Smuleliten

Först och främst blir jag besviken av att du diskuterar mig bakom min rygg sådär. Men nu har jag i alla fall fått läsa igenom vad både du och Leticia och Freddi skrivit och efter ditt riktigt hemska mejl om mig till Leticia är det inte annat än rätt att jag får rätta dig gällande mitt eget liv. Det är ganska läskigt att du tycks tro att du vet så mycket om mig fastän du bara läst min blogg.

Hur som helst vill jag inte ha något svar av dig på det här. Helt enkelt vill jag inte ha någonting med dig att göra i framtiden. Anledningen till detta sista lilla mejl eller vad jag nu skall kalla det - är att du helt enkelt behandlat mig totalt respektlöst och felaktigt i ditt mejl till Leticia.

Psykologgruppen som du kallar det heter egentligen psykoterapigruppen. Och om jag har varit i kontakt med dem eller inte har du ju faktiskt ingen aning om. Du verkar ha fått för dig att du vet hur min terapi ser ut i dagsläget och hur det sett ut tidigare. Men egentligen vet du ju ingenting om det. Jag tänker inte redogöra för dig hur min terapi sett ut, men jag kan berätta så mycket som att jag redan haft kontakt med psykoterapigruppen. Att dessutom gå i terapi hos en person som inte är färdig psykolog kan vara förödande om man har diagnosen borderline - som jag faktiskt har, bland annat. Personen kan säga något riktigt knäppt som inte går att ta tillbaka. Personer med borderlinepersonlighetsstörning har en tendens att reagera starkare än andra personer och även på småsaker. Nu menar jag självfallet inte att allt vi reagerar på är småsaker, för så är inte fallet. Vissa diagnoser är helt enkelt för svåra för att den sjuke skall kunna offras som en slags försökskanin. Att du jämför din såkallade depression med min diagnos är som att jämföra huvudvärk med cancer. Så du har gått i terapi i 1,5 år. Grattis! Jag har gått i sju! Jag är inte någon nybörjade inom området som behöver tips från någon annan. Jag förstår faktiskt inte hur du har fått för dig det.

Sedan blir jag faktiskt upprörd när du jämför akutpsyk med psykoterapigruppen. Akutpsyk är till för personer som behöver akut hjälp - precis som namnet förtjäljer. Om nu psykoterapigruppen fungerade lika bra för dig - varför du ens akutpsyk och tog upp tid för människor som verkligen behövde den hjälpen? Väntetiderna där nere är redan onödigt långa! Personer som åker dit kan helt enkelt inte vänta på att få sin hjälp.

Du skriver att du har "varit i skiten och nu är ur det och kan se det ur två olika synsätt". Kul för dig! Men du kan inte jämföra dig med mig. Jag visade redan som barn upp tecken på en personlighetsstörning. En personlighetsstörning är inte alls samma sak som en depression. Min sjukdom innebär att jag också går in i djupa depressioner ibland, men också en massa annat. Exempelvis vanebildningar, extrem ångest, självskadebeteende och extrema känslor av motstridig karaktär samtidigt. Depression är inte mitt problem. Det är min personlighetsstörning som är det.

Du skriver att jag inte går i terapi, men det är faktiskt också felaktigt. Nej, just nu har jag ingen så kallat "egen" psykolog eller terapeut som jag går till. Däremot är jag relativt ofta nere på vuxenpsyk för samtal med bland annat överläkaren där, så min så kallade terapi är knappast obefintlig. Det känns som att du antar en hel del när det gäller mig och det är faktiskt riktigt irriterande.

Att säga till en person med en psykisk sjukdom att "ta sig i kragen" är en av de värsta saker man kan göra. Om du nu kunde "ta dig i kragen" så visar det bara att du inte var sjuk. Kan en person med cancer ta sig i kragen tror du? Lika lite kan en person med en psykisk sjukdom göra det. De flesta av oss vill bli friska men det är allt annat än enkelt. Jag har kämpat mig galen i flertalet år. Jag ville gå klart gymnasiet, men det var helt enkelt omöjligt. Jag ville också fortsätta mitt jobb på Fotoquick men jag blev bara sämre och sämre. Om jag hade makten skulle jag genast göra mig själv frisk för det är knappast en njutning att ha en sjukdom som omvärlden har svårt att acceptera som en godtagbar sjukdom. Hade jag cancer skulle ingen ifrågasätta mig. Det är faktiskt jävligt respektlöst tycker jag.

Du säger att man vill bli omhändertagen och dylikt om man är sjuk. Är inte du typ svenskalärare? Att använda ordet man som ett uttryck för alla är helt enkelt... dumt. Du har ingen aning om vad jag som sjuk vill. Du kanske ville saker när du hade din period, men vad jag eller någon annan vill har du återigen ingen aning om. Att jag vill bli förstådd är dock ett faktum. För jag vill slippa den här ångesten som sådana som du bidrar med genom att ifrågasätta bland annat min intelligens och behandla mig som om jag själv valt att leva såhär.

Borderlineperonligheter har ofta en annan verklighetssyn än andra, men inte alltid. Och även om du och jag tycker olika är det knappast självklart att det är jag som har fel, när det lika gärna kan vara du. Att du började snacka om att jag var ute efter hämnd gällande min polisanmälan så gick du redan där för långt. Du tror att du vet så mycket och att du alltid har rätt. Är det jobbigt när människor visar dig en annan sanning? Är det därför du ignorerar det mesta jag, Leticia och Freddi för fram?

