Eftersom jag skulle skriva ett inlägg om den första katt jag ägde var tanken att jag skulle känna mig melankolisk. Det fungerar inget vidare eftersom den senaste katt som jag öppnat famnen för står framför mig och försöker anfalla skärmen då jag skriver. Men nu har jag sjasat undan Agador och hänvisat honom till Ebba. Så jag kan börja skriva om Rasken.

Rasken var min första katt. Han var en röd egensinnig hankatt som älskade att kela men hade bestämda ideér för sig. Egentligen var han mammas, men eftersom jag växte upp med honom präglade han hela min bild av hur en katt SKA vara. Rasken var isbrytaren i familjen och än idag kan man sitta och prata om honom och alla de saker han ställde till med - när det inte finns mycket annat att prata om.

Rasken var 13 år när han dog. Det sista året var hemskt. På andra sidan gatan bodde en stor och elak katt (som fortfarande i mina tankar är 1 meter i mankhöjd och har 5 cm långa huggtänder) som hette Bobbo. Bobbo och Rasken var ärkefiender och sista året som Rasken levde slogs de ständigt. Men det värsta var att Rasken inte återhämtade sig efter slagsmålen. Han blev bara sämre och sämre. Egentligen var det hans njurar som var boven, men så tänkte inte jag. Bobbo var ondskan personifierad. Mamma och pappa pratade om att avliva Rasken och den sista sommaren när han vägrade äta satt jag och handmatade honom med smör som han slickade i sig från mina fingrar. Och han tillfrisknade.

Men på hösten tvingades vi avliva honom. Och efter Rasken har det inte funnits någon liknande katt. Men jag har haft en dröm om att skaffa en röd katt. Den perfekta katten - som är som Rasken var. Egensinnig, smart, självsäker, kelig, stolt, mäktig och underbar.

När jag flyttade till Lund skaffade jag Mila. Det tog ett bra tag innan vi kom överrens. Mila brukade bajsa under mattan och dra mattan över bajskorvarna och därefter hoppa in bajset i mattan. Vi bodde i en 18 kvm stor lägenhet och Mila matrixade väggarna (sprang lodrätt på dem!!!) och gjorde mig praktiskt taget galen. Mila var inte en Rasken. Men hon var en Mila och jag älskade/älskar henne mer än jag någonsin älskat en katt.

Eftersom Mila verkade behöva en kompis skaffade jag en till katt. Denna gången en stor norsk skogskatt från KattKommandoSyd. Men Gaia blev T:s katt. Hon förälskade sig ögonblickligen i honom och när han flyttade tog han med sig henne. Men det gjorde inte så mycket för Gaia var inte heller någon Rasken.

Därefter var det dags för katt nr 3, Maddox. Maddox var en elak satan, randig, fläckig och hade gremlinögon. Hon var cool som fan och enda sättet att få henne lugn var att Gaia satte sig på henne (vilket hon gjorde när Mad blev som värst). Men inte heller Mad var inte Rasken. Maddox fick följa med Husse när han flyttade ut och vi gjorde slut. Mila pustade ut när monstret avlägsnade sig.

Förra sommaren utökade vi familjen med en stor grå norskskogskatt vid namn Ebba-Stina. Hon är en helt underbar katt, men hon är så långt från Rasken man kan komma. Hon är DOG-matisk. En mycket klumpig katt som påminner mycket om husse. Hon har en förmåga att få alla runt omkring sig att älska henne. Och hon är otroligt söt.

Men så kom han. Och han var inte röd. Utan svart. Men han är Rasken och alla andra katter som jag någonsin känt. Han är Agador och han ska få stanna. Nu spelar det ingen roll ifall någon erbjuder honom ett hem där han kan jaga pelikaner på fritiden och äta grädde dagarna i ända. Han hör hemma här.
Och jag känner att kattfamiljen är fulländad. Mila njuter av friden medan Ebba och Agador lever rövare i varenda rum. Och alla verkar hemskt lyckliga.