Det är skrämmande.
Usch så svårt. Att möta sig själv. Se också det som är fult. Erkänna det och acceptera det.
Det mest skrämmande är hur mitt eget sinne försöker jäcka mig. Och om jag väljer att tro på de fantasier som jag kokar ihop för att jag ska framstå som bättre inför mig själv - då lever jag i en halv verklighet. En verklighet, filtrerad genom 50 % lögn. Det kanske är en kortsiktigt trevligare verklighet för mig - men den skadar andra. När jag tittar tillbaks på mitt liv - och försöker bortse från denna siripiga hinna av "egentligen var det inte mitt fel" - ser jag hur många jag egentligen har sårat.

Om jag inte ser igenom hinnan så tar jag mina beslut på fel premisser - och världen blir förvirrande och konstig och omöjlig eftersom responsen jag får inte överrenstämmer med den bild av läget jag har.
Jag har nog aldrig förstått tidigare hur man kan vara fiende till sig själv. Jag har hört uttrycket "att vara sin egen värsta fiende", men så har jag också gått i fällan som heter: "det gäller andra, inte mig".

Detta är erkännandets tid.
För en vecka sedan var jag på ett möte. I ett rum satt jag med fem andra personer som berättade om sig själva och sin kamp med det problem jag kanske delar med dem.
Jag var där och visste inte om jag borde. "Hör jag hemma här", tänkte jag och både ville och inte ville det.
Men mest ville jag. För de satt och berättade om problemet - som vi kanske delar - och hur de jobbat med det och hur mycket bättre de mår nu efter att ha gått på mötena.

På slutänden handlar det om att kämpa. Och kampen är uteslutande med mig själv.
Jag tror det första riktiga steget var svårast:
- att inse att jag behöver hjälp.
- att förstå att jag måste bevaka mig själv hela tiden.
- att jag måste uppfostra och tillrättavisa mig själv.
- att jag kan vara en riktig egoistisk skitstövel och att jag får vara det bara jag försöker förändra det

Den roll som jag tvingat Elin att ta, måste jag ta själv: den utomstående reflektorn, den som ger perspektiv på alla tankar och handlingar.
Genom att inte ta det ansvaret över mig själv har jag tvingat min omgivning, och i första hand Elin, att göra det.
Jag har överlämnat ansvaret över mig själv till andra, så att de kan göra fel, så att jag kan klandra dom för det.
Jag måste ta det ansvaret själv, så att jag kan göra fel, och klandra mig för det - inse att jag gör fel, förlåta mig, lära mig och utvecklas.

//Freddi