Din kontakt med BUP är säkert jättebra, men den lär dig inte att hantera människor med psykiska sjukdomar. Den lär dig att hantera vanliga tonåringar med vanliga tonårsproblem. Nästan alla tonåringar har det jobbig, men det är inte samma sak som att vara psykiskt sjuk. Och förresten ger jag inte mycket för BUP. Jag har aldrig hört någonting bra om dem, varken från sjuka eller anhöriga. Mina föräldrar hör till dem som ogillar BUP starkt och de är ändå friska.

Åter till terapin igen. Samla pengar till terapi - jag lever på sjukpension. Jag har pengar till mat och hyran och några böcker. Inte till 600 kronor i veckan för att gå i privat terapi. Dessutom har jag rättigheter som innebär att jag skall få en psykolog hos vuxenpsyk och det tänker jag kämpa för. Överläkaren på psyk och många andra psykologer jag mött där säger själva att de helst ser mig besökandes en psykolog där - eftersom de har ett helt annat arbete sinsemellan och de kan lätt hitta en psykolog som är duktig på just mina diagnoser.

Och du föreslår att folk kan följa med mig till psyk. Det är ju det dem gör! Nästan ända sedan jag började i terapi har min familj och pojkvänner ställt upp och följt med mig. Det låter nästan som att du klankar ned på min familj och det är faktiskt absurt eftersom du inte vet någonting alls om dem. Jag kunde inte be om bättre föräldrar och vi kämpar dagligen för min hälsa.

"Men att bara sitta och hålla med henne och inte presentera lösningar är inte klokt. Sorry men så ser jag det."

Återigen tror du att du dels kan allt inom psykologi och så drar du jämförelser med dina friska elever. Till exempel skall man aldrig säga till en person som lever i en vanföreställning att den har fel, det leder bara till katastrofer. Egentligen har du ju ingen aning om det här med psykiatri. Du tror att du vet precis hur man skall hantera en psykiskt sjuk person för att du själv gått i terapi ett tag och för att du har kontakt med BUP gällande dina elever. Det är så frustrerande att försöka förklara saker för dig när du inte ens tycks vilja lyssna. Man skall vara jävligt försiktig med en psykisk sjuk person om man inte har den rätta utbildningen. Varför inte bara inse det? Lyssna på vad vi tre har att säga - för vi har alla tre stor kunskap om psykiatri och psykiatrin i Sverige idag. Varför kan du inte försöka lyssna på någon annan för en gångs skull och inse att du faktiskt inte alltid har rätt? Vore det så hemskt?

Du påstår att dina kommentarer inte var påhoppande. Jag ser det helt annorlunda. Varför? För att jag bad dig att låta mig vara pga mina ångestproblem och du ändå fortsatte ditt ältande. Det är ett respektlöst påhoppande.

"Jag vet andra som skulle lägga kommentarer ang om hur hon inte skärper till sig, hur hon förbrukar samhällets pengar och att de borde dras in när hon tackat nej till psykologen osv osv."

Jag har aldrig tackat nej till psykiatrisk hjälp. Att inte ta sig iväg är en helt annan sak! Det där du skrev där uppe är förresten en av de elakaste saker jag läst och det var riktigt idiotiskt av dig att ens skriva den. Förbrukar jag samhällets pengar? Skulle jag begå självmord skulle jag få skit av samma skara idioter som påstår det. Folk tror att det är så lätt att bli frisk från en psykisk sjukdom, men vill du veta en sak? När jag var sjutton år hade en psykdoktor på BUP ett samtal med mig om att jag aldrig kommer bli frisk. Min sjukdom kommer aldrig att försvinna helt oavsett hur mycket jag kämpar. Det är ett ganska hårt slag att få i ansiktet om du inte förstår det själv. Ändå fortsätter jag kämpa dagligen.

Jag vet att jag kan få både negativa och positiva kommentarer om det jag skriver fattar jag själv. Återigen verkar du ha ifrågasatt min intelligens och jag är faktiskt inte ett dugg mindre intelligent än vad du är.

Jag kan ta negativa kommentarer och det är lätt att blocka personer som får mig att må dåligt. Men det är skillnad när det gäller dig. Du var en av de där personerna som jag gillade och som tycktes förstå. Men så plötsligt kunde du inte respektera min vädjan om att sluta skriva om det som gav mig ångest. Det tog ganska mycket av mig att lyckas blockera dig, för det var egentligen inte vad jag ville. Som sagt tyckte jag om dig.

Och det finns faktiskt ingenting som säger att man måste gå med på att diskutera saker bara för att man bloggar. Och det du hakade upp dig på var trots allt en väldigt personlig sak. Dessutom bytte du ämne ganska fort och började diskutera min psykiatri istället.

"Jag tänker inte kommentera detta i min blogg för då kommer folk garanterat att läsa hennes via min och ev hålla med mig i kommentarsfälten."

Det är nästan skrattretande. Det här att du alltid verkar tro att du har rätt och alla andra fel.

Tabletter och hemmasittande hela dagarna skriver du om. Igen Linda, har du tagit saker för givet. Innan jag skaffade hundarna satt jag hemma ganska mycket, men numera är jag ute och går mycket om dagarna. Jag leker med dem i parken och gör saker som helt enkelt varit omöjligt för mig innan. Jag talar med främlingar. Jag följer med Syd i affärer utan större problem. Jag gör saker som kanske för dig låter futtiga, men för mig är enormt stora. På bara det sista halvåret har jag blivit sååå mycket bättre inom vissa områden än jag var innan. Sluta tro så förbannat mycket om mig och försöka göra det till en sanning! Det är väldigt kränkande om du inte redan fattat det.

Det enda jag kräver är respekt. Du som anser dig vara en god häxa borde ha mer respekt för omvärlden än såhär. Jag ber dig att nu låta mig vara för jag orkar inte med det här just nu. Det ödsla en massa av min redan dyrbara energi. Tack!

(Fotograf: Jan Saudek)