Kategori: Hobby å sånt
Kategori: Dylika dumheter
Jag vaknade panikslagen, att åka till syokonsulenten var det inte tal om. Vi sov ut istället. Och det kändes bra. Jag har städat i några timmar och det börjar se hyggligt ut här. Idag ska jag sy klart bröllopsklänningen och skriva recensioner. Igår gjorde hela min själ ont för Mana var så förtvivlad. Det skär i mig när hon är ledsen. Sen var det den här puckobruden Jonna som droppade reklam för outfit-tävling i Manas inlägg om ångest & hur blodet rinner och jag blev alldeles svart i ögonen. Så förbannad att jag skrev en kommentar till Jonna. Som tog bort den!Kategori: Vardagligheter
Elia Wiesels "Natten" sågade jag rätt rejält. Men de två andra böckerna i trilogin får båda femma i betyg! Sanlöst bra. Och man får väl lov att ändra sig! Idag har jag haft fullt upp. Freddi syr på dukar, jag syr på ....hemligheter. Och jag är mördande trött. Imorgon ska jag träffa syokonsulenten för höstens studier. Sen är det tusen saker som väntar på att jag ska ta itu med dem. Åtta dagar kvar. Herregud.
På bild den finaste klänningen som jag fyndade på rean. Absolut!
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Dylika dumheter
Kategori: Poetik
Del 1 - europa missionerar
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Dylika dumheter
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Secondhandbarn
Det är skrämmande. 
På slutänden handlar det om att kämpa. Och kampen är uteslutande med mig själv.Kategori: Secondhandbarn
Jag vet att det finns en del döva som läser min blogg. Så jag ska ställa en fråga som jag faktiskt inte vet hur jag ska få svar på annars. På bröllopet har jag bokat två tolkar. Vi är två döva som behöver tolk men det är jag som bokar. Nu kräver tolkcentralen att få namn och bostadsort på den andra döva personen som kommer. Jag tycker det är ett integritetsbrott. För det första därför att det är Jag som bokar tolken, alltså ska de vara där för min skull, inte någon annans. För det andra så angår det inte tolkcentralen vilka döva som kommer på festen. Det två tolkar som kommer dit har självklart inte tystnadsplikt - men det är inte praxis att prata vitt och brett om vad man gjort för tolkningar. Hur känner ni läsare - är det tolkcentralens skyldighet att får reda på vilka döva det finns på festen och isåfall - hur skulle detta underlätta deras tolkande? Jag är grinig och sur och kanske överkänslig - men jag vill verkligen veta!
Kategori: Film och media
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Poetik
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Secondhandbarn
Vaknade för två timmar sedan. Kunde inte somna om. Började städa och nu ser det lite vettigare ut här hemma. Oron är kvar men växer. Jag vill inte ta sobril, jag gjorde det igår och det känns så fel liksom. I natt läste jag ut "Ensam dam reser ensam" så jag har faktiskt planer att läsa igenom ALLA Thorvalls böcker. Jag har ingen aning om varför jag valde just henne - men nu känns det som en hederssak - alla på listan ska prickas av. Den nämnda boken var egentligen bara upprepningar av tidigare böcker. Kerstin heter i det här fallet Lisa och kan krama ut de alla sista dropparna av sina kärlekshistorier i en ganska oansenlig bok. Inget att imponeras eller yvas över. Jag planerar att gå och lägga mig igen. Kanske ta en halv sömntablett och vänta in lugnet. Å andra sidan - har ni tänkt på att man alltid när man städar liksom överväldigas av hur skitet det Egentligen är!!! Drivor av dammråttor, kattkräk (i det här avseendet syftar jag inte på de fysiska katterna utan de lämningar de gör när de vill partaja), trådar överallt (det kostar på att vara hobby-sypåsig) och allting annat förstås. På ett sätt är det bättre innan man börjar städa för då är man liksom hemmablind - bra ord förresten - för skiten. Men efteråt. Dammråttorna växer och maten möglar i köket och jag känner själv av rötmånaden! Jag ruttnar lite inombords och försöker dämpa förfallet med lite sobril. Kategori: Lettura
Simone de Beauvoir utgav 1949 det som kom att bli hennes magnum opus – feminismens bibel – ”Det andra könet”.
I den vill hon slå fast att könsrollerna är en konstruktion som mänskligheten påtvingat sig själv, och inget som naturen bestämt.
Ur alla tänkbara synvinklar - naturvetenskaplig, psykoanalytiskt, socialt, politiskt, litterärt osv. – visar Simone sin bild av hur människor redan i barndomen särbehandlas och präglas till att bli annorlunda från varandra.
