Smuleliten

15 november 2006 - finnas till

Kategori: Secondhandbarn

image151
Jag skulle egentligen fortsätta skriva på inlägget igår, men idag sitter jag med ångesten som river i mitt bröst. Den klättrar upp och ner i min hals. Ibland tror jag att jag ska gråta men tårarna kommer inte. Min ångest ruvar på dem som ägg i ett fågelbo. Snart kommer boet gå åt helvete och alla tårar ramla ner. Spräckas mot den decemberkalla marken. Men än så länge samlar han dem bara. Baxar in dem i boet och får mitt bröst spräckas av tyngden. Och det gör så ont. Det här är en sån här dag då självanalys bara är ett ord. Kramar, snälla ord och vänskap kommer inte in genom skalet. Därför blir det värre och värre för varje sekund.

När det är så här brukar jag skära mig. Tårarna är varet. Visst gör det ont men friden efteråt är total. Då kan jag gråta på riktigt! Så som jag vill gråta nu. Men det är flera månader sedan jag skar mig sist. Och jag har varit så stolt. Jag vill vara stolt ett litet tag till. Jag vet bara inte om jag kan.

Idag fick jag ett mail från en gammal skolkamrat. Hon hade läst Toves intervju med mig i tidningen Auris, där jag berättade om min nyvunna hörsel, men också om kampen att få finnas till - precis som jag ÄR, utan att någon ifrågasätter det. I:s brev var vackert. Men det gjorde fruktansvärt ont att läsa. Hon undrade hur jag egentligen hade upplevt min tid på Hisus och berättade om att hon i sin tur hade mått fruktansvärt dåligt under tiden som jag förlorade min hörsel. Hon undrade om hon var en av DOM, som inte hade tecknat och därför sårat mig så. Det var hon inte! Tvärtom var hon en av dem som jag utkämpade min kamp för. I hade lika grav hörselskada som mig och hon förlorade hörseln undan för undan, på precis samma sätt. Jag såg att hon inte hängde med på föreningen.

Men hon tillhörde de yngre tjejerna. Och det var för dem som jag startade upp "tjejgruppen" som blev en succé under de två åren som jag höll i den. Dock var det inte de tjejerna som jag kände mig utfryst av. Dels för att vi hade en annan relation, ledare-deltagare. Och dels därför att I faktiskt tecknade.
Problemen hade jag istället med alla mina ledarkollegor. Vi var kanske 40 personer i olika åldrar från 14-30 år som jobbade för hörselskadades förening. För mig (och för de flesta andra) var föreningen egentligen inte ett jobb. Vi kom direkt från Alviksskolan (skola för hörselskadade i Sthlm) och jobbade på Hisus. Vi jobbade med våra vänner. Jag jobbade på Hisus i fyra år. Först som paralelledare och senare som vanlig ungdomsledare. Jag startade upp nya verksamheter, höll i fester och andra stora engagemang. Mitt liv var Hisus. Och därför blev det fundamentalt svårt för mig när min hörsel började sjunka. Efter ett tag märkte jag ett utanförskap. Jag hängde inte med på möten, jag hängde inte med utanför möten och ofta stod jag vid sidan om och försökte febrilt avläsa. Jag ville ju vara delaktig på samma sätt som jag hade varit hela tiden, kunna komma med förslag, kommentarer och DELTA. Plötsligt insåg jag hur lite teckenspråket faktiskt användes. Visst kunde folk stödteckna någon gång om man speciellt bad om det. Men i det stora hela glömdes tecknandet bort så fort man stod utanför mötesrummet. Och då blev jag ensam.

Så jävla ensam! Jag har många gånger fått höra att jag borde låtit bli att "kräva" för mycket av mina vänner, familj och arbetskamrater. Men när jag började be folk teckna när det blev allt svårare för mig att hänga med, var jag långt ifrån arrogant. För då hade jag fortfarande hoppet kvar. Jag hade svårt att föreställa mig att mina vänner skulle ifrågasätta användet av teckenspråk. JAG behövde det ju. Hur skulle de kunna säga nej? Och det gjorde de inte heller först. De ifrågasatte inte, men de valde att agera på ett mycket likgiltigt sätt. Förbättringen var minimal och jag stängdes ut mer och mer. Jag snappade upp att det hade varit fest. Jag hade inte blivit bjuden. Några gick ut efter arbetet, jag hängde inte med. Men allt det där - var mitt eget fel. För om jag bara hade vetat - så hade jag varit välkommen att följa med. Min bästa kompis flyttade in hos en av tjejerna i jobbgänget. Och nu blev det ännu mer uppenbart hur ovälkommen jag var. Jag satt i timmar och lyssnade på min kompis som berättade vad gänget hade gjort, sagt, .... osv. Det gjorde ont. Men eftersom själva "festandet och umgänget" inte medverkade till att jag gjorde mitt arbete sämre försökte jag härda ut. Men till sist blev det för mycket. Jag började ifrågasätta folk runt omkring mig. "Ni kan ju teckenspråk? Kan ni inte använda det när jag är i närheten?" och jag började få etiketten "besvärlig". I kombination med att exakt samma sak hände hemma i familjen och i skolan började droppen rinna över kanten. De hela kulliminerade i ett styrelsemöte där nästan alla ledare var med. Frågan på protokollet var teckenspråkets obligatoriska användande, men för mig var det "ElinLeticias varande eller inte varande".

På det där mötet berättade jag om hur jag kände. Jag grät. Jag förklarade hur svårt det var för mig att fungera på Hisus under omständigheterna och även att andra ungdomar (dock inte ledare) hade samma problem som mig. Två tjejer vände sig direkt mot mig. De argumenterade för att obligatoriskt teckenspråk skulle uppfattas som ett tvång och att föreningen inte kunde stå för det. Trots att jag stod upp och grät fortsatte folk att ifrågasätta den obligatoriska kunskapen hos ledare. För att ge rätt bakgrund bör jag nämna att den obligatoriska teckenspråkskunskapen enbart gällde handalfabetet och eventuellt vissa ord som stöd - men i huvudsak bara det teckenspråkiga handalfabetet. Hur som helst upplevde jag det som en rättegång ur en bok av Kafka. När beslutet "icke vara" klubbades igenom efter röstning av alla ledare, sprang jag ut i kapprummet och storgrät.

Och det detta tillfälle började jag lägga av. Jag slutade jobba på vissa verksamheter och drog mig ur andra. Och strax därpå halkade jag alltså ner i min första depression.

Det jobbigaste med I:s brev var inte att hon påminde mig om det skedda. Det var några rader längre ner när hon skrev om hur hon också upplevt sig utanför, men att förändringen kom några år efter att jag slutat.
"Jag kan glädjande säga att många ledare och även medlemar använder teckenspråket idag. Ibland säger de t.o.m. att det är tack vare mig."

Och när jag läste det, brast något i mig. Halva jag känner lycka över att förändringen till slut kom. Den andra hälften av mig undrar "varför inte jag? Vad var det för fel på mig, på det jag sa? På det jag gjorde? Hur kunde de göra så mot mig när de såg hur ont jag hade?"

Hela dagen har jag försökt tänka att tillståndet på Hisus faktiskt inte är statiskt. De människor som jobbar där idag är inte samma som jobbade där för tio år sedan. Stämningen är olika. Jag kanske hade fått till en förändring bara några månader senare (tidspunkten kanske var dåligt vald) osv osv. Efter min tid på Hisus har jag berättat hur jag upplevde den, dels i min blogg och dels vid en konferans. Jag har fått både positiv och negativ respons. Men framför allt negativ från folk som tycker att jag förstorar upp det, anklagar dem orättvist och säger att jag förstör Hisus rykte.

Och det ju givetvis en risk. Men bemötandet jag fick när jag blev döv, var allt annat än bra. En dålig period i en föreningshistoria förutsätter inte att föreningen är dålig i sig. Men att förneka de negativa tendenserna är att blunda för verkligheten och att blunda för mina erfarenheter.

Nu ska jag försöka ta det lugnt, pilla på tvätten, läsa några böcker och inte inte inte skära mig själv. Sedan ska jag titta på tv och inte skära mig själv och kanske äta några tabletter för att inte skära mig själv. Jag önskar att jag kunde bli fri från smärtan.

Kommentarer


Kommentera inlägget här: