Lusten att .... har försvunnit. Lusten behöver sällan vara särskilt stark. Men det är den där lusten som får mig att knäppa på datorn för att se vem som skrivit till mig, om det hänt något nytt med de bloggare jag följer och för att skriva egna inlägg. Lusten att har försvunnit. Jag skriver ovilligt och råttan bygger bo i mitt inre. Jag tror hon ska få ungar. En hel familj med ångestråttor i mitt bröst. Jag vill inte finnas. Inte på det här sättet iallafall. Vi räknar timmar tills doktorn. Gynekolog rättare sagt - för jag behöver ett hopp om att det här kommer gå över. Jag kan inte leva i den här dimman utan att tro på att något blir bättre. Det gör för ont. Jag vet vad jag ska göra. Jag ska läsa min kurs (bryr mig inte), jag ska avsluta min läskurs (bryr mig inte), jag ska recensera de böcker jag läst (inte helt ovillig men bryr mig inte), jag ska träna så att jag får bort ångesten (säger F). Jag förstår inte hur jag ska kunna ta mig utanför dörren.

På Skinheadbarbiedolls blogg kommenterade jag för ett par dagar sedan ett inlägg om ångest. Det var ett snällt och omtänksamt inlägg, men jag fick bara skit tillbaka. För att jag inte kunde förstå att man MÅSTE klara av jobb även om man har ångest. Man får skärpa sig lite och inte låta det hindra en. Jag undrade vad det var för ångest som tjejen som tjafsade med mig led av. Hur fan tar man sig till ett jobb när man inte klarar av att ta på sig nya trosor? Jag fattar inte. Hur motiverar man sig själv i huvudet när man inte har någon kontakt med den man var och ville vara.

Grundläggande saker. Äta när man är hungrig - varför då? Sova när man är trött - rädd för mardrömmar! Kissa när man är kissnödig - långt till toaletten. Tvätta sig så man inte ser ut som en gris - orkar inte. Någon måste säga till. Gör det här gör det här gör det här. Annars stillestånd. Tittar ut genom mina egna ögon och hjälp mig någon. Säg vad jag ska göra. Jag vill inte sitta här och vara fast i det här skalet. Det har tjänat ut. Jag kan inte. F kommer och tar min hand och säger ta lugnande. Vill inte. Är jag rädd för att bli beroende? Nej. Jag skiter i det nu. Jag bara vill inte. Varför skulle en liten vit tablett göra varken från eller till. Ta den. Jag vill inte. Jag tar den. Inget förändras. Kanske lite. Kanske jag kan ta mig till toaletten själv. Kanske kan jag leta upp ett rakblad att skära med. Kanske.

Det är illa. Har inte varit så här sedan år 2005 som jag knappt minns något från. Det var det året jag och F blev tillsammans. Tillsammans med ett ångestmonster. Klart fan vi kommer vara tillsammans alltid. Vi började i en röra och sen blev allting bara bättre och bättre. Men jag vill inte vara där igen. Jag har förträngt den tiden eftersom jag bara längtade efter att försvinna. Jag kan fortfarande skriva att jag inte vill bli så. Jag kan fortfarande vilja åka till doktorn. Jag kan fortfarande vilja ha ett liv. Jag vill.