Smuleliten

28 september 2007 - perioder

Kategori: Secondhandbarn

image460Jag hade en jävla fajt med en bloggare häromsistens, exakt vad fajten handlade om kan ni läsa om ett par inlägg längre ner. När jag och Bloggerskan käftade vidare över msn kom både min och hennes sjukdomshistoria med depressioner i bakgrunden upp.

Bloggerskan ifrågasatte huruvida jag verkligen var frisk från depressionen, eftersom det fortfarande går att läsa i bloggen om hur dåligt jag mår - i perioder. Hon antydde att jag inte kunde vara rationell och komma med tänkvärda argument om jag var deprimerad och att blogginläggen ger intrycket att jag fortfarande är det. Med sisu och jävlar anamma hade jag inga problem att käfta emot Då. Argumenten var både nedlåtande och konstiga och satte den centrala frågan i strålkastarljuset, nämligen om en deprimerad människa någonsin kan hävda sina känslor mot friska människor - eftersom de egentligen, är sjuka. 

Nu när ångesten lägrar mig ett par dagar senare och trycker sin väldiga näve över mig och hindrar mig att resa mig ur sängen, då gör såna frågor mer än lovligt ont. Då börjar jag ifrågasätta migoch mitt tillfrisknande. Kan man någonsin bli helt frisk från en svår depression? Är såna här återfall en del av tillfriskningsbilden? Bloggerskan antydde att man överhuvudtaget inte bör blogga om man har självskadebeteende och den attityden ifrågasätter ju på ett sätt den dagbok jag haft på internet i över två år!

Deprimerade ska istället sitta och skriva på lösenordsskyddade bloggar för likasinnade som håller med om allting dom säger. Men jag har aldrig varit mycket för ja-sägare. Jag vill ha bekräftelse, men inte av sympati. Jag vill bli bekräftad för att jag har RÄTT att känna och tycka som jag vill. Alla behöver inte hålla med om exakt vad jag tycker - men de måste låta mig uttrycka det utan att nedvärdera mig.  Jag är inte mindre intelligent - eller klartänkt när jag mår dåligt. De värsta fajterna tar jag aldrig när jag mår riktigt dåligt. Det krävs styrka och uthållighet för att käbbla med folk som inte ser längre än näsan räcker.

Diskussionen gläntade på låsta dörrar, dörrar som öppnats och stängts så många gånger att jag upplevt hela livet vara ett korsdrag. Ja, jag upplever att jag ständigt har fått kämpa för att bli tagen på allvar. Det har alltid funnits någonting, dövheten, litenheten, depressionen, utanförskapet som adopterad. Vem hade jag varit utan alla dessa handikapp eller särskildheter?

Ibland undrar jag om den här driften att käfta emot så fort jag upplever att någon blivit illa behandlad egentligen handlar om att JAG inte vågar vara den som är tyst och låter bli att ta striden - för att jag är rädd att smälta samman med folk som inte ser mig. Jag måste ta plats för att synas! Men samma del av mig är den som även när jag är i centrum - vägrar låta någon vara utanför. Jag hanterar alltså utanförskap - mitt eget och andras, ytterst dåligt (eller känsligt). Idag, efter panikattacker, kurande i soffan med tusen kuddar och katterna som skydd mot omvärlden - känner jag mig minst av allt frisk.

Då skrämmer det mig att det finns människor som inte kommer lyssna på mig - just för att jag är sjuk, eller för att dom anser det. Hur ska jag kunna nå fram med mitt budskap om hela jag är ett hinder och andra bedömmer mig orationell av orsaker jag inte kan råda bot på?

Kommentarer

  • Anonym säger:

    Jag tycker du är helt rationell och ångest har alla stora tänkare haft, med början i Kirkegaard.

    2007-12-09 | 08:35:25
  • Anonym säger:

    Hej. Tycker du är helt rationell och din ångest helt förståelig.

    2007-12-09 | 08:36:24
  • Lisbeth säger:

    Jag tycker du är helt rationell och ångest har alla stora tänkare haft, med början i Kirkegaard.fattar ej hur jag ska göra med den här koden som behövs för att skriva blogginlägg, men SI jag är lika GLAD för det, Ville bara säga at det är för jäkligt med folk som maler på om att man inte får prata om det mänskligaste av allt hur man mår. So long!

    2007-12-09 | 08:39:11

Kommentera inlägget här: