"Hur många gånger ska du ta upp det där, har vi inte pratat klart om det?!!!!", orden ringer i mina öron. Borde jag sluta ställa till scener i min familj och riva upp den bräckliga friden? Vad vinner jag på att ta upp det om och om igen? Hur många gånger ska jag.....
kanske så många gånger att de börjar lyssna? Är det för mycket begärt?

Utifrån mitt perspektiv har jag rätt att skriva ALLT jag vill i min egen blogg. Mina föräldrar behöver inte läsa det. Även om de är rädda att de ska framstå på ett annat sätt än de vill framstå kan de inte blunda bort sanningen. Min bild av dem är en bild som är sann. Den är inte hela sanningen, men den är en del av den.

Jag vill inte censuera ett ord i min blogg. Varför? Jo därför att det är så jag är på riktigt. Jag censuerar mig aldrig. Jag står för mina åsikter och jag säger aldrig något som jag inte kan säga öga mot öga. Jag anses ofta vara provocerande. Istället för att hålla tand för tunga ryter jag till när jag ser något som är fel. Det gagnar inte alltid mig. Vid flera tillfällen har jag opponerat mig för att den gemenskap som jag är en del av, fryser ut någon. Följden blir att jag blir utfrusen själv. Men det är så jag är. Jag går sönder inifrån om jag är tyst om sådant som inte är rätt. Jag har ett mycket starkt rättpatos.

Därmed inte sagt att jag inte förstår hur det måste såra mina föräldrar att höra sanningen. Min sanning. För den är inte rolig att lyssna på. När jag skriver om min uppväxt anklagar jag indirekt (och många gånger DIREKT) mina föräldrar för att ha varit dåliga föräldrar. Bloggandet är dock en följd av många års kamp på hemmaplan. Jag har gett dem en chans att lyssna på mig och förändra de saker som gör att jag känner mig utanför i familjen. Häri ligger det stora problemet. Istället för att lyssna har de tillskrivit allt negativt som jag sagt, depressionen. Varför ska man ha en dialog med en människa som är psykiskt sjuk. När jag är frisk från depressionen kommer jag se min barndom med helt andra ögon. De har inte reflekterat över varför jag blev deprimerad i första taget. De har heller inte funderat över om de kunnat göra något för att hjälpa mig ur den. Jag ramlade ner i min första depression när jag blev döv. Då upptäckte jag att inte bara familjen var ovillig att lära sig teckenspråk (eller teckna med det lilla teckenspråk de kunde), utan även mina vänner. Jag förlorade fotfästet i en värld som jag trodde var min, men som genom mitt handikapp, blev helt främmande.

En depression är inte en demon. Den kan inte drivas ut ur människan. Den består av massor av små praktiska delar som man kan förändra. Min depression fick syre av ensamhet och utanförskap. Och inget har förändrats sedan den gången jag ramlade ner i avgrunden. Då var jag sjutton. Nu är jag tjugosju och min kommunikationsmiljö i föräldrahemmet, ser ut ungefär som det gjorde då. Depressionen får mig att göra dumma grejer - mot mig själv. Men min smärta är inte på låtsas. Den försvinner inte av att man ignorerar den. Istället växer den och blir större. Mina föräldrar tror att jag gör dem till syndabockar. Men så är det inte. Min blogg kommer inte förändra mina föräldras syn på mig. Tvärtom. Men det är inte längre målet. Målet är att JAG ska förändras av att få skriva utan censur. Att mina texter ska ta med sig min smärta och förskansa den någonstans i ingenstans. Det räcker för mig.

Min mamma har rätt att ha sin uppfattning om min uppväxt. Hon har rätt att minnas fina stunder. Men hon har inte rätt att ifrågasätta min uppfattning, speciellt inte om den uppfattningen är realistiskt förankrad i något som händer HÄR OCH NU. Hade det bara varit obehagliga minnen hade det varit hanterbart. Men det som händer nu tvingar mig att agera. Varje gång jag träffar min familj, upprepas deras beteende och jag förlorar mig själv. Det finns inget slut på lidandet utan att jag förnekar den jag är och det jag behöver. Jag förnekar inte mig själv, det är mot min natur! Jag är en överlevare och därför slår jag min mamma i magen med mina åsikter om min uppväxt. Därför kan jag inte sluta och bara förlåta.

Hur länge kommer du tjata om det där? - tills ni börjar lyssna