Vid krigsslutet 1945, då de nazistiska koncentration och förintelselägren i Tyskland och Polen öppnades upp, kom en hel värld till insikt om att en "civiliserad" stat gjort ett framgångsrikt försök att förinta hela folkgrupper.

Den sista dikten i cyklen Dies Irae som den katolska diktaren Werner Bergengruen skrev i inre emigration 1944 - i samband med skuldfrågan i Tyskland)

Folk i en värld, som glidit ur skaparens hand
även för er och er skuld led vi här i vårt land
Minns, världens folk, avfallet var allmänt och inte vårt bara
Gud hade satt envar att på sin broder taga
Vid era gränser, ni folk vilkas urgrund är samma som vår
störtade det, som byggts upp under tvåtusen år
era öron och ögon bevittnade fasan
lätt hade varit att kväva första brasan
Trygga trodde ni er bakom skyddande vallar och hav
men det som drabbar en, får ju alla känna utav
Var och en lät sig av sitt hjärtas tröghet villigt förföras
var och en tänkte, Än sen, jag ska nog inte beröras
Tills då demonen, gödd av vårt blod och nu svällande stinn
rytande över gränserna bröt och hos er trängde in
Folk på vår jord som med oss går till rätta
förgät icke detta
Alltid förfasar sig den mest, som själv aldrig frestats
yvs för sin styrka den, vars kraft aldrig testats
tror den som aldrig vräkts omkull, att han inte kan falla
Dock världens folk, till doms är vi kallade alla
Det vi gemensamt förrått oss gemensamt förpliktigar
Metanoeite! så lyder den maning, som Gud till oss riktar.

Werner Bergengruen 1944