Smuleliten

17 maj 2007 - ge mig ett o och a

Kategori: Secondhandbarn

Vi började i god tid. Bröllop den 23 augusti 2008 borde väl räcka? Och det kanske det gör. Men det var inte så god tid som jag föreställde mig ändå. Inte när varje detalj ska granskas av föräldrapar som uppenbarligen har ett genetiskt fel som en extra "ekonomisk gen" (läs snålhet) eller avsaknaden av någon som helst ekonomisk gen (läs inte här, utan om Nero när han förgyllde sina hästars manar och doppade sig i en sörja av smält guld). Någonstans vilar den där drömmen kvar om mammor som får sin stora önskan uppfylld för att deras dotter, eller deras son gifter sig! Att den här dagen på något sätt kunde vara deras också.

För när jag tänker på min framtid med Freddi och drömmer om våra barn, så är bröllopet mellan mitt barn och deras älskade något jag kommer vara så stolt över! Jag kommer göra allt för att de ska få som de vill och stödja dem. För det kommer vara det barn som jag gjort - som blir vuxen och skapar en egen familj. Mitt liv finns där i horisonten. Det väntar på mig.

Man utgår alltid från sig själv när man skapar föreställningar om hur saker "ska vara". De där föreställningarna kommer någonstans ifrån. Det är en stor bunke med deg med massor av ingredienser. En gnutta prinsessbröllop, en gnutta stora släktkalaset, en gnutta alla dem vi älskar, ett decilitermått av Oh och Ah när folk får se bruden i sin vackra klänning och den minst sagt heta brudgummen göra entré i sin höga hatt. Lite egoism alltså. Men det är mer än det. Iallafall i min föreställning.

Min föreställning om ett bröllop är en dag som befäster för evigt. Då lovar jag sann kärlek till min Freddi inför Gud (min tro är att Gud är det goda i varje människa), jag lovar att leva med Freddi genom svåra tider och genom lätta. Jag lovar att älska honom hur många rynkor han än får i röven och även om han blir så glömsk att han tar om samma skämt tio gånger (tills folk fattar skämtet .....). Det är för evigt. Jag tror inte på skiljsmässor. Om man gifter sig får man kämpa sig igenom det som är svårt tillsammans. Om man inte är redo för det behöver man inte gifta sig. Det är ju inget krav.

Jag blir ibland nyfiken och vill klättra in i mina föräldras vindliga sinnen. Jag är övertygad om att jag skulle uppleva något liknande som John Malkowitch gör i "I huvudet på John Malcowitch" - den totala egoismen i kvadrat. Men samtidigt finns det ändå ett hopp att alla elaka saker som sagts och gjorts - har ett ursprung. Ett ursprung som jag kanske inte tycker ursäktar men som jag kan förstå och respektera. Problemet med mina föräldrar är tystnaden. Om jag frågar varför de beslutat något (oftast gällande mig) vägrar de ge mig en förklaring. Flera gånger har jag fått höra att jag inte "har med det att göra".

Ni minns den där grodan i Ally Macbeal. Nelle kastar den på en vägg och den liksom dryper av mot väggen med ett slurpande ljud. Ungefär så känner jag mig varja gång jag nekas att få en förklaring till varför mina föräldrar beslutar något. Taktiken gör att jag börjar fundera över olika skäl och tvingas skapa en imaginär bild av VARFÖR. Den där imaginära bilden förtär mig. Den gör mig tokig! Jag får ingen sinnesfrid utan känner mig manipulerad och mycket låst. En hund kan hoppa och skälla på kommando. Det låter sig göras. Men om du ber hunden att springa in i ett brinnande hus, så förtjänar hunden en förklaring. Det strider mot människans natur att göra något utan att förstå varför. Det gäller i allra högsta grad för en person som mig. För jag är en person som är fixerad vid förintelsen under andra världskriget. Jag är fixerad vid folks ansvar. Att lyda blint för att auktoritära personer säger så - är dödssynd. Ytterst står man själv ansvarig för hur man handlar. Kan man inte försvara det, utan säger "order från högre ort" är man ingen människa.

Det är nedbrytande för mig att inte kunna motivera varför jag gör som jag gör. I fallet med Ga som jag känt hela livet har saken ställts på sin spets. Av respekt till M och P bjuder jag inte dem på bröllopet. Men jag vill ha en motivation. Jag kanske kommer hålla med dem om att G1 gjort ett fel. Men i min relation med Ga, ska jag kunna säga "jag kan inte bjuda er, för jag känner att jag måste ta hänsyn till mina föräldrar och deras önskemål - men ni ska veta att jag älskar er och respekterar er". Men för att kunna säga det - speciellt det om hänsyn till mina föräldrar. Behöver jag veta vad jag tar hänsyn till.

Har G1 pratat skit om min M? Vad kan hon rimligen sagt som inte är sant *harkel*. Har hon våldfört sig på min B:s anal? Ge mig något att tugga på? Ge mig något att förstå.

Egentligen är jag så less. För det här är inte första gången. Det händer precis hela tiden. Behandlas alla barn som hundar? Jag kan förstå att man aldrig kommer bli "vuxen" i sina föräldrars ögon. Man kommer alltid vara barn. Men hej? Ska inte också barn behandlas med respekt. Ska inte också barn få en motivation till varför de "måste komma in nu, trots att de har jättekul på gården". Även om motivationen är så simpel som "du måste komma in nu för du ska snart sova och behöver varva ner" eller "du måste komma in för jag ska åka till affären och kan inte hålla uppsikt över dig när jag är borta, vilket jag känner att jag måste". Motivation som inte alltid barn kommer tycka om - men som ändå är motiv!!! Att bara lyda utan motiv är samma behandling som man ger en hund.

VOFF

P. s Jag är en kattmänniska. Jag gillar att man aldrig kan ta en katt för givet och att man kan känna att det är en nåd när man får lära känna vissa katter. Min älskade katt Mila är sådan. Det kan ta evigheter innan man har hennes gunst. Men när man har det - iallafall i perioder - då känner man nåden!

Kommentarer


Kommentera inlägget här: