Min stora kärlek var ett barn när jag träffade honom. På ytan var han Mannen. Men under ytan kunde han inte titta mig i ögonen. Det låter kanske drygt av mig att säga det. Men det var så det var. Han hade inte tagit itu med sin smärta någon gång under sitt 34 åriga liv. Jag hade kämpat från första stund. Och vi var olika. Men väldigt lika också. För vi ville till samma plats, nå samma mål. Men vi hade olika utgångspunkter. Dessutom hade vi väldigt dåliga förutsättningar.

Vi träffades när det bara hade gått ett halvår efter det att M gjort slut med mig och jag försökt ta livet av mig. Bara tanken att träffa någon ny kärlek fick mig att rysa. Jag var i en jävla sits. M flyttade ut ur lägenheten - och jag stod plötsligt, självmordbenägen, utan jobb, utan bikini och utan ett öre i plånboken. När det började krypa fram känslor för min kärlek tryckte jag dem åt sidan. Knappast att jag skulle gå in i ett förhållande där jag skulle vara så beroende av någon. Men självklart blev det precis så. Vi landade i ett förhållande som var ett skräckscenario. F flyttade in för att jag skulle kunna bo kvar. Vi hade inga direkta kärleksstunder (om man bortser från blöta kvällar  med vätskor från väldigt fel öppningar - tårkalas skulle man kunna säga). Det var surt.

Den värsta tänkbara bakgrunden för ett förhållande som kommer utvecklas åt helvete är beroende. Jag var ekonomiskt beroende av F, han hävdade sin kärlek till mig, på vad jag kunde se - inga grunder alls. Samtidigt så var han där. Till skillnad från tidigare pojkvänner och vänner, tvingades jag inte be om att han skulle stanna. Han gjorde klart för mig att han inte tänkte gå. Och det var något nytt. F fick vara stark och ta hand med riktiga karlakarls  manövrande. Jag fick vara svag brud som inte ens orkar ha sex för att få några pengar. Shit det var en konstig tid. För även om man är kär så kan man inte låta bli att tänka såna tankar. Man är någon månad in i ett nytt förhållande och borde vara tokkär. Istället grinar man floder hela tiden och orkar inte öppna upp kärlekslåset för mannen. Borde man? Om man gjorde det - skulle det vara en form av betalning?

Det vore lögn att påstå att ingen tänker så, även om det är fult. Men jag både tänkte och sa, eftersom jag ville göra något helt annorlunda med F. Nämligen vara fundamentalt ärlig - hela tiden. Jag var så fruktansvärt invirad i mig själv att jag inte reflekterade mycket över hur orden kunde såra. Om F sa att han var kär i mig, reflekterade jag alltid kring om jag var det tillbaka. Och om jag inte kände så just då - så svarade jag inte samma sak tillbaka. Å andra sidan kunde jag - när känslorna väl steg, berätta exakt hur kär jag var. Men jag tvingade inte mig själv.

Å ena sidan var det rätt - för det var rätt för mig. Å andra sidan kunde jag se att det var egoistiskt. Men det kunde inte hjälpas. Medan jag var fundamentalt ärlig var F:s metoder väldigt olika mina. Han valde att svälja det han tyckte var jobbigt. Irritation, ilska och frusteration, låste han in och kastade bort nyckeln. Jag blev frustrerad av att se honom göra det. För jag ville ha reaktion på min ärlighet. Jag ville ha ärlighet tillbaka. Då kunde jag självklart inte se, att detta var något F gjort hela livet. Jag kände att all känslo undanskuffning berodde på mig. Alena. Och det skrämde skiten ur mig. Och vi hade såna där samtal varje dag. Samtal där jag berättade vad jag kände och ville veta vad F kände, och han bara vek undan. Det var ett jävla medhållande och "jag förståååår precis vad du menar?" - MEN VAD TYCKER DU?!!!!?

Jo man kan ju se det från olika synvinklar, och alla är ju olika och jag tycker inte om att sätta mig till doms över folk  osv osv osv. Och det var väl inte det att jag ville att F skulle sätta sig till doms över någon. Men jag ville att han skulle agera utåt tillsammans med mig. Kräkas ut ilska över orättvisor och sedan släppa dem. Om han inte ville släppa in mig hur skulle jag veta om all hans negativa energi härstammade från mig - eller någon annan/annat.
Och vi höll på ett år. Ett år där jag tvingade honom att säga vad HAN kände, inte vad han trodde att andra kunde känna.

Vid flera tillfällen har jag blivit anklagad för att vara manipulativ. För att påverka folk negativt. Och jag kan vara manipulativ - självklart. Men jag är sällan det idag. När jag var yngre utnyttjade jag det faktum att svaga personer kunde rubbas genom jävligt självsäkert beteende och inställning från mig. I själva verket ligger det ju i manipulationens natur att man TROR på vad man säger. Genom att tro på det tillräckligt mycket - och vägra byta ståndpunkt kan man få andra att tro det också. Frågan är om människor som lätt viker sig för stark tro egentligen skulle valt den ståndpunkten om man inte hade pressat dem. Med F upplevde jag för första gången ett övergripande ansvar. Om jag lät honom leka nickedocka - så gjorde han det. Han valde inte själv att uttrycka sin egen mening. Det enda sättet att få honom göra det - var genom att hela tiden fråga vad han tyckte om saker och be honom redogöra över orsaken till hans inställning. Jag kände att jag fick manipulera honom till individualitet.

Massor av diskussioner har blivit heta för att han inte tar ställning. För att han jönsar med mig "ja du har rätt, det är nog så, det har jag aldrig tänkt på". Och jag vill inte höra att han håller med mig om han inte vet varför. Hellre vill jag att han står på andra sidan och tjuter - DU HAR FEL och jag ska berätta varför!

Den processen, samtidigt som vårt förhållande blev allt skakigare när F:s inställning till att jag inte var tacksam nog - kom upp till ytan och fick mig att känna mig väldigt liten. Och sen var det den där konstiga eftermiddagen på Aquakul där F spydde ur sig all ilska mot mig och jag märkte att det onda försvann. För det var inte det negativa han hade tänkt som var grejen - det var att han höll inne det. Jag försökte på tusen sätt tillfredställa honom - utan att veta vad problemet var. Sånt är nedbrytande. Men utbrottet var bara renande. För visst får han tycka att jag är irriterande, egoistisk, självisk och tusen andra saker. Han måste bara ge mig en chans att förändra det - och det går inte utan att prata om det.

Där började saker förändras. Men den största förändringen skedde etappvis efteråt. Den hårda ytan mjuknade och den mjuka ytan blev stabilare. Det ville jag. Min högsta dröm är att ha en pojkvän som är stark nog att hjälpa sig själv. Som vågar stå för sina åsikter och hävda sin rätt att bli behandlad bra. Av mig, av sina föräldrar, av sina vänner - av alla som kommer i hans närhet. För självklart kommer inte alltid jag behandla honom bra - men jag vill att han hittar den plats i vårt förhållande att han kan säga "Stopp" och "det här är inte bra". För som det är nu, och har varit länge (även om det håller på att förändras) så är det jag som får ta hand om min pojkvän. Jag får säga "stopp nu behandlade JAG dig dåligt...förlåt". För jag vet att han inte säger det själv.

Det ansvaret har jag mot min älskade. Mot vissa människor har man ett större ansvar. För även om man är 180 cm, har hår på bröstet och de vackraste ögonen i världen, så är det inte säkert att man kan värna om sig själv och sin integritet. I ett förhållande måste man hjälpas åt. Och så är det i vänskap också. Vi har ett ansvar att hjälpa varandra att må bra. Att öppna ögonen för smärtan.