Smuleliten

2 december 2006 - ingen rättighet

Kategori: Secondhandbarn

Jag är arg, besviken, men framför allt vilsen. En underbar kvinna på mitt jobb hjälpte mig att översätta adoptionspappren, som mina "föräldrar" låtit översätta. I den delvis översatta texten hittade hon fel. Uppenbara, hjärtslitande fel. Jag var inte en "mycket söt liten babyflicka", jag var en "mycket älskad liten babyflicka". Jag var ingen docka som kom direkt från fabriken. Jag var en människa. På pappren som mamma kopierat och skickat till mig, hade hon klistrat en lapp. Där hade hon skrivit om hur det gick till när de hämtade mig, hur glada släktingarna blev när jag kom till Arlanda. Hennes lapp gjorde anspråk på mitt liv från start. Mitt liv startade när jag kom till Sverige. Tiden därinnan var bara långvarig väntan för mamma. Eller som min moster uttryckte det; ingen har varit gravid så länge som din mamma, hon var gravid i två och ett halvt år innan hon fick dig - det borde få dig att förstå hur älskad du var.

Jag har sagt det förut - jag säger det igen. Att få barn är ingen rättighet. När jag föddes i Bogotá var min mamma bara 19 år gammal. Hon var 18 år när hon blev gravid med mig. Under graviditeten lämnade min pappa min mamma. Hennes ekonomiska möjligheter att försörja sig själv och mig blev ohållbara. Efter tre månader gav hon upp och lämnade mig till barnhemmet. Hon betonade att jag hade varit en mycket älskad liten babyflicka.

På tre månader hinner man börja älska. Tre månader är hjärtslitande lång tid om man måste lämna sitt barn ifrån sig. Att lämna ett barn ifrån sig, för att man vet att barnet kommer ha det bättre på annat håll, är det mest oegoistiska man kan göra. Det ÄR att älska någon. Min Mamma var kanske gravid med mig i bara 9 månader, men hon kämpade i tre månader för att få ha mig kvar. Det gör ont. Blodet ropar till mig från mina lungor, från min mage och mitt hjärta! Jag fanns till. Jag var ingen docka.

I pappren noterar adoptionsmyndigheterna vidare hälsotillstånd, av tio möjliga poäng hade jag nio. Jag var om möjligt perfekt! Så inte undra på att min mamma grät när vi fick reda på att jag var hörselskadad när jag var fem år gammal. Inte undra på! Defekt vara!! Jag förstod aldrig varför hon grät! Jag var fem år gammal och arg över att hon grät över något som var mitt. Om någon skulle gråta var det jag. Och det har jag gjort.

Basta Ya

Kommentarer


Kommentera inlägget här: