Jag har pratat med henne. Detta kom hon ...och jag(?) fram till:

- Jag är otrevlig
- Jag ältar saker och har fått förklarat varför jag inte får bjuda folk jag älskar (du älskar väl inte dom??!!!!) och behöver inte veta folks privatsaker. Jag får helt enkelt SVÄLJA....(någon mer än jag som får taskiga asssociationer?)
- Enligt salta fisken var farmor  inte positiv när jag berättade att vi skulle gifta oss, bara för att hon slipper betala för det..... (hora mig hit och hora mig dit och hora mig ner i diket)
- Om Freddis föräldrar inte betalar (vilket det är stor risk för) kommer inte mina föräldrar hjälpa till heller. Varför ska de betala för främmande människor? När jag frågade om de inte kunde göra det för min skull frågade M vad jag menade.
- P:s bror  kommer inte, ....(upprepat hundratio gånger när jag sa att P får avgöra om hans bror ska komma eller ej
- Jag är er enda dotter skrek jag....Svaret blev "Vi har faktiskt en son också"
- "Ni måste bjuda på mer än tårtan. Om ni inte kan det går det ju inte att ha bröllop". Att jag och Freddi redan jobbar febrilt på att fixa pengar, genom extrajobb och genom att sälja ut halva lägenheten noterades inte.

Sen var det säkert tusen andra saker som jag, tack vare mitt handikapp säkerligen missade (äntligen har man någon nytta av flådiga mr Vaá?) och som säkert kunde gjort mig jätteilla. Men det gjorde det inte. Dock blir jag inte starkare av motgångar. Jag blir bara svagare och svagare. I dataspelet baserat på mitt liv börjar extraliven tryta. Jag måste hoppa över en svamp och ta ner några poäng, kanske dra på mig en osynlighetsmantel och begrava några snorgröna drakar, vinna hem prinsessan och ta henne under bulleribång med min stora jättepenis Augustinus Alterego.