Gnäller jag, ältar jag? Absolut! Men så fyller också den här bloggen funktionen som ventilationskanal, dagbok för all skit som händer och gör ont. Så om ni inte gillar gnäll och vill läsa något upplyftande så pilla in en annan adress på webfältet för det här inlägget kommer inte bli kul att läsa. Bara absurt facinerande!

Jag är absurt facinerad över hur elaka människor kan vara. Alltid när jag tror att jag har upplevt det värsta, så visar vuxna människor att de har fulare sidor än jag kunnat föreställa mig ens i mina vildaste fantasier! Jag har fått höra så jävla mycket skit under mitt liv, "du försökte inte ta livet av dig, du bara ville ha uppmärksamhet", "jag kan förstå varför du blivit mobbad", "Du förstör vår sån, han var lycklig innan han träffade dig", "Gå och ta livet av dig!", "Familjer är bara skit för dig, eller hur?", "du är onormal"....

Jag har en dröm om hur min julafton ska vara men den blir aldrig så som jag tänkt mig. I allra bästa fall är den lugn utan konflikter, men i allra värsta fall slutar den som gårdagen gjorde - i tårar och fylla. Den här julafton var underbar, jobbet på Ugglan fick mig att känna mig lycklig. Det är inte ofta jag känner mig trygg och orädd. Men så var det. Tills Dennis ringde till Freddi. Då var klockan tre och han stod utanför vår dörr och ringde på. Han hade missuppfattat att han skulle komma till mig när han firat KLART med sina föräldrar. Hur han kunde missuppfatta det kan jag bara spekulera över. Men det var vi som fick ta skiten. Hans och Freddis föräldrar var jätteledsna och besvikna - på oss - inte på Dennis. Framför allt var de arga på mig, eftersom de uppfattade det som att det var mitt fel att Dennis inte firade med dem. All glädje bara rann av mig. För Freddis skull tänkte jag att vi måste ordna upp det eftersom julafton ändå är julafton. Så bort med alla bittra känslor och all ledsenhet över att jag inte blivit bjuden. Vi åkte från Ugglan med Dennis till Landskrona för att ordna upp situationen.

För mig är det en stor uppoffring. Vi hade två timmar kvar innan Freddi skulle till sitt jobb. Den tiden skulle vi ägna åt varandra, åt att njuta av julen och öppna julklappar tillsammans. Det blev inte så heller. I Landskrona rådde krigsstämning. Milt uttryckt! Freddis pappa vägrade prata med mig och ville att vi skulle gå. Jag försökte medla och förklara att allt berodde på flera missförstånd. Freddi var arg - av förklarliga skäl. De hade gjort en mycket tydlig markering att de inte ville fira med mig, och de hade varit tydliga med att Dennis inte skulle fira med mig heller. Nu påstod de att de hade bjudit in oss en gång (vilket stämmer, men det var innan vi hade bestämt att vi skulle jobba på Ugglan - och vi hade aldrig svarat ja på den inbjudan). De hävdade att jag bara ville förstöra deras jul och att vi var oförskämda. Freddi försökte förklara att jag hade "försökt" bli inbjuden när de var hemma hos oss. Och jag inflikade att jag verkligen inte ville "bjuda mig själv" men att det inte fallit i god jord. Ja, och sen röt Freddis pappa att vi snackade skit och att vi bara förstörde och en massa sånt. Till min fördel bör jag säga att jag höll mig ytterst lugn. Jag grät, men jag skrek inte, jag kom inte med personangrepp och jag försökte göra allt för att medla och förklara varför situationen blivit som den blivit.

Men stämningen blev bara värre och värre. Freddi menade att det är skillnad att bjuda ett par och att bjuda flickvännen själv. Då anklagade de honom för att han ändrat sig massor av gånger med jobb och allting. Det var ju också något vi inte kunnat styra över vilket gjorde det hela svårt att svara på. Ingen av oss ville att Freddi skulle jobba under julafton, det var ett svek från hans jobbkompis och det hade gjort oss mycket ledsna. Men Ugglan - det var bestämt sedan flera månader tillbaka. Freddis mamma började gråta och skrek att vi förstört allting. Eller nåja - hon vände sig till mig när hon skrek det. Dennis tröstade henne och jag krympte och krympte. Sedan skulle de gå ut till vardagsrummet. Jag ville stanna kvar, hämta andan lite. När Freddis pappa var på väg att gå stannade jag honom och bad att få prata med honom. Jag tänkte att ensamma kunde vi komma fram till något vettigt. Jag är duktig på att resonera. Och jag hade aldrig någonsin kunnat föreställa mig att....

