Smuleliten

4 mars 2008 - Konsten att leva som om det finns en mening

Kategori: Secondhandbarn

Första gången jag föll var på ett födelsedagskalas. Om några månader är det tio år sedan. Jag trodde att jag visste vad smärta var. Men det var innan jag föll ner i råttan mörka näste. Det tog ett år innan jag kunde se mig själv i spegeln igen. Det jag såg då var ett monster. Mitt midjelånga hår rakade jag av, mina ögon som jag med naiv förhoppning ville beskriva som guldbruna blev svarta. Det gick inte över en natt - självklart inte. Snarare pågick det under en evighetstid. Jag var ett hål. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte fylla upp hålet med. Det var bottenlöst. Från att ha levt med avgrunden på trivsamt långt avstånd kom det närmare. Jag vacklade och drog ner mig människor jag älskade i fallet. Ingen barmhärtighet. Det fanns bara jag och min smärta. Känslor som jag tidigare hade kunnat hantera som ilska, skam, vrede, svartsjuka, avund och till och med glädje ryggade kroppen tillbaka för. Det var som om ett nytt jag byggdes upp. Ett jag som byggde murar för att  inte känna för mycket. Murarna var bara vrakgods. Så enkla att rasera.

På ett sätt är det bra att inte alla människor vet vad ångest är. Det är en nåd. Å andra sidan blir det destå svårare för oss som lever i tomheten att beskriva - eller snarare bevisa hur jävligt det faktiskt är. Säger du att du har cancer skulle få människor ge dig rådet att "gaska upp dig". För cancer är en riktig sjukdom till skillnad från depression. Föreställningen om att ångest är något man simulerar för att få uppmärksamhet eller medlidande är allmänt spridd. Någonstans har någon en bild av hur vi som är - står och karvar i handlederna för att få någon att tycka synd om oss. Medlidande är ett motiv. Eller kanske skulle det vara det om det inte vore för att självdestruktivt beteende och ångest aldrig genererar något medlidande. Ledsenhet är något man kan ifrågasätta. Helst när man står på tillräckligt långt avstånd att man inte ser när någon gråter.

Hos psykologer gräver man i människans inre. Det är en helvetes fiskdamm när vi har party för 500 kr timmen. Efter ett par år vet du vad som skaver. Oftast är det något så enkelt som din egen spegelbild. Insikten att du inte är eller någonsin kommer vara något du önskar. Insikten att du är dömd att vara ensam, även om ni är två. Sak samma. Ensamhet finns i tusen former och förpackningar. Köp en så får du två på köpet. En annan populär psykologisk grunka du kan fiska upp är förstås kraschad självkänsla. Varje gång du blir slagen, psykiskt eller fysiskt så krymper den du ska bli. Jag skulle vilja mala ner den person som sa "det du inte dör av blir du starkare av" till köttfärs. Bli stark av det fitta! För inte fan är det så enkelt. Det som sker är att skalen blir tjockare och du famlar i mörkret efter någon som kan ordna upp allting.

Och där kommer självklart drömprinsen eller prinsessan in. Föreställningen om att någon ska hela oss är också en jävla saga. Det är en nåd att ha någon som älskar en, men ångesten kan finnas kvar iallafall. Den finns i mig, trots att den jag älskar ligger och tittar på mig med blåögd blick och tårarna nalkandes. Visst vet jag att jag är älskad. Men vad spelar det för roll när jag inte finns. Jaget är inte herre i sitt eget hus. Och jag ser ut genom mina ögon på min krossade framtid. Hur någonsin skaffa barn när man mår så här? Hur någonsin leva ett normalt liv?
Sen en dag blir allting bättre. Det sker hela tiden. Men vi som bor granne med ångesten vet att det inte är för evigt. Aldrig för evigt. Som en rasren jycke. Paradoxalt.

Det finns en mening. Jag ser den i dig och dig och dig. Ibland är det bara inte mening nog. Till min vän som åker in och ut på psyket och vrålar besinningslöst mot gud ingen alls - säger jag "ta inte livet av dig för då får du inte veta hur det skulle slutat". Så är det. I mitt bröst pulserar hoppet, ibland litet som en fågelunge ibland så ofantligt stort att jag vill snurra in mig i hela livets armar. Men hopp finns det. Ändå - ångesten. Som en blodssyster eller bror. Vi som vet den, ser den i varandras ögon. Vi vet  vad som inte kan sägas i ord.

Kommentarer

  • Hosanna säger:

    Tack för dina ord. Ska läsa om och om igen...

