Smuleliten

1 februari 2008 - Människans existens och livssituation

Kategori: Secondhandbarn


Uppgiften bestod i att tillämpa metoder som beskrivits i böckerna av May, Frankl, Bergstrand och Cullberg, samt förklara religiös coping och Goffmans dramaturgiska psykologi. F har ringt JH som tydligen inte läst igenom hela min uppsats innan han ifrågasatte mig (och definitivt trillat ner från min lilla lista husgudar), men jag har fått godkänt på kursen. Av detta skäl lägger jag ut uppsatsen - som är väldigt personlig men som jag också är mycket stolt över. Den är en förklaring i psykologiska termer vad som skedde när jag förlorade min tro - och min hörsel. Och den förklarar också delvis varför jag är så manisk och facinerad av förintelsen.


Jag har valt att skriva denna fortlöpande text i annan ordning än frågorna ställdes. I första delen av hemtentamen beskriver jag en självupplevd beskrivning av religiös coping där jag använder de begrepp som vi läst om i de fyra böckerna av de existenstiella psykoterapeuterna.


Inramningen är en resa som Stockholms stad anordnar. Trettio ungdomar som inte känner varandra sedan förut åker gemensamt till Polen för att besöka dödsläger, motståndskvarter och koncentrationsläger. Det är en fem dagars mycket intensiv samvaro under känslomässig press, gruppen har två äldre ledare som ansvarar för gruppens psykologiska hälsa. Under de emotionella påfrestningar som gruppen går igenom formas en känsla av vi-dom. Teamet karaktäriseras av starka känslomässiga uttryck i den främre regionen. Folk gråter, svimmar och tröstar varandra. Den bakre regionen utmärks av starka positiva känslouttryck, glädjen gruppen upplever i delade erfarenheter.  Framträdandet inför publik är allvarligt och andlöst. Bakom scenen är stämningen uppslupen och om någon som inte tillhör teamet närmar sig blir alla på scenen allvarliga som om de skäms över att skratta och skämta under en sådan resa. Utformningen av aktörernas agerande har tidigt upprättats genom att gruppen fått träffa tidigare gruppdeltagare som berättat hur resorna ser ut. Det finns ett uttalat krav att öppna sig. Publiken ska se berörda ungdomar som gråter, kommer varandra nära och detta spelas upp både i teamet och publiken. Min roll i gruppen blir splittrad. Jag har bara för några månader sedan förlorat hörseln helt. Jag förlitar mig på att folk skriver vad de säger. Jag står med ena foten på publikens område och med andra i teamet, men är inte hemma någonstans. Gruppen delar ett symbolsystem jag inte får tillgång till. Jag är van vid att fungera okej i den främre regionen på hemmaplan, man kan låtsas skratta. Här där den främre och bakre regionen tycks bytt plats blir det svårare. För att ingå i teamet måste man spontant visa sorg. Mina försvars åtgärder blir att undvika gruppen för att inte störa deras "spel" och för att inte känna mig ensam. Jag lägger upp en personlig fasad beroende på sällskap, flaggar om att jag är en i teamet även om alla vet att det inte är sant. Försoningen med den extrema situationen löser de flesta genom deltagande i den väldigt intensiva gemenskapen. Min lösning blir att dra mig undan och försöka låta bli att bli berörd av det jag ser. Enligt tidigare orienteringsmönster vänder jag mig till Gud. Men jag känner mig övergiven och börjar tvivla. Jag ser bara ondska runt mig och sådan glädje som inte är för mig. Min världsbild skakas. Jag börjar ifrågasätta både Guds existens och min egen mening. Handikappet försätter mig i en mycket utsatt situation där mitt trossystem sätts i gungning. Jag börjar omedvetet identifiera mig med offren för förintelsen. Men jag försöker hantera (cope) situationen på ett bevarande sätt så länge resan varar.

Jag föreställer mig att jag kan få den tröst som de andra i teamet får på plats, hemma. Tyvärr visar det sig att väldigt mycket förändrats under de få dagar jag varit borta. Mina vänner fryser ut mig, skolan vägrar betala tolk vilket leder till att jag tvingas hoppa av gymnaiset. Nu börjar en manisk kamp att försöka förstå förintelsen, hantera mina upplevelser i ljuset av min förlust av Gud. Istället för att fråga varför Gud tillåter ondska försöker jag hantera ångesten genom att se ondskan ur ett antropologiskt perspektiv. Om jag kan förstå förintelsen kommer jag ha förmågan att återfå min tro. I denna kamp kommer Viktor Frankls "Livet måste ha en mening" av förklarliga skäl vara av stor betydelse för mig. Hans logoterapi kommer betyda att jag hittar ett sätt att "cope" med det förflutna. Frankl erkänner andligheten och han överlevde Auschwitz, det måste betyda att det finns hopp.


Ska vi prata i coping-termer kan man utgå från min orienteringsmodell att vända mig till Gud i kris. Resan kastar mig ut i en värld av maktlöshet. Jag försöker till en början försöka hitta en signifikans i skeendet. Jag vill hitta en mening. Min första reaktion under resan är att förlita mig på gamla mönster. Jag har varit utanför tidigare, jag är van. Det kommer fixa sig eftersom jag kommer få den tröst jag behöver när jag kommer hem. Jag väljer paradoxalt nog att vara ensam hellre än att vara med gruppen på olika villkor. I ensamheten börjar jag identifiera mig med offren för förintelsen och tvivla på min världsbild. Den psykiska påfrestningen är för stor för att "skjuta upp".  

image877

Jag skulle vilja påstå att min reaktion under och efter resan var religiös coping. Men jag kom fram till ett negativt resultat. Jag ställdes under resans första del inför valet att förändra eller bevara. Jag försökte i det längsta bevara. Senare blev det tydligt att hela min världsbild behövde förändras för att livet skulle bli helt igen. De föreställningar jag tidigare haft om Gud och om mig själv var inte tillräckliga (religiös omställning) och jag tvingades frånta Gud ansvaret och placera det på något som var lättare att förstå - människan.


Existentiell psykologi behandlar ontologi, läran om varandet. Människan är ingen statisk varelse. Vi skiljer oss från djuren genom att ha förmåga att reflektera kring vår existens. Med medvetande om existensen och förståelse för dess villkor följer en frihet att agera och utvecklas framåt. Denna frihet skapar en naturlig fruktan. Vi tvingas välja och ta ansvar för våra val. Det finns ett potentiellt "lyckas" eller "misslyckas" i varje val. Människans existens är i ständigt beroende av vår medvetenhet om det nära gränslandet till vår icke-existens. Varandet är en vass egg. Vi kan förstå vårt varande först när det hamnar i konflikt med icke-varandet. Här upplever vi livet som rikast. Existenstiell psykologi betonar ansvarskänslan. Freud såg samvetet växa fram under inflytande av vår far. Jaget blir ett överjag som markerar moraliska gränser. Men enligt Frankl är samvetet snarare en yttring av det andligt omedvetna och kan vara högst irrationellt - alltså inte fattbart med tanken. Samvetet är inte biologiskt betingat utan utgår från individen, precis som tro och kärlek. Och det är också vid kärleken Frankl liknar samvetet, eftersom de båda handlar om realiteter som kan förverkligas och har att göra med ett individuellt vara. Samvetet kan ta sig uttryck i drömmar som är produkter av det omedvetna. Samvetet är något som icke är, men bör vara och finns hos både irreligiösa som religiösa människor. Irreligiösa människor förklarar samvetet som ett psykologiskt faktum, medan andliga människor söker efter en vidare mening. Sådan religiositet som trängs bort eller förblir omedveten har ofta ett inslag av naivitet. Man ser Gud som inget annat än en imagio av fadern. Frankl menar att den mogna människan med en sund religiös inställning inser att fadern istället är en imagio av Gud (enligt mig ett cirkelargument).


image876I mötet med psykoterapin som jag kom i kontakt med efter resan fick jag inblick i den otroliga mångfald av psykoanalys och metoder för att lösa människans existenstiella problem som finns. De första psykologer jag träffade var klassiska psykoanalytiker i Freuds anda. Den kritik som alla fyra författare som vi läst inför denna kurs, lägger fram har många likheter med de tankar jag hade under denna period.  Jag upplevde att jag behandlades som en maskin som gått sönder. Det fanns en stark betoning på kroppen och psykofarmatika som jag upplevde vara en tillfällig och inte helt tillfredställande lösning. Inte en enda gång under fem år diskuterades mitt andliga tillstånd och den starka existenstiella ångest jag kände inför min förlust av tro på Gud.  Den långvariga terapin gick istället ut på att försöka ta reda på vilka traumatiska upplevelser jag upplevt under min barndom. Terapin handlade till 98 procent om det förflutna, 1 procent om nuet och 1 procent om min framtid. Om jag ifrågasatte psykoanalytikerns metoder intalade de mig att jag projicerade min ilska/frusteration över det förflutna på dem. När jag kände mig kränkt i mötet med oförstående terapeuter som inte ville prata om det jag ville prata om, eller som utövade spegelterapi och sa "hm" efter varje sak jag sa (för att sedan titta uppfodrande på mig för att få mig att fortsätta prata) fick jag stämpeln att vara en besvärlig patient. Vid varje tillfälle som jag tog upp de andliga aspekterna av ångesten ansåg psykoterapeuterna att jag vägrade kontrontera mitt förflutna , som en flykt bort från det elementära i terapin (vilket var separationen till mina biologiska föräldrar enligt en då rörande enig psykoterapeutisk jury). Det var först många år efter denna terapi som jag kom i kontakt med psykoanalys som utgick från att andligheten hade samma värde som kropp och själ och först då skulle jag komma att utvecklas och bli fri från mina tidigare tvivel på Guds existens och min egen maktlöshet.


Det som slog mig när jag läste böckerna som ingick i kurslitteraturen var deras väldigt respektfulla attityd mot patienten. Rollo May betonar att patienten kan lära psykoterapeuten något genom det värdefulla möte som sker dem emellan. Att bortförklara allting som sker under terapitimmen som överföring ger terapeut som patient en möjlighet att gömma sig bakom fasader och inte ta ansvar för det viktiga mötet. Till skillnad från klassisk freudiansk psykoanalys förespråkar May(och även de andra tre författarna vi har läst) en kompletterande analytisk terapi som grundar sig i personens unika situation och är förlagd i futurum. Terapin skall alltså inte koncentreras på patientens förflutna. Det är givetvis viktigt att förstå vad patienten gått igenom, men kunskapen om problemet ger per automatik inte svaren. Och det är verkligen svaren som den existenstiella terapin handlar om. Människan måste finna sin mening och terapeuten är möjligen en vägvisare, men skall inte pracka på patienten svar som inte är hennes/hans. Rollo May betonar att tendensen bland terapeuter att använda bestämda tekniker och tvinga in patienten i färdigbyggda ramar kan söndra snarare än bygga upp. Han förordar att terapeuten skall anpassa sina metoder efter patientens unika personlighet istället för efter arbetsmetod. Det viktigaste är att lyssna in sin patient och fånga upp essensen i det han/hon vill berätta. May talar om att terapeuten hantera patienten som en konstnär som stämmer ett instrument för att få fram rätt ton. Sedan skall den äkta tonen ljuda mellan patient och terapeut, och i känslan av att bli förstådd och respekterad kommer en harmoni bli möjlig och patienten hitta rätt.  Om man jämför detta med Freuds föreställning om att terapeuten handskas med en människa som överför och projicerar bilder på terapeuten, som skall hålla sig kall inför känsloutbrotten förstår man att dessa psykologer har väldigt olika människosyn.


Utvecklingspsykologen Erik Erikson fasteori utgick från Freuds psykologiska utvecklingsmodell, och Cullbergs fasteorier är en förenkling dessa. Cullberg ser människans liv är uppdelat i faser, vid en fasövergång inträffar livskriser som dock kan leda till att människan förnyas och utvecklas. Cullberg skiljer på livskriser och traumatiska kriser. De traumatiska kriserna kan också vara utvecklande (som Frankls betonande av att även lidandet kan ha en mening), men dessa kriser orsakas av plötsliga och svåra yttre påfrestningar som upplevs som ett hot mot individens existens. Idag är man mycket medveten om att människor som genomgår traumatiska kriser behöver lika mycket hjälp som om de skadats kroppsligt. Det finns krishanteringsgrupper och vid svåra olyckor aktivierar vi dessa för att hjälpa de utsatta.

Men så har det inte alltid varit. Efter andra världskriget öppnade Sverige portarna för många tusen judiska överlevande från dödslägren. Samhället sörjde för dessa människors fysiska rehabilitering. Att tala om det förflutna ansågs dock  vara som att rota i ett sår och hindra det från att någonsin läka. Därför valde man att försöka tiga ihjäl problemet. Det var inte förrän efter Vietnam kriget som man började ta posttraumatiska symptom på allvar. Nu började man också undersöka hur de överlevande med kz-syndrom klarade sig psykiskt i samhället. Här visade det sig att den psykiska rehabiliteringen lämnat mycket att önska. Ytligt återanpassades de överlevande bra. De skaffade arbeten och nya familjer. De la ner sin själ i att deras barn skulle få den perfekta barndom som föräldrarna gått miste om. Barnen blev i praktiken de överlevandes förlängda identitet. Barnen upplevde att de inte fick göra uppror, eller genomgå de livskriser som Cullberg pratar om, eftersom de drevs av tvång att  beskydda sina föräldrar från mer ondska. Hedi Freid som själv är överlevande startade upp Café 84 i Stockholm som var en samlingsplats för överlevande. Hon praktiserar de tekniker som Cullberg pratar om och hennes arbeten om rehabilitering av överlevande av både första och andra generationen är mycket belysande när man läser om krishantering.


När Cullberg diskuterar krishantering, talar han liksom Viktor Frankl om tillgångar för återanpassning efter en traumatisk kris (skyddsfaktorer), bland dessa finns genetisk betingad stresstolerans, tidigare erfarenheter av krishantering, ett socialt nätverk, möjlighet att se en mening, och meningsfullt arbete. Antonovsky som var forskare i sociologi började tidigt forska i vad som gjorde att en individ som upplevt samma trauma som en annan, i större utsträckning kunde hantera detta. Han kom fram till att förmågan att bemästra svårigheter, hantera livssituationen (coping) är beroende av individens känsla för sammanhang och att denna grund läggs i tidig ålder. Detta är något som också Bergstrand tar upp i sin redogörelse för Eriksons betonande av den tidiga mor-barn relationen. Speciellt i de situationer som Freid beskriver, där föräldern överför sin ångest till barnet genom att tiga ihjäl det förflutna och visa oförmåga att uttrycka känslor (alexitymi) är denna störning tydlig. Istället för att låta barnet spegla sig i moderns ögon, speglar sig modern i barnets ögon, vilket skapar en identititetskonflikt.


image879Jag kan se att jag genomgick en stark identitetskonflikt under resan till Auschwitz. I och med att jag blivit döv kunde jag inte längre identifiera mig själv med den värld jag vuxit upp i. Att min familj och mina vänner inte var intresserade av att lära sig teckenspråk isolerade mig ytterligare. Oturligt nog var det ingen terapeut som tog fasta på den traumatiska kris som jag upplevt. Depressionen fick etiketten tonårsdepression och jag tystades ner.

De flesta av böckerna vi läst har ett par år på nacken, men enligt mina egna erfarenheter är religion fortfarande något som psykoanalytiker kan uppleva som ett hot. Det är därför berikande att läsa Göran Bergstrands redovisning av olika psykoanalytikers positiva inställning till andlighet. När dessa ifrågasätter Freuds väldigt rigida syn på andlighet verkar de innefattande istället för uteslutande. Tro behöver inte vara som Freud upplevde den, en kollektiv tvångsneuros. Religionen har värde för många människor men innefattar precis som alla företeelser i världen, både positiva och negativa element. Bergstrand sätter fingret på något väldigt viktigt när han tar upp betydelsen av att undersöka vilka komponenter som skapar en trångsynt gudsbild hos vissa troende och en empatisk hos andra.

"The end" :)
(Bild 1. Min tecknade bild av Birkenau under resan
Bild 2. Kollo-ön "Fredan" som jag tillbringade lyckliga sommardagar på
Bild 3. Sofiafotografers bild av mig vid Lomma strand
Bild 4. John Keedwell fångar mitt inre :)

Kommentarer

  • Hosanna säger:

    Oj. Den här texten berörde på djupet och gav många frågor... men jag sparar dem ett tag.

    Jag måste läsa May, det är ju uppenbart. Intressant att läsa om din erfarenhet av terapi. Mig försökte de också "sönderfreuda" och trycka tillbaka till barndomen. Visst, det finns mkt skräp där men vem tar hand om allt man gräver upp? De sitter där och hummar medan man lyfter upp den ena vidrigheten efter den andra och sedan får man jobba med eländet själv tills nästa terapitillfälle.

    *Tänker och återkommer*

    Varmt tack.

    2008-02-01 | 16:47:31
    Bloggadress: http://hosannas.blogg.se/
  • Kajsa säger:

    Vilken text, vilket engagemang du lagt in i det...vilket, ja, vilket fint stycke.
    Och du, tacl för den fina kommentaren om mitt hår. Jag pratar just på msn med en kompis om att det vore fint med en prins till pojke så kanske jag kan få någon att klättra upp i min fläta? :)

    2008-02-01 | 19:53:51
    Bloggadress: http://aenigma.blogg.se
  • L säger:

    Har funderat på en sak ett tag nu. Har precis skrivit klart en assä uppgift i skolan som har infekterat mina tankegångar. Frågan är: Existerar vi överhuvudtaget? Har skrivit några inlägg om det i min blogg. Kika gärna in :)

    2008-05-16 | 18:16:17
    Bloggadress: http://staabil.blogg.se

Kommentera inlägget här: