Smuleliten

Alla är där. Och med alla menar jag verkligen alla. Alla som någon gång trampat in i mitt liv & som trampat ut igen. Alla svunna vänner som minns mig som åtta, elva eller tjugoett år. Alla förlorade kärlekar som aldrig *i min dagdröm* kunnat frigöra sig från min förtrollande lekamen och som nu, samlade som en fårskock står suktands gloende mot altaret där jag förtjusar i vita spetsar.  Och kyrkan är packad med folk. Alla vill vara där och alla är där. Till och med mobbarna, svikarna och de fördömda kvacksalvarna med hybrismetoderna. Alla de som trott på mig, och alla som inte gjort det. De senare står där - längst bak (självklart utan sittplatser) och plågar sig själva över hur det kan komma sig att lilla äckliga fula JAG kunde bli så hänförande underbar. och hur de bara kan vara statister i mitt lyckade liv. Ja, alla ska vara där. Det ska gnissla av återhållen svartsjuka, hyckla uppmuntrande "du är värd det" leenden som bleknar medan plågoandarna brinner upp av avundsjuka inombords. Skulle jag ens se dem?
Nej.

På första raden i kyrkan sitter mamma och pappa och de ser hur folk i hela kyrkan tecknar & pratar med varandra. De ser att jag inte är utanför eller utstött. Jag är bättre. Ingen galen känslohysterika som förstör familjerelationer genom att kräva något de inte kan ge. Liksom en skänk från ovan *Gud är också där* inser de plötsligt att jag aldrig krävt något egentligen. De inser plötsligt att mina krav handlat om att få delta i familjen på lika villkor och samtidigt som de förstår det, ser de allt som skett i ett helt nytt ljus. Skammens rodnad kommer färga deras allt vad du vill purpurrött och från den stunden kommer de aldrig svika mig igen. De kommer be om ursäkt och sen lära sig teckenspråk för min skull - men främst för sin egen. För då kommer de vilja lära känna mig, veta vem jag är och förstå varför andra tyckt att jag är intressant och ....

titta, där kommer prästen in. Och hela kyrkan håller andan för nu ska vigseln börja. Jag och älskling skiner av lycka och kamerablixtarna får oss att känna oss som rockstjärnor. Och efteråt kommer två familjer bli en. Älsklings föräldrar har helt nyligen insett att de har grava alkoholproblem och söker hjälp för detsamma. De är ödmjuka och kärleksfulla. Svärmor är god och glad helt utan alkohol och hennes rabiata jycke är alldeles väldigt sövd av något runt, vitt och litet. Brudtärnan som varit brudens stöd sedan början av planeringen gör allt för att festen ska förlöpa smidigt och ger brudparet möjlighet att slappna av och njuta av sin dag. Medan solen går ner smyger sig de nygifta ner till bryggan och skålar i champange. De önskar att de kunde gifta sig varenda dag, men vet att de kommer behålla den här dagen i minnet som den bästa  i deras liv.

Skulle det vara för mycket begärt?!!!!!!!!!!?