Mannen blir den centrala ”förste” och kvinnan blir den sekundära ”andre”. Han uppfostras till stolt maskulinitet med fysiska aktiviteter och behovet att jaga och ta för sig. Hon å sin sida omgärdas med tabun, förbud, passiv väntan och instängdhet.
En återkommande tanke i boken är den om kvinnan som en autonom varelse. I Europa och Nordamerika 1949 hade kvinnan nyligen fått rösträtt och den ena efter den andra rättigheten lagstadgades till kvinnans fördel. Likväl var den allmänna bilden av kvinnan - som beroende av och underkastad mannen - fortfarande gällande.
Detta drev Simone till att skriva sitt verk med syfte att avliva varje myt och vrångföreställning att mannen och kvinnan skulle skilja sig värdemässigt – där mannen är den förste och kvinnan den andre, som bara kan definiera sin identitet i förhållande till mannen.
I en historisk genomgång försöker Simone inledningsvis förklara hur denna myt uppstod.
På den tid människan var ett nomadfolk var kvinnans naturliga uppgifter (att föda och amma barnet, och därefter ha huvudansvar för barnets uppfostran) värdemässigt likvärdigt med mannens naturliga uppgifter (att med sin starkare fysik jaga vildebråd och slåss mot fientliga inkräktare).
Men i det ögonblick människan slutade med detta leverne och började slå sig ner och äga försköts balansen. Kvinnans roll var fortfarande den samme, men mannen tog den nya rollen av att vara den som köpte eller erövrade – och därmed den som ägde. Detta innebar att kvinnan inte ägde, och stod i skuld till mannen. Hon fick betala med att föda hans barn och ge honom sex.
Här skapades den onaturliga obalansen som sedan dess existerat i olika grad i så gott som alla kulturer. Vissa har varit mer jämställda, ett ytterst fåtal har varit matriarkala och i allt för många fall har kvinnan betraktats som en ren ägodel - livegen och utlämnad till mannens godtyckliga vilja.
Genom alla tider har mannen sedan försökt hitta olika bevis – ofta genom att hävda Guds vilja – för att detta är naturens rätta varande. Men i själva verket är det så att mannen tagit sig denna rätt för att han kan det. Och numer är tillståndet så väl etablerat att få på allvar ifrågasätter det.
Simone citerar Standale för att belysa detta:
”En nyfiken Parisare, som förr om åren vandra i parkerna i Versailles, drog den slutsatsen av allt han såg att träden växte klippta.”
På Lettura har vi betygen 1 – 5 samt jordgubbe. Kravet för att en bok ska få jordgubbe är att den gjorde ett så djupt intryck på recensenten att den förändrade dennes sätt att tänka och se på saker.
”Det andra könet” är ingen perfekt bok, men den ändrade mitt sätt att tänka och se på saker. Framförallt kring vad som behövs för att vara en autonom/självständig person. Beroendeskap är så mycket mer avancerat och mångbottnat än jag tidigare trott. Exempelvis att även hänsynsfullt bemötande, vänliga handlingar och omtanke – under vissa omständigheter – kan vara kränkande, kontrollerande och respektlöst.
Ett ofta förekommande exempel i boken är den Viktorianska tidens syn på kvinnan. Hon är avgudad och dyrkad. Hon är en skir och ömtålig blomma, en blid varelse som män går genom eld och smärta för. Men detta var männens konstruktion av bilden av kvinnan. De kvinnor som inte levde upp till den bilden, eller valde att inte göra det, blev utfrysta och föraktade. Det var bara inom de ramar som männen bestämt som kvinnan hade sitt höga värde.
Dessa insikter – som boken gav mig – i kombination med att dessa ”nyheter” nådde mig först 60 år efter det att boken publicerats, visar vilken kraft den har och är värdig betyget jordgubbe.
Brister finns – men lyckas inte dra ner betyget från topp. Ett par brister har dessutom med åldern att göra. Simone skrev sitt verk då Freud fortfarande var psykologins gud, så vissa partier blir det i min smak psykoanalytiskt dravel. Men dessa partier är korta och inte betydelsebärande.
En annan brist visar samtidigt på bokens styrka – att kvinnans situation i 40 –talets Frankrike inte alls liknar kvinnans situation idag. Många orättvisor är borta och kvinnan är oerhört mycket mer självständig i förhållande till mannen än då. Detta gör att många av bokens exempel är föråldrade och jag saknar exempel utifrån dagens förutsättningar.
