Hur fan tar man sig iväg till ett jobb som man egentligen inte har, när man har en ångestklump av naturlig människostorlek i kroppen. Jag har sprungit runt och pillat i lägenheten hela dagen. Flyttat saker, sorterat, valt ut saker att sälja. Jag kan inte andas. Igår tog jag fem lugnande. I ofs var det inför natten - men jag vill inte ta mer nu. Jag hade lovat mig själv att komma iväg och jobba som normalt. Jag är hyfsat frisk nu och om jag är där mellan två och tre hinner jag jobba 2 timmar innan Freddi kommer hem från jobbet. Men hur? Jag tog mig ut till tvättstugan, men det var som att simma i ångest. Jag vill inte gå någonstans överhuvudtaget. Det är som den där dagen då jag fick panikångest i stan och Mana och Freddi fick hjälpa mig hem per sms. Det finns inget som känns rätt just nu. Min långa lista med saker jag skulle jobba med känns meningslös. För att klara av att jobba med mindre (och jobbiga saker) behöver jag tryggheten i ett förhållande, i en ekonomi som till syntes fungerar. Freddi föreslog att vi skulle fortsätta med den solidariska ekonomin också nu. Jag får in 1600 kr ungefär för handikappsersättning och bostadsbidrag. Det gör mig lite lugnare, men inte lugn nog.
Mentalt förstör det mig inifrån att vara så beroende av min pojkvän. Egentligen var jag det förut också - men de där 4000 kr jag fick in på mitt jobb gjorde att jag kunde slappna av lite. Det går inte nu. När jag tänker på små förändringar nu får jag ångest. Jag tänker "träna" jag börjar tänka på min kropp och blir helt förblindad över hur omöjligt det kommer vara att gå ner i vikt. Jag tänker jobba på "familjeförhållanden" och blir förblindad av omöjligheten i det. Vad är det egentligen som förändrats? Det är ju mentalt alltihopa. Allt borde inte stoppa för en sån här sak. Men nu gör det det ändå. Nu ska jag vika tvätt. Sysselsätta mig någon timma till och kämpa för att komma iväg. Det är ganska lönlöst. Jag vågar inte. Jag kan inte. Jag vill bara försvinna.
