Smuleliten

Ett av mina första barndomsminnen är från en mardröm. Jag drömde om att jag var i ett slakthus och överallt hängde flådda kadaver. Under kropparna stod det namn och jag gick fram och läste (jag hade precis lärt mig läsa så jag var väl runt fyra år gammal) och där stod det "mamma"...och på nästa "pappa". Jag har alltid haft otäcka drömmar! När jag var arton år så halkade jag in i min första depression. Under den perioden hade jag de vidrigaste drömmarna jag någonsin haft. Jag började med sömntabletter för att mildra de värsta drömmarna och det fungerade. Även om jag drömmer mardrömmar nu också, är det såna drömmar som vanliga människor drömmer. Visst är det otäckt - men det är inte svårt för mig att skaka av mig obehaget när jag väl vaknar. I de flesta fall. I natt tog jag för lite tabletter och drömde om att jag och F fått en liten babyflicka. Vi ville inte ha henne och vägrade båda att titta på henne. I drömmen kände jag starkt äckel och förakt för barnet. Det kändes som om hon tvingade mig att vara en annan än jag är. På en nivå var jag medveten om att allt var en dröm och att jag betedde mig riktigt hemskt. På en annan nivå ville jag bara att hon skulle dö. Jag frågade F om vi skulle mata henne och i fullt samförstånd nekade han och hävdade att hon inte behövde så mycket mat. Min kropp förändrades trots att jag inte matade henne och jag ville glömma hennes existens. Men ju mer jag försökte glömma destå mer fanns hon där. Jag visste att det var mitt fel att hon skulle dö, men jag hatade henne så mycket för att hon fick mig att hata, att jag struntade i vilket. När jag vaknade var drömmen kvar i kroppen. Rationellt förstod jag förstås att allt varit en dröm, men känslorna satt kvar - som om allting hänt på riktigt.

Morgonen var ångestkantad. Jag försökte varva ner, jag skulle till föreläsningen och hade fan inte tid att "ha ångest" och det gjorde saken ännu värre. Och blev det ännu värre och jag ville skära mig och började grina. Om jag skyndade mig skulle jag hinna iallafall, men det kändes så himla läskigt. När jag mår så där räcker det med att någon tittar konstigt på mig för att jag ska balla ur. Så jag bestämde mig för att vara hemma. Jag gick till Okki klockan tolv och hade fortfarande skiten i mig. Nu har det lugnat sig en aning, men det kryper fortfarande i mig, när jag tänker på drömmen. Hur fan ska jag kunna sluta med sömntabletter om mina drömmar är så där sjuka? Jag kan fan inte hantera mig själv. Och hur ska jag någonsin kunna skaffa barn när jag inte kan ta hand om mig själv? Jag kan inte duscha själv, jag skär mig i omgångar, jag kanske är psyksjuk på riktigt. Det känns så himla omöjligt att orka när ångesten tar över. Jag är rädd.

Egentligen hade jag tänkt att skriva en recension, men jag tror jag ska gå och lägga mig och läsa istället. Fortfarande hispig. Jag behöver en katt. En prozac-katt med magiska förmågor. Turligt nog har jag tre :)