vad vill ni skåda, se jag bär kosmos i min låda.

Åh, lördagskväll och mina ögonlock känns tunga. Bristen på sömn tär men i natt fick jag sova sju timmar. På måndag börjar jag min arbetspraktik. Jag ska jobba i en secondhand affär och ha hand om bokavdelningen. Det är mitt första jobb på flera år. Jag har pluggat sedan 1999 och varit sjukskriven i ett år. Livet blev för tungt att bära. Men nu ska jag alltså kastas in i arbetslivet igen. På ett skonsamt sätt....jag ska börja att arbeta halvtid och därefter öka. Jag är både nervös och öh...nervös

På ett sätt är det ju självklart skönt att kunna gå hemma och inte ha något att behöva rusa iväg till. Men på samma gång är det förbannat nedbrytande för självförtroendet. Jag har på ett ganska omärkligt sätt lyckats intala mig själv att jag inte duger till något alls. Jag kan inget, jag vill inget, jag vågar inget. Ungefär så har det varit.

När F tar upp de saker jag har åstadkommit, som min recensions sida Lettura, eller den här bloggen tvärstannar jag och ser på honom som om han är tokig. Det här är ju min hobby. Vad har jag gjort som verkligen spelar någon roll? Då tar han upp min tid som ungdomsledare och de utmärkelser jag fick, och jag tycker han är ännu mer hjärndöd för herregud - det där var ju för hundra år sedan. Vad har jag gjort de senaste åren? Och då säger han pluggat. Och jag kan inte för mitt liv känna att det spelar någon roll. Jag har slagit mig själv blodig för att klara en utbildning som jag egentligen inte klarat av (fråga mig inte hur jag klarade av den för jag tror jag lyckades lura hela jävla akademiska bunten) och även om jag nu klarade av den (genom att luras) så spelar det ändå ingen roll för det finns ingen framtid i såna ämnen. Jag är inte smart nog att doktorera, jag är livrädd för att undervisa, jag har inga vassa armbågar eller den ambition som krävs i den akademiska världen.

Jag är rädd, liten och jävligt olycklig. Men så säger han att jag har varit arbetslös så länge och sjukskriven och att det helt enkelt känns så när man inte träffat folk eller fått visa vad man kan. Och då tänker jag att han kanske har rätt ändå. Men det skrämmer ändå skiten ur mig att jag på måndag ska gå till ett jobb och försöka att låta bli att hoppas att bli omtyckt och sen vara inbunden och tidvis glättig och göra alla konfunderade över vad jag är för ett konstigt kryp. Sen kommer jag bli besviken och rädd och så kommer jag vara där igen.

Idag skulle jag träffa Emil och Johan, men jag tänker sova. Jag vill vara åtminstone fysiskt i topp på måndag. Jag kommer fixa det. Det måste jag ju. Fan, det är det perfekta jobbet för mig. Jag ska stå och rensa kassar med böcker som folk slängt. Jag kommer ju vara i sjunde bokhimlen. Alla är väl rädda inför ett nytt jobb och jag är ju bara halvt associal :)...fan tänk positiva tankar...

Jag kan flyga...jag är inte rädd....