Jag tror jag vet vad det är som gör mig galen med mina ff. Alltså så där trevligt bindgalen att de vill låsa in mig på sluten avdelning. Det är inte bara att de vägrar motivera varför de säger och gör vissa saker. Det är också att de ifrågasätter mina motiveringar till ALLT. Och de stannar inte därvid att de låter mig ha en åsikt, men säger att deras är rätt. De vill tvinga mig att tycka om folk som behandlat mig illa. De vill tvinga mig att dra ett sträck över "det som inte är så trevligt lilla gumman - sluta skär i handlederna min persiska matta blir alldeles blodig" och avsluta sånt som inte är avslutat, eftersom de vägrar prata om det. Såna saker som jag kommer tillbaka till eftersom de skaver i mig och gör ont. Sånt får jag veta är begravet för länge sen.

Hur gick det till. När begravde de min smärta och varför finns den fortfarande kvar? Om de verkligen har den förmågan att kunna begrava min smärta skulle jag bli överlycklig. Men den hemsöker mig ju varje natt. Är den begravd då? Levande begravd? Är inte det inte ondskefullt att begrava något som fortfarande lever - även om det är fult?

Varje gång M skriver om historien och säger att jag minns fel, uppfattade saker fel, alltid varit känslig, fabulerar...osv osv osv så växer min smärta sig ännu större. Den får ingen luft för den äter sig in i jorden och försöker fly från sig själv. Är den så fel att den inte ska existera när den existerar. Hur slutar en smärta existera som inte finns? Kan en människa fabulera en hel verklighet? Och om hon kunde, varför skulle hon fabulera en verklighet som gör så ont?

Historien är ett pärlband med många rader. Varje händelse är en pärla på raden till evigheten, en pärla på längden till tidens slut. Men historien är inte statisk, den byggs på längden och höjden. Pärlbanden är olika breda. Ibland finns det vissa vackra stenar som inte matchar dom övriga. Eller tvärtom? Det betyder inte att dom inte hör hemma där. Det är bara som det ska vara. Varje människa har sin egen uppfattning och bygger sin egen pärla.

För mina ff  var min barndom oerhört lycklig. Däremot kan de inte säga att JAG var lycklig. Den befogenheten har dom inte. De kan också säga att B:s barndom var lycklig och han kommer bekräfta dem. Hans uppfattning är inte mindre värd än min. Men om han säger att vår barndom var lycklig drar han in mig i en pärla som glänser på ett oerhört falskt sätt!

FF var bra föräldrar - enligt B
FF var urusla föräldrar - enligt mig

De var bra föräldrar FÖR B Men dåliga FÖR mig. Så i en matematisk statestik skulle man kunna säga att de var 50 % bra och 50 % dåliga. Och det är väl inte så illa ändå. De lyckades ju med en unge iallafall.