Med jämna mellanrum får jag en massiv påse med utrensade böcker från Jönssons. Det är dreggel hela dagen kan jag lova. Jag läser sällan nutidsromaner. Jag läser böcker om förintelsen, teologi och psykologi. Jag roar mig sällan med deckare, för att jag antingen blir så uttråkad att jag mister läsglädjen - eller så uppslukad att jag inte kan lägga böckerna ifrån mig. Till saken hör att senaste kassen med böcker innehöll flera böcker av Camilla Läckberg. Jag har velat läsa henne länge, men inte kommit mig för. Hennes böcker har ju tagits emot väldigt väl, både av kritiker och publik.

Vis av erfarenhet valde jag en bok som berörde andra världskriget, nämligen "Tyskungen" som jag budade hem från Tradera. Och sen var det kört. För jag älskade den. Jag drevs av läsbegär och insåg att jag hade TRE andra böcker av Läckberg som jag fått av Jönssons - TRE!!! Dreggel!!! Utropstecken!!!

Så jag grabbade första bästa och var klar samma dag. För närvarande läser jag Läckbergs debutbok "Isprinsessan" och formligen frossar. Men varför fastna för just Läckberg? Det finns ju massor av svenska deckarförfattare, de är så många att de tycks yngla av sig i bokhandeln! Nå, Läckberg är speciellt för att hon:

1. Skriver om vanliga människor utan ett alltför dystert perspektiv. Hon har ett varmt och levande språk och  mycket trovärdiga huvudpersoner. Till och med de allra mest osympatiska figurerna får nya dimensioner genom Läckberg-filter. Hon ryggar inte för att skriva om det tunga - men till skillnad från somliga deckarförfattare känns det tunga aldrig omöjligt att bära. På sätt och vis liknar läsning av Läckberg, läsning av Agatha Christie. Mord är kul och avslappnande! (copyright skyddad slogan:)
2. Det är väldigt vanligt att författare ska briljera och visa att de kan jonglera med flera historier i luften samtidigt. De gör hopp i tiden och trycker in så många olika människor i berättelsen som möjligt. Inte sällan blir det kvantitet snarare än kvalitet. Det finns deckare där jag fått sitta och gissa mig till vem som berättar, då det inte avslöjas förrän en bra bit in i gällande kapitel. Den förvirrningen gör inte direkt läsningen friktionsfri. Men Läckberg har förmågan att tydliggöra vem hon berättar om genom små subtila detaljer. Jag vet bara efter några rader vem hon pratar om, och det utan att det blir klumpigt. Jämför man t ex Mankells övertydliga vinkar med Läckberg får man bara skratthosta. Och det tar mig till nästa punkt.
3. Vi slipper olidligt deprimerade överviktiga män som gnäller över sina liv. Vi slipper "insiktsfulla" betraktelser över Afrika homosexuella och flyktingperspektiv. Med andra ord slipper vi dumdryga pekpinneperspektiv på Världen. Och ärligt talat är det en enorm lättnad. Jag upplever att alltför många författare har gjort det till sitt manifest att uppmärksamma minoritetsgrupper och skriva om dem på ett altför uppenbart "jag vågar minsann skriva om det här - det är inget konstigt med det, jag har inget emot HOMOSEXUELLA...de är precis som vi.." yadayada. I Läckbergs böcker saknas den moraliserande tonen och berättelsen (och minoriteterna) vinner på det.

Här är de böcker som kommit ut av Camilla Läckberg hitills:

• 2002 - Isprinsessan  X

• 2004 - Predikanten  X

• 2005 - Stenhuggaren  X

• 2006 - Olycksfågeln  X

• 2006 - Snöstorm och mandeldoft (skall inköpas om den finns som vanlig bok och inte bara ljudbok)

• 2007 - Tyskungen  X

• 2008 - Sjöjungfrun (skall inköpas)