När Maj-Gull Axelsson skrev om dödspatrullerna i Bogotá i "Våra minsta bröder" var året 1994 men inte mycket har förändrats. Dödspatrullerna är mestadels "laglydiga" medborgare som bestämt sig för att rensa upp i staden. Och svaga smutsiga element som gatubarn göra sig inte bra i gatubilden. Följaktligen hälls bensin ner i kloakerna för att jaga ut småbarnen eller bränna dem till döds. Vad ska man säga? I detta ljus är Auschwitz alls ingen absurd mardröm, utan snarare effektivitet bland de högvälborna. Och vad kan man göra?
