så sparkade livet in dem igår. Jag mår överjävligt! Just nu vill jag mest gömma mig under sängen och inte komma fram på några dagar. Kom inte iväg till jobbet. Å andra sidan kom jag iväg till audiologen och hennes logoped kompis som smiskade till mig med en härlig replik "du pratade pipigt innan du fick Cochleaimplantatet - nu pratar du med mer pondus i rösten". Jag har aldrig upplevt min röst som pipig. För övrigt är det som att säga till en anorektisk person att hon börjar bli lite degig - eller har varit det. Jag är jävligt känslig när det gäller min hörsel. Men än mer känslig när det gäller min röst.

Häxor! Sånt där vill jag inte höra. Dessutom rådfrågade häxa nr ett, häxa nr två om jag inte pratade mindre pipigt nu och sedan frågade de Freddi. Vill jag bli förolämpad kan jag åka till Stockholm. That´s it! Tanterna var för övrigt helt begeistrade över hur bra jag hör och varje litet misstag jag gjorde kommenterades "men det misstaget beror på att du är okoncentrerad...och även normalhörande gör fel..."

Ja? Så? Jag har inte förväntat mig att höra perfekt. Och den hörsel jag har förvärvat har knappast de hjälpt mig med. Jag har vägrat komma dit och istället försökt att förbättra min hörsel hemma. Jag lyssnar på musik, jag läser högt, de behöver inte vara så jävla förvånade! Till sist fick jag smita in en sväng hos underbara teknikern Christer. På två tre minuter hade all agression flugit sin kos. Underbara Christer!

Men här hemma - jag är fortfarande arg. Jag är så arg på hela världen! På alla som försöker ursäkta alla idioter. Om jag går med på att de har rätt - så säger jag att jag varit ledsen i hur många år som helst - utan orsak. Jag förnekar mina egna känslor. Men det ska jag tydligen göra för att passa in. Hell no!!! Jag är less! Hur mycket skit jag än fått ta genom årens lopp har jag ändå haft jävlar anamma i mig att eliminera de människor som orsakar mig smärta genom att göra slut (på vänskap) eller stått upp för mig själv jämtemot familjen. Inte en chans att jag slutar med det. När jag skaffar barn kommer de få en mamma som vet vem hon är. En mamma som kan ta kritik och kan ändra sig om hon gör fel. Mina barn kommer lära sig att bli självständiga - men också att de HAR rätt att tycka annorlunda än sina föräldrar och få den respekt som alla människor förtjänar - oavsett hur gamla de är.

Dövheten - adoptionen. Allt är bara delar i en stor helhet. Hur jag blivit behandlad och den respekt jag inte fått har skapat en mur av vrede hos mig. Den vreden kan göra mig blind för andras smärta. Iallafall om den smärtan som de känner beror på att de orsakat MIG smärta först! Men tar ingen annan hand om en - så får man göra det själv. Jag har blivit svikt, stampad på och känt mig oälskad. Mina känslor är mina och fan ta den som försöker få mig att ändra dem genom att försöka få mig att känna sympati för dem som förintat mig. FAN TA DEM.

ALDRIG MER

jävla skitvärld. Jävla skitmänniskor, jävla skit falskhet. Jag är ÄRLIG. Jag står för vad jag är - för vad jag behöver och för vad jag kan ge. Passar det inte så DRA. Passar det så kom inte och klaga sen. Visa mig respekt så visar jag respekt tillbaka. Jag kan ändra mig om jag gör fel. Men jag ändrar inte min ärlighet. Jag är ELINLETICIA jag kanske är förbannat oplacerbar och ohanterbar, men jag är stark nog att inte ge vika för andras svagheter att acceptera det som viker undan för det "normala".