kärlek till din nästa.

Vet ni, jag hade faktiskt börjat förlåta dem.

Jag vaknade en morgon i början av våren och kände - jag är inte arg längre. En del av pusslet var liksom färdigt. Jag var inte något bortslängt barn som ingen ville ha. Jag var älskad, men min mamma kunde inte ta hand om mig. Den insikten läkte ett djupt sår jag hade i mig. Dock ledde inte insikten till någon fördjupad tacksamhet mot blågula Sverige och adoptivprocessen i sig.

Hade jag varit född här hade jag utan tvivel skrikit till M - på ett mycket barnsligt sätt - "jag bad inte om att bli till". För så är det ju. Mammor som ältar förlossningsprocessen och kastar värkarbetet i huvudet på sina älskade men bortskämda barn (barn är alltid bortskämda - det ligger i barnets natur) har redan halvan inne på att få en biljett till helvetet - tur utan retur.

Barn är en välsignelse inte tvärtom. Och man kan inte vara tacksam för att man blivit född, lika lite som man kan vara tacksam för att man blev adopterad. Och om man ändå måste - kan man rikta tacksamheten mot sina egna barn som säkerligen kommer skrika "faaaan jag hatar dig - jag bad inte om att bli född". Då sluts cirkeln och sen blir alla lyckliga

i alla sina dar.