så jag började prata med honom och sa att jag förstod att han och Majlis var ledsna, men att det skett en massa missförstånd och att det gjorde oss ledsna också. Jag sa att jag inte tog det för givet att jag skulle bli inbjuden till julafton eftersom jag visste att de tyckte att jag var bortskämd (och massa andra saker), eftersom Dennis berättat det, och det gjorde mig osäker på hur jag skulle bete mig. Och då högg han. Jo de tyckte jag var bortskämd och jävligt otacksam. Allt ska vara på mitt sätt och om det inte blir det så förstör jag allting. Det gjorde ont att höra, men jag frågade ändå varför de tyckte jag var bortskämd och om det var något jag kunde ändra hos mig själv. Och då började han skälla. Jag grät, Majlis lockades väl dit av blodlukten skulle jag tro och plötsligt stod hon jättenära mig, och väste att jag inte visste vad en familj var för något, att jag bara tycker att familjer är skit och att deras familj är skit och att jag .... jag vet inte...jag grät massor och sen kom Freddi och de drog sig undan.

Jag gick in på toaletten. Det fanns rakhyvlar där men jag skar mig inte. Jag satt och skakade men jag skar mig inte och jag är jättestolt över det. Verkligen stolt för det kände som om jag skulle dö. Jag ville dö, jag ville försvinna. Klättra ut ur fönstret, gå hem, göra vad som helst men komma därifrån. Samlade mig i något som kändes som en evighet innan jag gick in igen med huvudet högt. Inte knäckas - inte jag! Aldrig! Och ute i vardagsrummet var grälet i full gång. Freddi gick på om att det fanns en anledning till att jag inte tog för givet att jag var bjuden och att de hela tiden visar vad de tycker om mig - och att det inte är något bra. De hävdade att allt det var skitsnack och sen kastade de fram en julklapp till mig. De sa till mig att öppna den och nu jävlar skulle jag få se att de minsann tyckte om mig. Jag ville inte öppna för jag ville inte för det gjorde så jävla ont. Men Freddi sa att jag skulle öppna och då gjorde jag det och där fanns en lapp och där stod det att det var en antik duk som var Freddis gammelmormors och att den skulle ges till Freddis tillkommande och att jag var den och sedan skrek de att där ser jag.....

men de gjorde allt på ett sånt sätt som man gör när man verkligen hatar någon. Det var en så absurd situation att om jag sett det på tv hade jag trott att Norén måste skrivit manuset. Jag sa inte tack, jag grät hela tiden. Då började de gorma om att jag inte ens säger tack och att det är så jävla typiskt mig och typiskt för allting i "oss". Sen kom de in på Spanien och hur det var där. Och att Freddi själv gjort ett val att hålla mig undan från dem och därför har de inte lärt känna mig. Men egentligen är det mitt fel eftersom jag alltid sover eller är trött när jag träffar dem och fy fan liksom.

Jag försökte försvara mig men Freddi skrek att det berodde på att jag inte fick sova om nätterna, sömnbesvär och sånt och att det var det vi föröskt förklara i Spanien så att de skulle veta innan om jag var trött eller asocial så att de inte kände att det berodde på dem, men då hade de blivit arga och inte velat lyssna utan sagt att sånt där tar vi när det kommer och att de minsann inte behöver bli tillsagda om att vara empatiska. Sen blev det ännu värre. Och Freddis pappa sa att jag var jättekonstig, hur många normala människor går omkring och borstar tänderna i flera timmar fy fan det är ju så jävla och så skvätter hon och går omkring med den i käften. Freddis mamma började skratta jättehögt och peka på mig och så började de skratta båda två och jag grät. Jag visste inte vad jag skulle göra.

Jag frågade varför de inte sagt att de stördes av att jag borstade tänderna när det skedde i Spanien. Jo det borde vi gjort men vi säger det NU sa Freddis pappa. Det går inte att prata med mig och de har försökt massor och förresten kunde vi ändå dra åt helvete. Sedan fortsatte Freddi säga att han var arg på dem och att de visade exakt vad det var han pratade om precis i det ögonblicket. Freddis pappa lugnade sig något och jag minns inte allt men det var något om att de inte gjort mig något illa och det var då jag sa att jag blev sårad av det han sa om tandborstningsgrejen, att en sån sak i sig gör mig ledsen och att jag inte förtjänar det. Då sa han att jag var aggressiv (det var typ enda gången som jag verkligen blossade upp under samtalet) och det var någonstans här...som Dennis påstår (jag minns det inte, och Freddi påstår att det inte hände) att jag sa "idiot" till Freddis pappa. De som känner mig vet att jag inte går till personangrepp i diskussioner. Jag minns inte att jag sa det och det känns så totalt olikt mig. Men om jag sa det (kanske i luften?!!!) iallafall så ballade allting ur där. Freddis pappa sa att jag sa att han var en idiot. Jag blev helt störd när han sa det eftersom jag inte förstod vart det kom ifrån. Sedan kastade han ut oss och sa att han aldrig ville se oss igen.

That´s it.

De hånade mig. Inte för att jag förstår varför det är så hemskt att borsta tänderna (tro för guds skull inte att jag gjorde det i timmar) men de hånade mig, de skrattade, hånskrattade och pekade på mig. Detta i ett sammanhang när Freddi ville veta vad jag hade gjort för att de skulle tycka att jag var så jävla jobbig som de sa. Det om familjen gjorde också jävla ont eftersom de vet hur min familjesituation ser ut. Sedan tog de upp Ugglan, att det var typiskt att jobba med hemlösa på julafton, det kan man göra varenda jävla dag, men på julafton. Det gör man bara inte. Dennis stannade kvar hos mig igår. Jag tog fem lugnande en sömntablett sen drack jag en halv flaska rom. Jag tror han tyckte det var rätt kul. Ungefär som om det var en fyllegrej. Retades med mig i morse och så. Vad han inte förstod var att jag inte härdade ut. Jag drack inte för att bli full, jag drack för att slippa skära mig. Jag ivll inte göra det mer. Jag har massor av skit i handlederna nu. Jag gjorde dumma grejer igår. Jag vill inte göra om det. Men ibland gör det så ont. Varför gör människor så här? Vad är det med folk. Jag har aldrig sett eller varit med om något liknande gårdagen. Dennis säger att de gör så här...att de inte menar allt de säger och att jag ska låta dem lugna sig...att de var ledsna på mig och därför gjorde de som de gjorde.

Det räcker inte! De sårade mig jävligt mycket. Jag vill inte se eller prata eller umgås med dem igen. Jag gör det om Freddi vill, men han vill inte heller. Fan han vill inte ens till sin farfar som fyller 95 om två dagar. Jag har sagt att vi ska dit oavsett hur ledsen han är. Det är hans farfar, som inte gjort någon något ont. Vi ska dit! Jag gör det för Freddis skull men hela jag håller på att förgöras inifrån. Jag vill verkligen inte dit. Men om vi inte gör det, han ska inte förlora dem han älskar pågrund av mig. Han säger att det är pågrund av att han aldrig svarat emot sina föräldrar. Men det känns som mitt fel. Både och på sätt och vis. Jag saboterar alltid familjer. Men imorse sa Freddi något som fick mig att tänka till lite. Två grabbar, två förstörda familjer. Mitt fel. Men jag kanske har fallit för killar som präglats på ett visst sätt av sina familjer. Ocdh så har jag fått familjerna på köpet. Och min ärlighet fungerar inte i en redan instabil familj. Det kanske inte är jag. Jag kanske bara är triggern? Problemet fanns där innan mig. Innan jag kom och förstörde med min dövhet och min depresion.

Jag vill tro det. Jag vill tro att jag är bra. Hålla huvudet över vattenytan och kämpa för den jag är och det jag tror på. Jag tror inte på att någon ska behandlas som jag behandlades igår, oavsett hur besvikna eller arga folk är. Det måste finnas respekt. Säger man såna saker som de sa, så finns det ingen respekt. Jag vill tro att det är så det ska vara. Att jag har rätt att tycka så och stå för det. Men världen håller på att rämna och ingen verkar märka det. Ingen verkar se vad som händer. Är det verkligen bara jag som håller på att gå i bitar. Snälla hjälp mig att vara en bra flickvän för Freddi. Att kunna ge honom det han behöver och inte ge efter för min bitterhet mot hans familj. Hjälp mig att hjälpa honom att stå upp för sig själv utan att förlora dem. Det är jul. Det finns ingen jävla tomte, ingen frid och ingen nåd.