Kan det hända att jag kanaliserar all min ilska över mitt handikapp mot mina föräldrar? Tjo för fan. Klart jag gör. För det hade inte varit ett handikapp om de hade kunnat teckenspråk. Dövhet i sig är inte ett handikapp, det är att folk inte kan språket som är handikappet.

Jag hade såna enorma förväntningar på bröllopet. För att tala i klartext kände jag att det var en möjlighet att jag och mamma skulle få en ny början. Mina mest negativa tankar innan vi ringde gällde mest att hon kanske skulle ta över bröllopsplaneringen, tvinga in mig i sin egen brudklänning och berätta tusen historier om hennes och pappas giftemål. Efteråt förstod jag att såna "problem" i sammanhanget var mer av önskedrömmar. Jag hade under alla omständigheter inte trott att hon skulle visa sig så totallt ointresserad av bröllopet. Han ville varken välja färger, blommor eller diskutera brudklänning. När jag ringde var hon oanträffbar och hade inte tid. Vi gjorde allt för att engagera dem. En dag åkte vi till Ängelholm och fotograferade festplatser och försökte få dem att visa lite intresse. Icke.

Jag ville verkligen ha mamma med i det här. Men det kändes inte som om hon ville. Och när vi pratade om något var hon enbart negativ. Men det blev inte så och det gör mig fortfarande ledsen. Och sen gick allt som det gick. Föräldraparen hade en enda uppgift. De skulle boka ett ställe att ha festen på . Vad vi inte visste eller fick veta förrän när sommaren var slut, var att frågan om lokal låg på is. För det hade de bestämt - utan att kolla med oss. Vi gick miste om det ställe där vi helst ville ha festen och att säga att jag var besviken är väl bara förnamnet.  Och varje gång vi försökte dra in dem i planeringen igen så var de antingen på semester, eller så jobbade de eller så hade de helt enkelt inte tid. Klart man blir uppgiven. Jag trodde mamma skulle.....vara glad...glädjas med mig. Äh, jag ska inte prata om vad jag trodde. Ett samtal var så....jag finner egentligen inga ord. Vi bråkade om brist på enagemang kring bröllopet. Och jag sa - markerade, för jag ville väl att hon skulle förstå att det här är enda gången som hon gifter bort sin dotter. Men hon svarade bara att hon faktiskt har en son också. Jag svarade - jag men du har en dotter också. Ja men jag har en son också....
och sen tog vi refrängen.

Ärligt talat förstår jag fortfarande inte vad hon ville ha sagt med det.

Det gick så långt till sist, med krav som inte var möjliga att acceptera. Hon kuvade mig. Hon betedde sig som om jag var ett litet barn eller en hund. Våra grannar fick jag inte bjuda, trots kontinuerlig kontakt. Aldrig i livet skulle jag få veta varför jag blev beordrad att inte bjuda dem. Det angick inte mig. Och någonstans där, sprack det. Ett ultimatum ställdes. Om dom kommer så kommer inte vi. Och ultimatum är ....det absolut värsta jag vet. Det är fult och den som ställer ultimatum förlorar ALLTID. Så jag valde och bjöd de jag ville. Så de kom inte. Det var bra. Och det är inte direkt något nytt i vår släkt heller. Min mosters barn bjöd heller inte sin mamma på sin vigsel. Hitills har jag inte hört att det skapade några sensationer - åtminstone inte i samma utsträckning som i det här fallet.

När vi kom hem från Bröllopsresa och några veckor gått av ett lyckligt äktenskap slog bomben ner. Mamma hade dragit in mormor och morfar i röran. Vid tidigare tillfälle hade hon bett mig att hålla tyst rörande mitt självmordsförsök och hur dåligt jag mådde - eftersom hon inte trodde att mormor och morfar skulle orka hantera en sån sak. Och jag lät bli, trots att jag verkligen - under den perioden som var värst, grät och kunde inte tänka på något annat än att krypa upp i morfars famn. Men jag löd - av omsorg. Och omsorg var också orsaken till att jag inte berättade för dem när vi var uppe vad som hade hänt. Gamla människor ska väl besparas från gräl och dessutom från att försättas i ett tydligt dilemma. Välja mellan två personer som de älskar? Det var inte rättvist av mamma att låta sitt samtal med dem utveckla sig som det gjorde och med de konsekvenserna. Hon kunde mildrat med omsorg för både dem och MIG. Men där trodde jag fel. 

Mormor och morfar bröt kontakten. Och krossade mitt hjärta. Jag vet inte hur jag ska kunna uttrycka det på något annat sätt. I en familj bråkar man ofta och man hatar ibland, men kärleken finns ju därunder, både för mamma och pappa. Men mormor och morfar var BARA KÄRLEK för mig. De var min fristad. När jag var liten trodde jag att morfar var Gud. För det var Morfar som visade mig världsalltet. Och det var mormor som lärde mig överkomma alla mina rädslor som simning och att cykla. Jag älskar dom så mycket att hjärtat skär i bröstet på mig. För hos dom har jag känt mig helt igenom älskad. Och jag har levt på deras smeksamma ögonkast i åratal. Varje gång när ångesten gör det ångest gör. Varje gång när jag haft rakhyveln i handen och lagt den ifrån mig. Varje gång Morfar. Så när de bröt kontakten så förlorade jag en stor del av mig själv. Framför allt de saker som fick mig att känna att jag HADE en bra barndom ibland. Nu vet jag inte alls hur jag ska förhålla mig till mina minnen. Morfar skrek "det här är för vad du har gjort mot vår dotter". Jag noterade det sen när jag gick igenom samtalet med Freddi. Det naturliga i sammanhanget att skrika hade möjligen varit "det här är för vad du gjort mot din mamma".

Känslig punkt, men kanske har de bara älskat mig för mammas skull. För att bevisa för henne att de inte behandlar hennes barn annorlunda mot mosters barn. Men har det innerst inne funnits tvivel?  Blod är tjockare än vatten.
Du är inte min. Vi är inte dina.


FORTSÄTTNING FÖLJER IMORGON