Smuleliten

Direkt efter Primo Levis långa färd tillbaks från Buna-Monowitz (Auschwitz), där han var fängslad från februari 1944 fram till befrielsen i januari 1945, började han genast skriva ner sina upplevelser och betraktelser. Med smärtsamt noggrann detaljrikedom beskriver Primo sina lägerkamrater, de dagliga rutinerna, vakternas våldsamma likgiltighet, de outhärdligt meningslösa arbetsuppgifterna vars främsta syfte var att få fångarna att dö av utmattning och armod.
Som ingen annan överlevare före honom reflekterar Primo över sina upplevelser. Många beskrivningar från överlevare har varit känslosamma, innerliga eller kyliga och distanserade. Men ingen har som Primo lyckats vara både och. Med en kylig iaktagelseförmåga väljer Primo ut just de detaljer som gör mest ont att höra om. Som att efter en riktig, riktig bra dag i lägret kunde man känna sig olycklig som en fri människa. Eller berättelsen om den galna dvärgen - som i ett vanligt samhälle skulle varit utstött och hatad, men under dessa extrema omständigheter var den bäst anpassade och till och med verkade lycklig.
Primo Levi ger mig som läsare så många bilder att jag vet hur det såg ut, luktade och kändes där. Jag vet hur människorna såg ut och jag lärde mig att tycka om dom, och skaffade mig även den nödvändiga kylan inför detta - för att kunna hantera att de oundvikligen kommer att dö vilken dag som helst.

Redan i bokens titel slår Primo Levi an tonen av vad han vill berätta. Han vill inte i första hand berätta om fasorna och hemskheterna. Redan 1947 när han skrev boken förstod han att detta inte var det viktiga - och så många efter det har gjort precis bara det: berättat en grym historia i vilken de var hjältemodiga och starka överlevare. För som nobelpristagaren Elie Wiesel beskrev Primo efter dennes död (självmord?) 1987: "Primo Levi dog i Auschwitz, för fyrtio år sedan."
Boken visar det. Han var ingen överlevare. Redan efter ett halvår hade han helt gett upp och bara genom ren tur råkade han överleva. Och orsaken till att han gav upp är det boken vill föra fram.
Han ville berätta hur en människa slutar vara en människa under vissa omständigheter. När överlevnadsinstinkten blir den drivande kraften. Där stillandet av hungern är viktigare än alla ideal man en gång haft. Både fångarna och vakterna i lägret kunde diskuteras huruvida de fortfarande var mänskliga.
I större utsträckning än att vara en vittnesbörd om förintelsen är "Är detta en människa" en vittnesbörd om människan. Primo gör förintelsen till ett mikroskopglas där människan och mänskligheten betraktas, analyseras och kategoriseras. Obevekligt, obönhörligt och smärtsamt.

"Är detta en människa" är en av de bästa böcker jag läst om förintelsen. På snudd i samma klass som Claude Lansmanns "Shoah". Boken är nära en jordgubbe men får här en mycket stark femma.
 
// Freddi