I förrgår var Freddis föräldrar här. De skulle hämta bilen som vi fått låna medan de var i Spanien. De var trötta efter resan och vi satt och väntade på Dennis. Jag och Freddis föräldrar går inte bra ihop. Det är en lång historia och en dag ska jag berätta den också - men just den här eftermiddagen kämpade jag verkligen för att vara till lags. Jag bjöd på pepparkakor, julmust och försökte prata med dem om saker jag vet intresserar dem (de själva). Freddis mamma gav mig en massa hemska blickar. Såna där blickar som bränner och förstör. Såna blickar som jag fått nog av efter många års utfrysning. Såna som får en att i hemlighet fråga "jag måste gjort något fel, vad gjorde jag för fel - kan det vara....." en slags förintande blick som gör att man börjar förinta sig själv. På julafton ska jag och Freddi jobba på ett kollektiv för hemlösa, men på kvällen måste Freddi jobba. Det är första julen jag firar helt själv. Det gör ont. Jag har blivit bra vän med Dennis. Kanske var det därför jag valde att frivilligt be Freddis mamma om en spark i magen genom att säga; "jag kommer vara hemskt ensam på julafton - när ni är klara med Dennis kanske ni kan skicka hit honom någon timma?".

För mig var det ett sätt att både säga - att de inte behöver bjuda hem mig till Landskrona, men också att jag har respekt för att Dennis ska fira med dem. Fan, vad jag gjorde var i princip att tigga småsmulor. Och någonstans trodde jag väl att de skulle reagerat som jag hade gjort. Lystrat till "ensam" och "julafton" och helt enkelt inte haft hjärta att låta mig sitta ensam en sån kväll. Men så blev det inte. Freddis mamma snäste åt mig att Dennis minsann skulle fira jul med dem, BARA. Och så var det inte så mycket mer med det. Sedan började de titta på klockan och tjata om att de ville hem och jag....ville också att de skulle åka hem. Men de var i mitt hem, jag kände mig fruktansvärt illa behandlad.

Hur som helst jag la det åt sidan, vi umgicks med Dennis resten av kvällen. Vi glodde på film, skrattade, gjorde skinkmackor med senap och drack en massa glögg. Men taggen var kvar. Jag kan ärligt säga att jag aldrig gjort Freddis föräldrar något ont. När Freddis mamma en gång skulle precisera varför hon inte tyckte om mig sa hon "jag kan inte sätta fingret på det...men det är något fel med henne". Det ger mig verkligen utrymme att förändras. *suckar*...

Och nu har det gjort ont. Jag tänker att jag egentligen inte ville fira med dem iallafall. Jag tänker att jag troligen kommer vara så trött att jag ändå inte kommer vara social. Jag tänker att jag skulle gjort annorlunda om det hade varit dom och det visar att jag inte är någon dålig människa. Jag tänker att jag kommer jobba med hemlösa hela dagen innan kvällen - och att det är ett ytterligare bevis på att jag är bra. Men känslan finns kvar.

Så idag, när jag skulle åka till jobbet (Freddi var redan på sitt) och jag satt på bussen på väg in till stan - så hände det något. Hjärtat började bulta, det kändes som om jag hade feber, jag kunde inte andas. Det enda jag ville göra var att riva upp handlederna för att få smärtan att gå över. Alltid när jag vill skära mig vet jag att jag gått för långt. Att min ångest är ohanterbar. Men jag försökte ändå kväva det. Sms Freddi och frågade hur jag skulle göra och han försökte lugna mig. I stan gick allt fullständigt åt helvete. Har ni någonsin varit med om att stå och välja mellan två saker och inte kunnat välja. Den där känslan man får när man inte kan välja, den var enormt stark hos mig. Så jag kom ingen vart! Jag gick omkring, fram och tillbaka i stan, till synes planlöst. Det var som om mitt hjärta höll på att gå sönder. I desperation sms jag Freddi som försökte lotsa mig till busshållplatsen för att åka hem. Men jag vågade inte åka hem för isåfall skulle jag skära mig, jag vågade inte gå till jobbet för isåfall skulle jag börja gråta och bete mig som jag är, ett jävla svart fruktlöst knyte av ångest och jag vill inte att de ser mig så. Och det var för långt till biblioteket och jag kom ingen vart, jag bara gick runt i cirklar. Jag sms Mana som fick mig att andas.

Andas gör jag väl tänkte jag, men insåg att jag hyperventilerade. Det var folk precis överallt. Alla gick och knuffades och alla tittade på mig utan att titta på mig. Jag ville be någon hålla om mig, krama mig och säga att allt skulle bli bra igen. Jag ville att någon skulle följa mig till bussen, se till att jag kom upp på bussen och åkte hem. Istället stod jag mitt på Stora Södergatan och bara tittade inåt och grät inuti. Efter en massa sms lyckades jag ta mig hem, äta piller och lägga mig och sova. Jag somnade med armarna kring Ebba-Stina och hennes stora veterinärstratt. Agador hade rullat ihop sig vid mina fötter.

När jag vaknade hade jag drömt en dröm. Jag drömde att min mamma i Sthlm och jag satt i en gondol i Stockholm och åkte runt i gamla stan. Jag försökte förklara min ångest och varför jag mår så dåligt. Jag försökte berätta att jag kände mig förintad. Men varje gång jag kom in på "förintelsen" så sa min mamma "men det där har ju inte alls med det här att göra - försöker du jämföra oss med nazisterna". Och jag försökte förklara att jag inte gjorde det. Men att jag jämförde det jag gått igenom med den fysiska förintelsen av judarna. Och att även om orden kändes fel i munnen - så fanns det en förbindelsepunkt. "Förstår du inte varför jag läst varenda bok jag hittat om förintelsen i tio år?!!!" sa jag till mamma, som blev helt tyst. "Jag känner samma skuld som judarna måste gjort, de som överlevde. Jag gick frivilligt in som ett boskap in i koncentrationslägren, jag lät mig själv bli statslös och sårbar. Efteråt gjorde jag som judarna gjorde med Israel, jag byggde upp pansar mot mobbarna. Jag var aggressiv mot alla som hade sårat mig. Jag skulle aldrig någonsin bli som jag hade varit. Jag förintade mig själv, jag hade del av det. En skuld som jag inte kommer ifrån. Om jag bara hade sagt tidigt - eller sagt på ett annat sätt - gjort på ett annat sätt - så hade ni gjort på ett annat sätt. Förintelsen hade inte kunnat ske om vi inte hade gått in i det med ett visst mått av acceptans. Jag kan inte leva med det. Jag vet ju om det. Men det räcker att jag vet om det. När ni vet om det ni också, och ser på mig på det sättet - på det sättet att ni vet om det och lägger skulden på mig - då kan jag inte leva."

Och hon var tyst och lyssnade på mig. Hon var faktiskt tyst. Hon försökte inte säga att det inte hade med saken att göra, att det var en dålig liknelse. Hon bara var tyst och lyssnade. Och då började jag gråta. Jag vaknade av att jag grät och Ebbas tratt var full med tårar. Jag hade inte dränkt katten *ler*...men blöt var hon. Och allt var så tydligt. Jag ville berätta om vad jag drömt, vad som hade hänt, utan att ändra ett ord efteråt, bara låta texten bli till av sig själv. Och det var då jag skrev det här.