Jag blev mobbad från tredje klass till åttonde. Men också därefter har det funnits perioder då jag varit utfrusen. Idag tror jag att jag själv driver fram en del av detta beteende (på ett sätt som jag inte alls gjorde när jag var liten). Jag har helt enkelt blivit skadat gods. Jag tror att folk vill mig illa - och det blir en självuppfyllande profetia.

När jag uttalar mig om mobbning berättar jag från min synvinkel. Jag talar inte för alla mobbade men jag tror att fenomenet att skjuta skulden på sig själv och därefter hamna i mobbningsfällan igen är utbredd.

För mig är det viktigt att poängtera att alla kan bli mobbade och bli mobbare under vissa omständigheter. Det ursäktar inte något, men det är viktigt att vara medveten om. Många ursäktar barn som mobbar. "Barn kan vara så elaka", "Han slår dig bara för att han gillar dig"( - den varianten har jag hört själv!!!). Men jag tycker det är lite nedlåtande mot barn att tro att de inte kan ta ansvar för sitt beteende. Barn är lika mycket människor som vuxna och de förstår att de gör fel om vi vuxna är tydliga med detta. Vilket leder mig till nästa punkt. Vuxna är de ytterst ansvariga. Vuxna som mobbar borde få sig en känga i arslet! De som ser på är medskyldiga. Barn gör som vuxna gör, inte som vuxna säger. Om mobbning inte får konsekvenser så ses det inte som något dåligt.

Som vuxen har man ett enormt ansvar om man ser att någon blir utstött. Speciellt om man jobbar inom skolvården. Min förhoppning är att skolan tar tag i mobbningsproblemen på allvar och att föräldrar är uppmärksamma på att deras barn inte alltid är sådana änglar som man tror.