På SVT har dokumentären "Jenny, Gud & tystnaden" precis sänts. Den handlar om homosexuella präststuderande Jenny, som lever tillsammans med sin stora kärlek och kämpar mot fördomarna som grasserar på Johannelunds teologiska högskola där hon pluggar. Jenny medger att hon blir sårad av att hennes skolkamrater inte kan tänka sig att välsigna homosexuella par. Jennys skolkamrater (liksom många präster runt om i Sverige) anser att homosexualitet är en synd, en livsstil som man väljer. Alltså kan homosexuella välja att leva i celibat, men om de lever ut sin kärlek kan de inte få kyrkans välsignelse. Det skall alltså (iallafall ytligt) handla om vad de homosexuella gör - inte vilka de är. 

Den här Jenny tycks vara beskaffad med oändligt mycket tålamod och respekt för andras åsikter. I ensamhet, eller när hon blir pressad av sina närmaste kan hon snubbla över sin besvikelse att hennes kärlek inte är accepterad i den kyrka hon vill arbeta för.

Den här dokumentären gav mig frossbrytningar och jag tyckte att situationen var riktigt, riktigt sorglig. Jennys motto tycktes vara "Vänd andra kinden till" oavsett vad som händer. Trots att de människor som själva betecknar sig som "nära vänner" till Jenny, sitter och säger att hennes kärlek är syndig, tycks hon inte inse kränkningen! Men hennes klasskamrater borde skämmas över sitt högmod och sitt grandiosa hyckleri! 

Under en konfirmandundervisning möts Jenny av en genuin reaktion på fördomarna i hennes stift. Ungdomarna undrar över hur Jesus som sägs älska alla, kan exkludera homosexuella. När Jenny försöker argumentera med sina klasskamraters ord (att det är handlingen som är fel, inte människan) är hon inte direkt övertygande. Ungdomarna häpnar över att det inte bara är  "gamla gubbar" som är så fördomsfulla i kyrkan. Jag häpnar också!

Okej, jag anser att varje präst måste avgöra om han/hon kan viga homosexuella. Man måste vara övertygad om att det är rätt för att välsignelsen ska ha ett värde. Men om man ska neka homosexuella kyrkans välsignelse bör man iallafall ha genomtänkta argument. Inga logiska/praktiska eller ens troliga argument presenterades i denna dokumentär. En klasskamrat till Jenny hävdade att hon gjort ett val när hon lever som homosexuell. Alternativet var enligt denna man celibatet. Det vittnar i sig om en ganska konstig syn på celibatet (som faktiskt inte ska vara något påtvingat utan ett agerande genom och till Gud), men också på homosexualitet som en defekt. Idioten jämförde faktiskt homosexualitet med pollenallergi - bara en sån sak borde väl fått Jenny att gå i taket?

Icke. Och trots att argumenten som presenterades av dumsnälla pro-präster var "your face too" eller "If you don´t agree - then you should" så tycktes Jenny mest böja sig för idiotin. Det gjorde mig rosenrasande. Det finns strider man ska utkämpa, vända andra kinden till är ingen lösning när det handlar om existensberättigande!

Den här dokumentären handlade om en skola med likartad utbildning som den jag ska gå när jag blir diakon. Jag är livrädd. För jag kommer bli utkastad! Om jag hamnar i ett sådant sammanhang, där folk sänker rösterna och drar fåniga vitsar som faktiskt inte är det minsta kul, (men för att visa att de är lite tokroliga så där) så kommer jag inte kunna  hålla masken. Inte en sekund. Jag skulle inte kunna fördjupa mig i problematiken om man ska svänga åt vänster eller höger efter att ha döpt någon. Hur orka? Det finns viktigare saker än så.

Jag tror att Gud har humor och han har uppenbarligen inte särskilt mycket tålamod med människan (ett människoliv är ju lika kort som en mikromarkosekund i en gudomlig blinkning!) så hypen kring ritualer och psalmer som låter exakt likadant allihopa tråkar säkert ut honom. Gud har skapat människan, homosexuell som heterosexuell. Och är det verkligen så att homosexualitet är en synd så låt de berörda ta det med chefen själva. Och det ynkliga lilla ställe i Bibeln som fördömer homosexuella kommer strax inpå ett annat litet bibelcitat som hävdar att mensturerande kvinnor skall offra en duva på Guds altare varje gång som de har ägglossning. Ska man gå efter bibeln bör man iallafall vara konsekvent! De som berättar för andra vad som är syndigt gör sig själva skyldiga till högmod.

Och DET mina vänner - är en riktig dödssynd!!!