Jag sörjer. Jag hade ingen aning om att jag skulle sörja så här. Men det gör jag. Och det är en månad innan bröllopet. Allting känns kaos och rotmos. Jag tjuter som ett barn över småsaker och har gett upp att nå en distanserad attityd till livet i det närmaste. Återstår - ta itu med allting, eller låta det bero och sluta tänka så förbannat. Jag brukar alltid ta itu med sånt som sker. En gång har jag låtit bli för att jag ville bete mig vuxen och se om jag kunde rycka på axlarna åt det och vara en snäll kompis. Det gick käpprätt åt. Så jag vet hur jag är. Men just nu så orkar jag inte ta itu med något alls. Är det ångest eller är det sorg eller är det rädsla för ångesten eller är det bröllopsnoja eller är det för att jag inte kan skjuta saker framför mig. Jag är explosiv! Om jag börjar ta itu med saker så räcker det med minsta lilla ordskifte som jag inte är beredd på och som gör ont - för att jag ska falla. Det vet jag. Och nu är det så mycket som jag måste fixa och orka med att det är övermäktigt. Jag vill krypa djupt ner i min säng med min BrumBrum och en lurvig katt och glömma bort att jag finns. Så därför blir bloggskrivandet sporadiskt. Och det här är en ursäkt för något som kan ske - eller en vild "se på mig- för jag är ledsen" aktion. Kanske något mitt i mellan.

Jag har läst ut:
Jag minns alla mina älskare och hur de brukade ta på mig

Jag läser:
Kognitivbeteende terapi och en massa andra böcker