Smuleliten

13 november 2006 - om att känna sig liten

Kategori: Secondhandbarn

Igår skällde jag ut E. Det måste vara den hundratjugofemte gången. Idag har jag ett monster som klöser mig i magen. Jag ska skriva min berättelse om E. Den kommer kanske vara överdramatisk och knappast ge något intryck av objektivitet. Men jag skriver den för att jag måste. För att jag inte vill ha ont längre.

Min berättelse om E börjar inte ens med honom. Den börjar i min familj. Jag var en ensam liten unge. Arg, bitter, besviken och agressiv när kommunikationen i familjen förtvinade då jag blev döv. Då vände jag inte ilskan inåt, för då hade jag fortfarande hopp om att något skulle förändras. 85964 tears from GO. Om jag bara fick dem att lyssna, att förstå hur de teg sönder mig inifrån, skulle jag känna mig som en i familjen. Och då skulle jag känna mig trygg. Min första pojkvän hade ett lika starkt behov av kärlek och trygghet som jag hade. Han älskade mer, jag mindre och följaktligen kom jag att dominera förhållandet totalt. Vi gjorde slut, vi blev tillsammans igen, vi körde någonslags hoppahagelekaviärsmåsombarnfastvuxnaändånuknullarvi verksamhet. Det här var under den tiden då min hörsel försvann helt och jag förlorade vänner och inte längre kunde göra ett lika bra jobb på ungdomsföreningen som jag tidigare hade gjort. Jag förlorade allt. Jag hade "turen" att få följa med på en gymnasiesponsrad resa till Polen för att besöka koncentrationslägren - men eftersom jag inte hörde hade jag ingen att tala ut med. Jag vände taggarna inåt. När jag kom hem från resan hade mina "vänner" och dåvarande "arbetskamrater" gaddat ihop sig. De vill inte längre umgås med mig. Skolan vägrade att betala tolkar och därmed hade jag blivit helt isolerad i mitt eget liv.

Mina föräldrar vägrade teckna, mina "vänner" också (även om det inte spelade någon roll, eftersom de inte ville prata med mig, eller ens titta på mig), jag kunde inte gå till skolan längre och på mitt jobb var jag instängd i en mur av tystnad. Just då fanns bara min pojkvän. Och vi isolerade oss tillsammans. Jag gjorde det självmant, men också av tvång. För hade jag låtit bli att säga "det är jag som väljer" så hade jag blivit lika ensam ändå.

Så nu rasade jag. Jag steg in i en vattenpöl med svart vatten. Det skulle ju bara vara några milimeter vatten. Jag hade stövlar på mig. Inget att gnälla över. Men stöveln sjönk och hålet var ju djupt. Jag bottnade inte. Och tre månader låg jag i princip och bara grät. Jag kunde inte andas, jag kunde inte prata, jag kunde inte se. Jag minns knappt de där månaderna. Jag bara minns mörkret. Min pojkvän fanns där (fast han var ju bara vän förstås) och min familj kände sig hotade av hans närvaro. För jag kände mig svikt.

Svikt av min familj, av vännerna, av skolan, av världen, av alla.....alla utom P. P själv såg hur mina föräldrars beteende bara förvärrade allting. De vägrade honom att komma hem till mig och sova hos mig när jag bara grät. Jag sprang ut i underkläderna en iskall marskväll för att åka till Norrviken och känna mig som en människa. De drog mig hem med våld. Jag grät. Jag skrek, jag slogs. På sätt och vis vet jag inte hur jag ska fortsätta berätta om den här tiden. Den känns mytisk. Ungefär på samma sätt som barndomen ibland kan kännas som en saga. Ett myller av solsken, nyklippt gräs, kluckande vågor mot bryggor, mormors händer som luktade jord, utspilld och kladdig sylt. Ungefär på samma sätt känns de där tre månaderna. Jag var i helvetet. Jag minns fragment, men jag kan egentligen inte se på det som en sammanhängande räcka av händelser.

Och sen, sen gick det värsta över. Jag kravlade mig ut ur det bombade huset. Jag tog studenten tillsammans med mina "kamrater" som tillsammans kommit till insikt om att jag kunde tas till nåder igen. Jag gick ett extra år i gymnasiet (efter studenten) för att ta igen det jag hade missat. Vi suddade ut depressionen som något som inte hade hänt. Och sedan flyttade jag till Lund. Så långt bort från Mamma och Pappa jag bara kunde komma. Så långt bort från ungdomsföreningen jag jobbat häcken av mig för, så långt bort från mitt liv jag kunde komma. Men det var ändå inte långt nog.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: