Smuleliten

24 mars 2008 - Identitet

Kategori: Secondhandbarn

Som bekant har jag tvingats genomgå flera identitetskriser när min hörsel försämrats. Först blev jag hörselskadad och det tog mig några år att acceptera det handikappet. Sen kom nästa slag - att bli helt och hållet döv. Det hämtade jag mig egentligen aldrig från. Jag opererades med CI och fick delar av hörseln tillbaka. Tillbaka till ruta ett, eller egentligen inte. För den jag är idag har så präglad av alla svek och all kamp att det inte längre handlar om samma människa som jag var.

När jag var sjutton år ramlade jag in i depression för första gången. Det är tolv år sedan nu och jag har hela tiden velat se mina svackor som något slumpmässigt och ganska ovanligt. Men så är det inte. Jag tror faktiskt inte att jag varit "frisk" mer än några månader i taget. Men jag har separerat depressionen från mig själv och känner faktiskt skuld när jag ramlar. För innerst inne tänker jag att jag är som alla andra - jag bara väljer att "känna mer". Det är precis vad läkarna säger också. Jag har anlag för depression, men det är ingen sjukdom jag "lider" av.

På pappret sitter jag inte och skär i handlederna för att få ångesten att förgrenas till fysisk smärta. På pappret gråter jag inte på kvällarna och blir handlingsförlamad så att jag inte kan ta mig ur sängen. På pappret har jag pluggat i många år - bytt inriktning fler än en gång - och valt att plugga halvtid för att tolkningen på lektionerna har blivit för svår och för att jag mått dåligt. På pappret är jag en gräshoppa som söker ny betesmark hela tiden. Jag är en sån som inte går till jobbet för att jag inte tar mig i kragen som vanligt folk. Mina föräldrar var aldrig hemma från jobbet. Det skulle till lunginflammation för att sånt skulle vara möjligt. Själv är jag hemma för att jag inte får på mig kläderna och kan ta mig utanför dörren.

Men det sitter ju i huvudet. Inte i verkligheten. I verkligheten känner alla så, men tar på sig kläderna och tar bussen till jobbet och jobbar och det är hårt och det är svårt, men man måste ju för man måste ha lön och kunna försörja sig. I verkligheten. Och jag lever i något mellanting. Jag är lite lat, eller lite ofokuserad och självklart sjåpig också.

Hur kan man förklara för någon som inte varit med om det hur man sitter vid datorn. Man har gjort det man ska. Kollat igenom mailen, skrivit blogg, jobbat lite och sen vill man resa sig upp och gå. Men det går inte. Och jag klickar in mig på bloggen igen. Och på mailen. Och sen försöker jag gå igen. Det går inte. Det går verkligen inte. Och ångesten kommer. Den har lurat på mig hela dagen. Nu kommer den. Slår till. Jag vill HÄRIFRÅN. Nu!!! Jag vill inte sitta här och se hur klockan tickar framåt. Jag vill göra saker. Jag vill finnas till. Det är inte bara vid datorn det sker. Det sker i sängen när jag ligger och läser. Plötsligt är det som om texten finns en kilometer ifrån mig. Jag kan inte ta till mig det som skrivs. Jag kan inte resa mig upp och göra något. Jag är still. Jag sitter och ser ut ur mina egna ögon och skriker. Men inga ljud kommer ut. Och DÅ då vill jag skära mig. Jag vill skära bort det där handlingsförlamade djuret i mig och bli fri.

Jag sitter och storgrinar nu. Det är bra. På sätt och vis. För det är iallafall någonting. Värst är det när jag inte kan gråta alls. Jag bara skakar. SItter och håller Brumbrum i famnen och försöker trycka bort ångesten. Det enda som hjälper är fysisk smärta. Fysisk smärta finns och den kan ta över. Domningarna försvinner och jag finns. Men sen ser jag blodet som rinner längs armen och helvete också. Jag lät skiten ta över. Jag har förlorat. Jag är en SÅN som skär sig. Jag är en sån som inte härdar ut eller kan göra normala saker för att slippa känna. FAAN FAN

Fan. Helvete vad jag är trött på det här. Jag vill vara normal. Vill kunna ta mig ut, vill kunna träffa människor utan att känna att om de skadar mig kommer jag dö. Jag vill plugga. Jag vill tenta. Jag vill skaffa barn. Jag vill ha en familj. Jag vill kunna prata med mamma. Jag vill att mormor och morfar kommer på bröllopet. Jag vill städa kattlådan jag kan inte ens göra det. Jag kan inte ens vara ...så jag tar sobril. Och senaste läkaren jag var hos ville att jag skulle sluta och jag vill sluta. Herregud jag vill sluta men vart hamnar jag då. Jag håller mig till liv genom zoloft, genom sömntabletter och lugnande och att skära mig. Om jag slutar, eller börjar missköta min sömn eller slutar träna då faller jag helt.

Jag är nästan där. Det har var9it i månader nu. och jag orkar inte. Hos gynekologen vi var hos, jag sa precis som det var hur dåligt jag mådde och att det blivit för mycket. Jag kan se ut ur mina egna ögon och se hur duktig jag är som sitter och berättar för en främmande människa att jag vill bli bättre och att jag vet när jag ska be om hjälp så att jag inte tappar taget. Jag ser det, men så ser jag hur hon säger "tvångsvård". Vet du vad tvångsvård innebär? De tar ifrån mig mobil, de tar ifrån mig möjligheten att prata med någon på mitt sätt. Och de pumpar i mig medicin. Det är vad dom gör. Inget annat. Jag var där. Ingen ville prata med mig. Läkaren tittade på mig som om jag var galen. Fuck jag var galen . Det var därför jag var där. Jag hade försökt ta livet av mig. Jag ville ta livet av mig då. Jag ville hela tiden. Jag var där frivilligt bara för att få hjälp att inte göra det. Men de bara tittar. Hemska elaka oförståen de ögon som säger att jag har fel. Om jag bara VILLE skulle jag sluta känna ångest. Mitt eget fel. Helt mitt eget fel. Hur jag bara kan ha mage att förvänta mig att någon annan ska ordna upp mitt liv. Men jag vill inte någåon annan ska göra det. Hör ni inte ingen annan. Jag vill ordna upp det själv men jag vill ha hjälp innan jag försvinner. Jävlar är det en sjukdom eller är det en tankevilla. Om det är och jag lever bara i  min egen fantasi där jag sitter hemma och grinar för att jag vill det. Är jag inte galen då. Helt jävla koko. Jo det är jag.

Jag vill bli diakon. Men jag ser inte hur jag ska kunna söka jobb och argumentera för att jag kan konkurrera med andra som vill ha jobbet och kan prestera det jag inte kan prestera. Normala saker. Ringa ett telefonsamtal utan att hjärtat löper amok. Träffa andra människor utan att få panikångest och stänga in mig på toaletten ochskära mig mot toalettpapperbehållaren sån där med vassa eggar. Tänka att jag klarar att klara av om jag bara kom igen Elin du fixar det här du har fixat det här förut. Men är det så som alla andra har det? Är det så för då förstår jag inte hur dom orkar skriva om resor dom vill åka till, filmer dom sett, eller polare som sagt något fånigt när dom var fulla. Det finns liksom inte.

Emellan varven försöker jag intala mig själv att jag visst kan bli en sån människa. Jag ska bli mamma och hämta ungar från dagis, prata med personalen, steka korv, inte skära mig i badrummet när barnen lagt sig, jag ska bli en sån som bakar bullar, tjänar pengar och sminkar sig fint på morgonen. Jag ska inte bli en sån mamma som mina barn är rädd ska ta  livet av sig. Därför inga barn. Jag har inte rätt att skaffa barn. Inte förrän jag mår bättre. Och i tolv år...tolv jävla år  har jag intalat mig själv att det blir bättre snart. Jag ska reda upp det med familjen. Jag ska acceptera at jag är döv. Jag ska acceptera att jag hör. Jag ska acceptera att jag ändock är hörselskadad. Jag ska acceptera att det är svårt för alla då och då. Jag ska intala mig att jag intalar mgi att jag är en bra människa emellan....emellan när jag i nte är det. Det blir bättre. Det måste det ju bli. Men  jag tänker på hur det var med hörselskadan. Jag accepterade inte den förrän jag lärde mig att den var en del av mig. Tänk om depressionen är en del av mig också.

Vad krävs för att man ska bli diagnosticerad något annat än "emotionellt instabil". Kan man vara en normal människa när man vacklar på gränsen till tvångsintagning och 100% studier? Kan man det? Kan jag det. Kan jag önska mig ett liv där jag har min familj. Där ingen är arg på mig? Där någon håller om mig när jag börjar skaka och inte kan fungera. Är det normalt? Vad är jag annars? Jag menar inte normal som någon som Blondinbella eller så. Jag menar normalfungerande med jobb som jag klarar av? Jag gör mig ständigt besviken genom att hoppas att jag ska uppnå det. Men jag gör inte det. Jag halkar ner hela tiden. Ibland blir det bättre, men det är aldrig bra nog för att jag skulle kunna jobba 100 % och skaffa barn.

Jag kanske måste införliva depressionen i den jag är. Lära mig att leva med den istället för att hoppas att den kommer försvinna. Men i det perspektivet behöver jag hjälp av någon som varit med om samma och vet vad man gör när man inte klarar av livet som de flesta andra människor lever. Om man är en sån som blir sjukskriven gång efter annan. Vad gör man då för att leva ett vettigt liv? Kan man ens det. Jag har lovat F att inte skära mig. Han jobbar. Jag broderar, glor på tv. Jag tar en katt i famnen och luktar på hennes mage. Den luktar varm ullig katt. Sen gråter jag igen. För en vecka började jag ta vattenutdrivande, men ärligt talat trodde jag att vätskan skulle komma ut ur andra hålet.

Kommentarer

  • Bryt säger:

    De där stunderna är förjävliga, du har all min sympati. Men strunta i framtiden nu, fokusera på den här månaden istället. Jag gör också det där hela tiden, sätter krokben för mig själv med allt jag vill göra, för att jag "kanske inte kommer klara av det" (som du skriver om telefonsamtalen till exempel). Men ta det sen. Försök att bara skita i det just nu. Och krama katten mer.

    2008-03-24 | 16:47:59
    Bloggadress: http://psykbrytet.blogg.se
  • Freddi säger:

    Om vi bara kunde få någon läkare som sa: Detta är fysiskt. En kemisk/biologisk/hormonell obalans.
    Och oavsett om det går att åtgärda eller ej så vet man vad det är och kan förhålla sig till det.
    Detta är bara ett gungfly av luddig ovisshet.
    Kramar dig från jobbet

    2008-03-24 | 16:49:31
  • Ceriadwen säger:

    Det gör mig ont att läsa det du skriver. Hoppas det finns en väg ut!

    2008-03-24 | 22:19:56
    Bloggadress: http://ceriadwen.blogg.se
  • Åsna säger:

    Att strunta i framtiden är nog själva nyckeln på nåt sätt. Men det är ju inte bara att bestämma sig för att börja strunta. Jag har pendlat mellan 150% studier och totalkrasch i flera år. Nu har jag nästan slutat pendla helt. Det är obeskrivligt skönt. Jag skulle vilja ta tag i dig och dra ut dig på den här sidan om ångesten. Det är roligare här. Jag vill säga "kunde jag så kan du", men hur kan jag veta det? Jag är inte du. Men det går.

    2008-03-25 | 15:17:09
    Bloggadress: http://kattarsis.blogg.se/

Kommentera inlägget här: