Jag kan skriva långa inlägg som förklarar, dispunerar, analyserar och granskar mina känslor och de händelser som är förknippade till dem. Det blir tradigt att läsa. Jag läser texterna och blir gråtfärdig. En kort sammanställning av det som gör mest ont utan några långrandiga förklaringar ska slita ut det som gör ont i mig. Gömma det i skrift och kanske glömma och förlåta?

1. Jag blev luggad ofta när jag var barn. Lugga innebär att man tar tag i håret och drar hårt. Enligt M är luggning inte aga. Likväl gör det ont och får en att känna sig väldigt förödmjukad. (Jag är emot aga helt och hållet)

2. Jag blev inlåst i mitt rum utan mat i ett och ett halvt dygn när jag hade uppfört mig illa. Det skedde vid två tillfällen. Jag fick tillåtelse att gå på toaletten som låg mittemot mitt rum. Mitt hjärta klappade så hårt att det gjorde ont när jag vågade smyga över till toaletten. Då var dörren in till vardagsrummet låst så jag inte kunde komma ut. Jag fick juice att dricka men ingen mat.

3. Jag har blivit fasthållen av P som är mycket starkare än jag är. Att bli fasthållen för mig är oerhört obehagligt. Det innebär våld eftersom jag gör allt för att ta mig loss. Det gör ont. Orsak till varför jag blivit fasthållen har varit att jag skriker åt M (ofta har det handlat om att jag ställer henne till svars för att hon vägrar stå för att jag hamnat utanför - och låtsas som jag hittat på saker som hänt - hon har en osviklig förmåga att skriva om historien, vilket bagatelliserar alla känslor jag har). Sist jag blev fasthållen var jag hemma på besök i Stockholm. Den gången resulterade fasthållandet i att P fått pungkulorna massakerade och blödde ner handen som jag hade bitit. Det är enda gången jag gett igen och då gjorde jag det ordentligt.

4. Jag bodde inte hemma då, men M, P och B åkte på semester till Portugal. Jag var inte medbjuden och när jag ifrågasatte det påstod M att jag inte hade velat (vilket var rätt svårt att veta med tanke på att de inte frågat mig). Under den resan hörde de inte av sig. Men när de kom tillbaka berättade de att farfar hade dött andra dagen under veckan de var borta. Orsaken till varför de inte ringt mig var att de ville hålla det i den närmsta familjen.

5. Jag och E hade varit tillsammans i två och ett halvt år när han gjorde slut. Den dagen försökte jag ta livet av mig. Jag skar mig i handlederna och la mig i badkaret. När E kom var jag helt borta. Då hade jag tappat ur vattnet två gånger för att jag inte ville att det skulle vara så blodigt om han kom hem för tidigt. M och P kom ner till Skåne den gången och jag samtyckte till att försöka få hjälp av psykakuten. Vi åkte dit och hamnade på sluten avdelning. Jag och E trodde då att han skulle kunna följa med in och/eller att det fanns möjlighet att ha tolk. Det fanns det inte. Och när vi väl var där gjorde läkaren bedömningen att jag inte kunde ta hand om mig själv. De lämnade mig på avdelningen utan tolk och utan kommunikationsmöjligheter. Jag var som en fyraåring mentalt. Ville bara hålla någon i handen. Ville dö. Men ingen hade tid med mig, de vill inte ens skriva. Och de tog ifrån mig min mobil, pumpade mig full med mediciner. Dagen därpå skulle vi bestämma om jag skulle fortsätta vara där. M OCH p  tyckte att jag skulle det (trots att de såg hur illa det var med mig och trots att jag berättade att det absolut inte fungerade - av ovan uppskrivna orsaker). De försökte övertala E att åka hem till sin familj och ta hand om sig själv istället för att försöka ta hand om mig. E gjorde inte det, utan släpade med mig till hissen och tog med mig hem trots att M och P ville låsa in mig. Hade jag stannat där hade jag varit död idag. Det finns det inga tvivel om. Det skrämmer mig att ens tänka på att de ville låsa in mig där det inte ens fanns någon som kunde tala mitt språk och där alla var helt drogade. Men så var det.

6. Jag har alltid vetat att jag är adopterad. Jag har vetat att min Mamma var 19 år när hon lämnade bort mig. I pappren står det att jag var en mycket söt babyflicka. Beskrivningen är som en annons för en docka. Silkeslen hy, stora ögon och så vidare. När jag fyllde 26, förra året började jag fråga mer om adoptionen. Detta för att jag började känna distans till ff och inte längre blev påverkad av M:s sorgsna vibbar så fort adoptionen kom på tal. Till skillnad mot tidigare, då jag alltid fått veta att barnhemmet inte får lämna ut någon information om de biologiska föräldrarna berättade nu M ungefär som om hon berättat om en pizza hon skulle beställa, att det visst kanske går - om det är jag som gör förfrågningen. Hon påstod också att jag fått den informationen förut. Mitt liv ställdes på sin spets och jag lät översätta adoptionspappren. De visade sig vara felaktigt översatta - så felaktigt att den kvinna som översatte dem blev uppriktigt förvånad. Ordet "älskad" hade ersatts med "söt", vilket inte går att förväxla utan uppenbara motiv bakom. Jag var alltså en älskad liten babyflicka och min Mamma hade försökt ta hand om mig, men tvingats ge upp.

När jag tog upp detta med ff i stockholm reagerade de inte med förvåning över hur dåligt översatta pappren var och vilken innebörd felöversättningen hade. Att jag ville söka upp Mamma lockade fram olika reaktioner som alla gjorde fruktansvärt ont. P försökte övertyga mig om att det var mycket viktigt att jag tog kontakt med barnhemmet först och fick tillstånd att ta kontakt med mamma. Hon skulle inte vilja att jag söker upp henne och det skulle vara mycket oförskämt att göra så. Uppfattningen gjorde självklart väldigt ont att höra. Det fanns logik i det hela, men attityden till hela uppsökandet av mitt förflutna var enbart negativ.

7. Jag bad M att ta med mina babyleksaker, kläder och dylikt när de skulle komma och hälsa på för ett år sedan. Hon vägrade. Det förvånade mig, eftersom jag inte förstod varför. Svaret blev att hon skickar dom när jag är "redo" att skaffa barn. Den reaktionen vittnade om hur mycket kontroll hon vill ha över mig. Och när de väl kom hit var besöket en besvikelse. Jag hade då opererat in CI och var fortfarande skakis efter operationen. Jag kunde knappt gå till toaletten utan att få yrsel och behöva sätta mig ner. Trots detta ff besvikna när jag inte följde med på utflykter och orkade gå i stan. Vistelsen avslutades hastigt och lustigt när Freddi bad dem ringa på innan de stövlade in i lägenheten, eftersom han inte ville att vi blev störda. Freddi bor tillsammans med mig i lägenheten. Det var en fullständigt normal önskan och M reagerade med att han hade "gått för långt". De reste dagen därpå, en dag innan de skulle åka på riktigt. Men då tyckte jag bara att det var skönt.

8. Sist jag var i Stockholm sa jag adjö till min gammelkatt. Han var då 19 år och väldigt sliten. Jag hade det på känn och det var bara för hans skull jag kom hem. Jag älskade Linus mer än hela min familj - sorgligt nog. Han var min tröstekatt, allt för mig!!! M reagerade på mitt farväl till Linus som "konstigt". Hon sa att han luktade illa, var äcklig, dregglade och kissade på sig. "Umgås med Agador istället". Den respektlösheten var också respektlöshet riktad mot mig och mot mina känslor. När Linus dog i februari ville jag ringa upp hans matte och husse, men mamma ville att de skulle få vara ensamma med sin sorg. Till sist krävde jag henne på nummret. Jag ringde och grät och de förstod.

9. Jag besökte morföräldrna tillsammans med E. Jag mådde bra när vi åkte dit, men dagen innan vi skulle åka hem drabbades jag av en storförkylning. Jag hade feber, frossa och det var hemskt. Jag smittade morfar. Han fick åka till sjukhuset. M antydde att det var mitt fel att han hamnade på sjukhus - vilket det självklart var. Men det som verkligen skrämde mig var att om morfar hade dött *ta i trä*...så hade det varit mitt fel också. Jag var inte sjuk när vi åkte dit. Morfar sa att det är sånt som händer. Men jag blev rädd.

10. Vid ett annat tillfälle då vi besökte mormor och morfar hade vi med datorn. Jag ville visa mina modellbilder och morfar sa att han redan sett dom, eftersom M printat ut dem och skickat bilderna till dom. Men vi gick iallafall in på hemsidan för att titta på bilderna. Morfar blev konfunderad för det fanns flera bilder på hemsidan som M inte skickat med. Artnude bilder som tydligen inte var fina nog att visa. Dessa hade hon retuscherat bort, trots att det var riktigt fina bilder och tagna av en världskänd fotograf. Morfar tyckte bilderna var jättevackra.

Jag behöver skriva ner det här. Varje gång något av det som gör ont kommer upp med M, ändrar hon historien. Hon påstår att det inte hänt, att jag minns fel eller att jag överdriver. Mina känslor sopas föraktfullt undan och jag undrar varje gång om jag bara drömt det. Mardrömmar! Runt mig har jag haft människor som sett den psykiska misshandel som M utövat på mig. Det håller jag fast vid. För jag behöver veta att det skett och sker! Jag är inte knäpp och jag har rätt att reagera på det, för det är inte snällt det hon gör. Bara för att man skriver om historien och låtsas som förintelsen inte skett - räddar man inte 6 miljoner judar. Deras lidande får heller inget berättigande. Så känns det för mig. Jag skriver här för att finnas till.