*MARDRÖM*

Jag kan inte klättra ur drömmen för den håller mig kvar emotionellt. Han hade varit på fest och jag såg att något var fel. Jag fick dra ut det. Dra fram det "jag ser att  något har hänt berätta" och sen var det någon tjej. Och jag fick dra fram det också. Hur det hade blivit kramar, pussar och sen kyssar och att det bara var så. Men sen blev det konstigt för han tyckte inte att jag reagerade vettigt när jag blev så arg. Och jag gjorde slut för att markera och han bara såg lättade ut och sa att han skulle hämta prylarna senare.

Jag vet att det inte har hänt. Men i mig känns det som om det hänt och jag är helt tom. Det sjuka är att det alltid är så där när det tar slut. Det här stora heliga för alltid krossas under fötterna på "jo klart jag älskar dig, men...." och i menet ligger massor av saker gömda. Och klart man börjar rota och rotandet förstör en inifrån. Men det är ändå enkelt. Det är en vardag och solen skiner och det kunde varit igår eller imorgon. Och alltid tänker man att ett "göra slut" borde vara större. Inga fanfarer kanske, men hårdrocksmusik? Jag vet inte. Men inte så enkelt. Inte så enkelt som att säga "det här fungerar inte". Jag vet att det var en dröm, men det påminner mig om hur skört kärleken egentligen är. Jag tror inte det finns många som lever i stadiga förhållanden som inte tror att just deras förhållande är unikt. Det jag och F har är unikt, det känner jag i maggropen. Men tänk om? Tänk om det blir just så där och alla förhoppningar går om intet och jag kommer minnas den dagen i varje detalj. Vad jag läste, vad jag åt, vad jag gjorde, hur jag grät. Jag blir rädd.