    2008-03-04 | 08:21:18
    Bloggadress: http://hosannas.blogg.se/
  • Lise säger:

    Mycket starkt inlägg som gör ont att läsa, men tack för inblicken - det behövs.

    2008-03-04 | 12:50:29
    Bloggadress: http://liseliv.blogspot.com
  • mana säger:

    hjärta.

    2008-03-04 | 12:56:44
    Bloggadress: http://enhaxastankar.blogg.se
  • Psyk säger:

    Vackert och sorgligt beskrivet, och så sant. Jag känner igen mig i vad du upplever. Just det där med att min sjukdom inte syntes på utsidan gjorde mig galen, och det var ur denna tanke som mina självskador föddes. Som tur är mår jag bättre och kunde säga stopp den här gången innan jag hamnade där på botten igen, och jag inbillar mig någonstans att jag är på väg upp - eller i alla fall att det är dit jag ska. Du har så rätt i det du avslutar med.., det gäller att gripa taget om det där lilla obestämbara man har inom sig. Och ångesten, vad kan man göra? Jag brukar tänka att ångesten i sig är inte farlig. Det kanske låter märkligt, men så är det faktiskt. Det är det vi skapar ur ångesten som gör den farlig. Att du reagerar med att sätta vackra och sanna ord på den tror jag är en god medicin.

    2008-03-04 | 14:25:14
    Bloggadress: http://psykbrytet.blogg.se
  • Konstanze säger:

    Jag blir galen på människor som säger att de som mår psykiskt dåligt skall gaska upp sig. Tänk om det vore så enkelt. Jag har mer än en gång hamant i disskusion om just detta. Jag tycker att det är väldigt naivt att tro att det bara att gaska upp sig. Det är klurigare än så. Ungefär som St: Göran och draken. Det är ingen myra som man slåss mot de är en drake. Hur den ser ut är individuell. Och styrkan också. Både på den stridande och på inkräktaren. Jag tror att du är, nej jag vet att du är stark, därför att du är så klarsynt, däri ligger din styrka. Jag står på din sida kära cybervän.

    2008-03-04 | 15:30:30
    Bloggadress: http://kulturnorden.blogg.se
  • saraj säger:

    words...

    2008-03-04 | 19:30:54
    Bloggadress: http://www.mirrorofmylife.se
  • t0tta säger:

    Vet du vad? Jo, det härdar faktsikt.. I den bemärkelsen att man under sjukdomen och tillfrisknandet, får så vansinnigt mycket självkännedom och självinsikt. Och det kan hjälpa en att komma ur det som en människa man verkligen VILL vara.. Vi.. Du, jag och alla med ångest/depression, har en styrka inom oss, som andra bara kan drömma om.
    Vi är t.ex inte rädda för döden. Vi VET att den kommer som en befrielse en dag... Vi är inte rädda för vårt eget sällskap. Vi VET att vi kan roa oss alldeles själv, utan andra inblandade. Vi behöver inte en annan person för att göra oss hela... Vi ÄR hela, med all den självinsikt vi har. Vi behöver ingen annan som talar om föros om och vad vi gör fel, mot andra.. Det analyserar vi fram alldeles själv... När vi har lärt oss konsten...

    Nu i veckorna, är det ett helt år sen min sista attack. Visst vet man att risken ALLTID finns att man trillar tillbaka in i depressionen, ångesten, dödslängtan. Men nu vet jag att man KAN leva långa perioder utan.
    Jag är "frisk" nu.. Vill jobba, kan vara social, klarar ta tag i saker. Det trodde jag var helt omöjligt för 2-3-4-5 år sen.

    Och vet du vad det bästa är? Jag är mycket lyckligare än andra människor nu. Jag finner lycka i detaljer, småsaker, att leva.. Att leva utan att vilja dö 24 timmar om dygnet... Jag tillbringade 3 år, på på kanten till dödens avgrund... Och ja, även om folk inte tror det, så är det en potentiellt dödlig sjukdom.

    Och angående dumma kommentarer från ovetande.. Hade de sett en människa under en ångetattack, så hade de ALDRIG sagt nåt sånt mer.

    Öhm.. Tror jag klistrar in detta i min egen blogg och spinner vidare där.

    Vlle bara att du ska veta, att du borde ha hopp, för det kan bli bättre, fast det inte känns så =)

    2008-03-05 | 15:31:03
    Bloggadress: http://t0tta.blogg.se

Kommentera inlägget här: