågasatte om P:s "sena kvällar" på jobbet egentligen inte handlade om hotellrumskärlek. Jag skrek åt dom. Så fort de stack näsan innanför min dörr skrek jag "stick". Och utifrån det sammanhanget är det omöjligt att påstå att min reaktion på M och P:s teckenspråkskurser bemöttes på ett positivt sätt. För det gjorde det inte. Jag kände att de ställde upp på mig, men jag skämdes också över att vara beroende av att de skulle lära sig teckna. Jag hade väldigt ambivalenta känslor. Å ena sidan ville jag inget hellre än att de skulle lära sig teckna så att jag kunde vara med i familjen igen. Å andra sidan fanns rädslan att teckenspråket skulle bli ytterligare en tacksamhetsfråga. När jag fick höra (vilket jag ofta fick) om hur mycket kurserna kostade ville jag blunda bort mig själv. Jag ville att de skulle lära sig teckenspråk över en dag och att jag skulle slippa vara involverad i inlärningen. Jag ville liksom inte vara en del i den stora uppoffringen de gjorde när de lärde sig teckenspråk för MIN SKULL.

Självklart var den inställningen fel. Men jag var ett barn och därtill hormonstinn tonåring. Dessutom det så gott som officiellt att min hörsel skulle försvinna helt undan för undan. Jag skulle bli döv med tiden och förr eller senare, beroende av teckenspråk. M och P gick den här kursen men sa att de bara kunde använda teckenspråket om jag tecknade till dem. Och det ville inte jag. Jag kunde ju prata och därför kändes det fel att jag skulle teckna till dom. Jag tror att oviljan också berodde på att jag inte ville påminnas om deras STORA uppoffring. För de vibbarna hade jag känt från början. Den inställningen gjorde mig rasande. Jag ville inte tro att de tyckte att det var en uppoffring att lära sig det språk som behövdes för att kunna kommunicera med sin dotter. Tacksamhet för det skulle bekräfta att det VAR en uppoffring. Och, isåfall, hur mycket var jag värd då? Och hur mycket var kommunikationen i familjen värd om jag skulle bli tacksam för att INTE utestängas?

Det gör ont i mig när jag skriver det här, för jag känner mig så skyldig. Hade jag varit annorlunda och betett mig tacksamt hade M & P  kanske kunnat teckna. Att de inte kan det är delvis mitt fel och det gör mig medskyldig till all den smärta jag upplevt. Min vägran att göra dem till lags gav konsekvenser som åt upp mig inifrån. Jag vet innerst inne att ansvaret och skulden ligger hos dom, av den enkla orsaken att de var vuxna och jag var ett barn. Men ibland när det gör som mest ont, hjälper inte logiken ett skvatt.

Min ovilja, min ilska, mitt humör och oförmåga att kommunicera på deras sätt gjorde att jag stängdes ute. Kanske är det för att jag känner min egen skuld i det skedda som jag inte helt kunnat släppa det här? Jag känner mig skyldig. Det är möjligt att hela argumentationen handlar om kontroll och att de inte lärt sig teckna även om jag hade tecknat till dom. Men det får jag aldrig veta. Jag bar min skuld i många år innan den blommade ut i ursinne. Och när den väl gjorde det vände jag taggarna inåt istället för utåt. Och varje försök att vända den mot M och P resulterade i att taggarna växte sig större. Jag ältar det här - men inte för ältandets skull i sig, utan för att kunna förstå mina reaktioner på M:s mail, telefonkontakt och sms idag. Det som får mig att gråta idag precis som jag grät då.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: