Smuleliten

15 augusti 2006 - jag är ingen dörrmatta

Kategori: Secondhandbarn

Jag har alltid ställt upp för mina vänner. Stått vid deras sida när de har det svårt och heller aldrig vikt för att något "roligare för stunden" lockar mer. Om någon jävlas med min kompis ställer jag mig orubbligt på kompisens sida och står kvar där! När mina vänner inte gjort samma sak för mig, har det i utsträckningen mynnat ut i att jag känner mig förbannad och svikt och har svårt att glädjas med dem, oavsett vad det handlar om. Jag menar, det är svårt att tänka "vad roligt för dig att du går ut och festar med en massa människor" utan att någonstans tänka "men varför får inte jag följa med". Tidigare i våras tog ett vänskapsförhållande på 12 år slut av denna orsak. Och för att jag är less på att folk trampar på mig.

Får man vad man förtjänar? Eller är det helt enkelt så att man inte ska missbedömma sina såkallade vänner och tro dem bättre än vad de är? Ge dem inte lillfingret - för då tar de hela handen? Enligt min erfarenhet kommer jag inte få tillbaka lika mycket som jag ger. Enligt min erfarenhet kommer inte mina vänner ställa sig på min sida om det orsakar dem obekvämlighet.

Det gör mig så jävla förbannad. Och ledsen.
Det får mig att känna mig så värdelös.
och trött

Kommentarer


Kommentera inlägget här: