Jag stannar upp. Jag har gråten i halsen. Har haft så i flera dagar. Jag vet inte varför. Men jag drömmer om nätterna. Mörka drömmar med spillror av gult i. Faktiskt. Alla mina mardrömmar är i svart-vitt med gula stråk. Jag vaknar genomsvettig och har ont överallt. Egentligen vill jag gråta, men jag har inget att gråta över. Bara en sån sak. Slöseri med känslor! Mila springer fram och tillbaka och petar på mig med tassen. Hon vill att jag ska sätta på vattnet i badrummet. Sen vill hon att jag ska stänga av det igen. Och sätta på det. Men jag tror egentligen att hon känner min oro. Hon är min vandrande pälsklädda själ/skäl!

Jag ska läsa vidare i en underbar bok av Helen Epstein. Sen ska jag vänta in min älskling. Imorgon har jag Okki och på tisdag börjar de nya kurserna. Vi har en underbar dag inbokad då också - men vem säger att man inte kan få både och. Både Hermansson och jubileum :)
Det finns bra saker.

Ibland blir jag rädd. Jag läser om hur folk blir nedhuggna på öppen gata i Kenya. Låt det inte bli ett nytt Rwanda! Och i Israel där regeringen stängt av Gazaremsan så att det inte längre finns någon el. Folk hamstrar mat och båda sidorna, palestinier mot israeler vägrar visa någon som helst nåd. Egentligen borde Gud låta förinta hela jävla landet. Sätta folk på en stor ark och segla över till något annat. Sen låta en meteroit landa Israel för sällan har väl en plats skapat så mycket dålig energi. Det kunde väl aldrig varit Guds mening? Jag kan inte tro det. Och människor fortsätter att födas och dö. Livet går vidare men varje gång Gud blinkar försvinner någons tro och någon annans väcks upp på nytt. Jag blir rädd för oss människor ibland. Avbild av vaddå?