17 augusti 2006 - om Gud
Kategori: Poetik
Gud
En bloggbekant uttryckte sitt förakt för troende människor. Han menade på att bara dumma och okritiska människor kan tro på Gud. Han drog likhetstecken mellan tro på Gud och tron på den Gud som KYRKAN format åt människan i tvåtusen år. Jag frågade varför han upphört att tro och bakom allt spott och spe om kyrkans inneboende jävlighet kom det fram att han slutat tro pågrund av det lidande han måste utstå varje dag (han är dödligt sjuk). Hans inställning är:Teodiceproblemet i ett nötskal. Hur kan man tro på Gud när det finns så mycket lidande i världen? När man måste kämpa sig blodig för att överleva varje dag? Och jag känner igen tankebanorna. Jag känner igen dem som om de vore mina egna. För de har varit mina egna. Jag har försökt ta livet av mig själv, jag har brottats med frågan om varför jag ska leva vidare när det bara gör ont. Jag brottas fortfarande med det. Varje dag.
Mitt sökande tillbaka till en tro som fungerar för mig är på samma gång ett sökande tillbaka till en mening med livet. Viktor Frankl hette en man som blev en av världens skickligaste psykoterapepter (och han hade upplevt helvetet i dess renaste form i Auschwitz - han hade ingen anledning att tro på Gud), Frankl formulerade en teori som kallas logosterapin som säger "livet måste ha en mening". Med det vill han inte säga att livet HAR en mening. Han betonar att vi måste Ge livet en mening.
För mig är Gud inte någon personlig Gud som spatserar runt i Edens lustgård och får väldiga raseriutbrott med mustachen på svaj (en sån där liten svart otäck sak). Min Gud HAR varit så. Eller snarare min bild av Gud. Och när den var så - hatade jag verkligen honom och jag var livrädd. Jag trodde att alla mina mörka tankar om Gud ledde till att jag råkade ut för hemska saker. Jag läste in Gud i allt ont som drabbade mig.
Jag läste teologi bara för att bekräfta min misstanke om att hela den kristna religionen grundades på direkta sakfel och maktgirighet. Och visst fick jag rätt. Den kristna religionen (liksom alla andra religioner) är skapelser av människor. Människor formar religionen att bli något som legitimerar krig, fobier, utfrysning, tabubeläggning, censur och så vidare, i all oändlighet..
Men människan är inte heller helt och hållet gudomlig. Hade vi varit det - så hade vi troligen inte behövt en religion. Människan är tudelad, både ond och god. Vi väljer ständigt mellan ont och gott. Sällan är något helt svart eller vitt, men ofta måste vi ta ställning iallafall. Problemet är att vi sällan vill göra det, om det kommer leda till att vi mister våra privilegier. Vanor och i längden förtryckande rutiner gör att vi väljer den lätta vägen hellre än den svåra. Hade vi i väst avstått från mycket av våra privilegier så hade världen antagligen sett helt annorlunda ut. Kanske mer likt "paradiset". Och min tro är den att:
Om varje människa väljer att lyssna på det goda i sig själv (även om de praktiska handlingarna kommer kräva självrannsakande konsekvenser) så kommer världen bli en bättre plats att leva i. En hand kan användas till mycket. Den kan slå, den kan smeka...men det är vi som väljer vad vi vill göra. För mig är min tro på Gud - tro på godheten i varje människa. När jag slutar tro på det - så slutar jag tro på allt!
Varje dag tvivlar jag. När jag ger upp vill jag inte leva längre. Då finns det ingen mening med mitt liv. Att säga att Gud gör att jag vill leva vidare låter jävligt utstuderat. Men om jag jämställer Gud med godheten - så låter det kanske inte lika dumt längre.
Jag tror inte heller på en skäggig gubbe som sitter i Himlen och ryter ut befallningar eller leker med människorna som marionettdockor. Är det så, så spelar det ju knappast någon roll om jag tror på honom eller ej. Isåfall sitter han ju likt förbannat där uppe och "rycka han till så dansa och bocka vi som han vill, och göra så lustiga piruetter, vi stackars marionetter". Jag skrev det i min bloggbekantas gästbok; ingen har sagt att livet ska vara lätt, ingen har sagt att det ska vara rättvist, ingen har sagt att du (som Taube diktade", ska ha hörsel och syn. Vårt lidande behöver inte ha en mening. Allt behöver inte rättfärdigas. Det orättvisa jag upplever är inte rättvist. Livet har en mening, men det betyder inte att allting har en mening.
Det är inte rättvist att bli utsatt för mobbning, att få en dödlig sjukdom, att inte kunna få barn, att bli döv, att förlora dem man älskar. Inget rättfärdigar det. Och jag tycker det är helt okej att man blir arg och känner sig besviken. Jag tycker inte att man SKA behöva rättfärdiga det med att det finns en mening att jag mår dåligt. För det tror jag inte på. Däremot finns det en mening för MIG att jag ska må bra igen. Den meningen är min. Det är den som får mig att leva vidare.