Styrkan jag pratar om är att det är just denna bok – feminismens bibel - som på många sätt lagt grunden för denna stora förändring blivit av. Därför är det också extra intressant att titta på de områden som inte förändrats. Exempelvis har kvinnor överlag fortfarande lägre löner än män – till och med i länder som hävdar att de är jämställda.
Detta får mig vidare att fundera på hur kvinnoförtrycket förändrats. För självklart finns det kvar trots alla förbättringar. Exempelvis var pornografi och extrembantning inte en del av kvinnobilden på Simones tid, medan det idag är farligt nära det accepterade.
Kvinnofötrycket har muterat och jag blir inspirerad att ta till mig Simones tankar så djupt att jag blir förmögen att se nya mönster i dagens samhälla och jobba emot dom.
Jag har läst den av Åsa Moberg och Adam Inczédy-Gombos oavkortade översättningen från 2002. Denna 880 sidor lång ljudbokstegelsten tog mig ungefär två månader att komma igenom, men då läste jag även fotnötterna längst bak i boken (i de flesta fall veckor efter jag läst det aktuella stycke där nothänvisningen fanns) – och även detta till trots var de flesta noter spännande och inspirerande att ta del av.
Boken lästes på ett utmärkt sätt in av Marianne Isaksson. Dock hade ljudtekniken ett par brister då man på vissa ställen kunde höra samma stycke upprepas ett par gånger varav en gång med Mariannes replik till ljudteknikern: ”Ska jag ta det en gång till eller var det bra så? … okej.”
Även om det är en lång bok – som kanske kan vara lite mastig för en ljudtekniker att plöja igenom för att dubbelkolla brister – så tycker jag det bör göras ändå. Om inte annat så för att slippa gliringar från ljudboksrecensenter.
//Freddi
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Lyckligmapp
Kategori: Inspiration
Kategori: Vardagligheter
Kategori: Mode och skönhet
Kategori: Artestik
Kategori: Lettura
Kategori: Vardagligheter
Vi har varit inne i stan och framkallat bilder som vi ska ha med till Arvika. Så har vi också köpt en kakform så vi kan baka mjuk pepparkaka och hunnit med att skratta en massa. Det är alltid bra. Men jag har så jävla ont i hela ryggen. Det beror antagligen på att revbenet börjar läka nu, men jag går fortfarande på starka värktabletter för det gör ont så fort jag gör en ovarsam rörelse. Imorgon startar vi upp supertidigt och åker iväg med Öresundståg till Göteborg - sen återstår tre byten! Men det är en väldigt billig resa och vi bor flott som bara den! Vill inte trötta ut mormor & morfar men vill krama om och visa bilder från festplatsen och visa bröllopsklänningen ( som tyvärr är halvfärdig - massor av saker som måste åtgärdas!). På hotellet finns bubbelpool och vanlig pool och herregud som jag tänker utnyttja det! Och frukosten får mig att dreggla redan nu - verkar finnas i stort sett allting du kan föreställa dig, från tio olika sorters flingor till korv, bönor och äggröra! Sånt älskar jag. Kategori: Poetik
Regler:Kategori: Poetik
Kategori: Hobby å sånt
Kategori: Film och media
Jag älskar "Meet the Fockers" - familjen är värst filmerna. Mest tvåan som jag sett hur många gånger som helst. Och nu kommer den tredje filmen i räckan och denna kommer handla om bebisar. Det låter lovande! Jag längtar. Kategori: Secondhandbarn
Jag sörjer. Jag hade ingen aning om att jag skulle sörja så här. Men det gör jag. Och det är en månad innan bröllopet. Allting känns kaos och rotmos. Jag tjuter som ett barn över småsaker och har gett upp att nå en distanserad attityd till livet i det närmaste. Återstår - ta itu med allting, eller låta det bero och sluta tänka så förbannat. Jag brukar alltid ta itu med sånt som sker. En gång har jag låtit bli för att jag ville bete mig vuxen och se om jag kunde rycka på axlarna åt det och vara en snäll kompis. Det gick käpprätt åt. Så jag vet hur jag är. Men just nu så orkar jag inte ta itu med något alls. Är det ångest eller är det sorg eller är det rädsla för ångesten eller är det bröllopsnoja eller är det för att jag inte kan skjuta saker framför mig. Jag är explosiv! Om jag börjar ta itu med saker så räcker det med minsta lilla ordskifte som jag inte är beredd på och som gör ont - för att jag ska falla. Det vet jag. Och nu är det så mycket som jag måste fixa och orka med att det är övermäktigt. Jag vill krypa djupt ner i min säng med min BrumBrum och en lurvig katt och glömma bort att jag finns. Så därför blir bloggskrivandet sporadiskt. Och det här är en ursäkt för något som kan ske - eller en vild "se på mig- för jag är ledsen" aktion. Kanske något mitt i mellan. Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Poetik
eller "Hellre två fåglar i skogen än ångestmonster i magen". Självklart. Vet du. Jag blir alltid lika förvånad när jag inser att ångesten inte bara tänker komma på besök, utan övernatta i min egen säng - skita ner lakanen och äta upp allting gott i kylskåpet. Jag vet inte vad jag hoppats på egentligen. Att allting skulle försvinna för att det blir sommar, för att vi snart ska gifta oss eller för att det finns massor av katter att krama. Men sen naglar den fast mig där. Rör dig inte rör dig inte rör dig inte. För i såfall gör det ont. Och så rör man sig. Självklart. Liksom för att kolla om det verkligen stämmer, att det gör så ont om man....och det gör det. Jag var på väg hem från stan. Gick förbi Systemet och hörde ett par äldre herrar språka livligt med varandra. Den ena pratade malmöitiska och det var ju inte så vackert. Men den andra - han knakade. Knarrade fram något som jag absolut inte kunde höra. Bang sa det. Bror! Så lät Bror - och plötsligt såg jag honom framför mig, en så stark bild att jag nästan kunde ta på honom. Bror med snälla ögon och rynkigt leende. Bror med arbetshänder som kartor med blåa åar från hit och dit och knarr. Han lät knarr och det var fint. Bror är borta och jag fattar inte att det är sant. Precis som med Bengt blir alla detaljerna bevis på motsatsen. Om jag kan minnas Bengts lukt och hur han kändes när man kramade honom - då kan han inte vara borta. Och om jag kan höra Bror knarra utanför Systemet på Mårtenstorget så finns han fortfarande kvar. 
Nej inte andligt. Jag menar på riktigt fysiskt här och nu. Inget jävla jams om att "finns han i ditt hjärta så...". Nej! Utan verkligen verkligen. Men jag vet ju. På Erikshjälpen finns ett litet altare till Brors ära. På begravningen kommer borgmästaren i Krakow och säkert så många människor att kyrkan blir för liten att räcka till. Alla älskade Bror. Till och med Påven älskade Bror. Han körde mat till Krakow under ockupationen och fick utmärkelser. Han hade alltid tröst att ge och en hand att lägga på axeln så att allting kändes lite lättare. Nu känns inget lätt längre. Det suger att han inte finns kvar.
Så är det.
Kategori: Dylika dumheter
Ja, det är svårt att säga "Västkustskt"....Kategori: Hobby å sånt
Klänningen börjar ta form. Jag är facinerad av mig själv och att jag KAN sy. Det här är alltså första gången jag försöker mig på att sy ett klädesplagg faktiskt och jag är nöjd. Nu ska sys på volanger nertill, men annars börjar jag bli klar. Frågan är om jag ska försöka hitta ett silkeslinne och ha under, eller om jag ska våga ha klänningen som den är - väldigt urringad - men naturligt. Det beror självklart på om jag hittar något fint linne också, och jag behöver en annan bh - i vitt, så att det inte sticker ut. På bilden till vänster kan du se hur klänningen såg ut från början. Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Fotofrenesi
Kategori: Secondhandbarn
Jag får nog säga att jag är lite rädd. Eller nervös.
Jag vill lära mig att förstå att det jag gör, det gör jag bra.Kategori: Secondhandbarn
Senaste tiden har det hänt en massa grejer. Jag tänker inte gå in på det i detalj, men jag är besviken och trött. En del saker är av godo. Det är inte klokt hur mycket man påverkar de närmaste, även om man inte haft det som ändamål. Saker sker av sig själv. Det är så förbannat enkelt att gå och skapa sig en bild av någon och ta på sig en roll. Nyanserna finns inte där - allting är svart eller vitt. Till och med om man pratar om det så har samtalen tendens att förändras när man minns tillbaka på dem - få en annan form. Oavsett om man har läggning åt martyrhållet eller gillar att framhäva sin självständighet faller man lätt tillbaka på ett perspektiv som är färgat av ens alla upplevelser, ofta ett enkelspårigt perspektiv som framställer ens egna person i god dager. Jag är den som blir illa behandlad, eller som har otur hela tiden - och gör mitt bästa medan alla andra tycks vilja sabotera det hela. Och säkert är det så ibland. 
Att vara beroende av någon innebär tacksamhet. Men det finns så otroligt olika sätt att tolka och visa tacksamhet. Somliga människor som t. ex Freddi blir helt nippriga av att stå i skuld till någon. När vi får låna Milles bil (min bästa vän) vill Freddi jämna ut det hela genom att "betala tillbaka". Mille rycker på axlarna. Jag älskar det. Man ger vad man kan ge och är tacksam för det man kan få. Det är en sundare uppfattning av gengäld än den stora Skulden. För somliga skulder kan man aldrig betala tillbaka. Det är svårt att mäta vad som är värdefullt i ett förhållande. I mitt och Freddis står jag för terapisessionerna. I bokstavlig mening. Enligt Freddis bästa kompis "fontanellknullar" jag Freddi. Jag är superduktig på att analysera känslor och bringa dem i ordning. Det är jag som drar ut kognitiva riktlinjer och skapar emotionell balans mellan oss. Freddi har inte alls den förmågan. Å andra sidan är det alltså Freddi som drar in pengarna. Och det är Freddi som stått i köket. Framför allt under de perioder när vi levt med en tredje partner i förhållandet - Monsiour depression. Somliga "vänner" har droppat kommentarer om hur tacksam jag borde vara som har en partner som Freddi. Inte en jävel har sagt samma sak till honom. För det som syns är det som finns. Och vi har smält in i våra roller så galant som aldrig det. Jag är den besvärliga medan Freddi är den präktiga. Ungefär så. Och det har fungerat, skakigt ibland, men oftast hjälpligt. 
Min pappa sa vid ett tillfälle att det var "för mycket smärta" jag kom dragandes med. Jag blev förstummad. Hur kan någon annan säga till mig vad som är för mycket smärta? Sånt vet väl bara jag? Men precis när jag skriver detta inser jag att jag precis presenterat en skön paradox. Jag vill berätta för andra hur de ska hantera sina känslor - samtidigt som jag inte tål att någon berättar för mig vad jag ska känna. Hyckleri du min skapare. Det är det faktiskt. Men samtidigt också en del av min verklighet. Jag har fått kämpa, och jag har liten förståelse för dom som inte vill kämpa. Jag har blivit behandlad på ett väldigt orättvist sätt - och jag vill bli tagen på allvar. För att jag har kämpat för det. För att jag har offrat mycket för att komma dithän. Och jag tror det är det det hela handlar om. Offer, tacksamhet och skuld!Kategori: Secondhandbarn
| förbannad | (vard.) 1 arg, irriterad, ilsken, förtörnad, förargad, förbenad, förbaskad, härsken, uppretad 2 fördömd, eländig, sabla,jäkla, jädrans, satans |
| frustrerad | besviken, irriterad, arg; gäckad, omintetgjord, sviken |
| enervera | irritera, göra nervös, oroa, störa, gå på nerverna, reta, förarga |
| tålamod | tålighet, tålmodighet, lugn, uthållighet, långmod, fördragsamhet, tolerans |
Kategori: Secondhandbarn
Kategori: Vardagligheter
Snygg doktor, starkare värktabletter, mer läsande, lite dvd-röj i Staffanstorp +ännu mer smärta. Påminnelser om vad snygga doktorn sa - nämligen att en spricka i revbenen ofta har en smärtkulmen på sju dagar. Det kommer alltså med största trolighet bli värre de närmaste dagarna - innan det vänder. Det är ingen höjdare direkt och imorgon är Freddi på jobbet hela dagen så jag måste klara mig själv. Om jag orkar ska jag skriva en massa bokrecensioner. Om jag inte orkar ska jag läsa en massa böcker och gnälla i ensamhet.
Kategori: Vardagligheter
Här går det upp och ner. När det är upp så är jag uppe och fixar och donar, syr och städar, sitter vid datorn, läser böcker, försöker fånga sommaren innan den är borta. När det är ner - då kan jag inte andas annat än små korta stötar. Varje andetag river upp bröstkorgen (så känns det) och det känns som att få en kniv instucken bland revbenen. Smärtan går i perioder, men jag blir lika förvånad varje gång som de sätter in. Det måste finnas någon inbyggd mekanism i mig att tänka att "nu är det över för alltid, nu kommer det aldrig bli så igen" för jag häpnar varje gång det börjar göra ont igen. Naiv eller vad? Kategori: Vardagligheter
Jag läser, alltså finns jag till
