4 mars 2008 - Konsten att leva som om det finns en mening
Kategori: Secondhandbarn
Första gången jag föll var på ett födelsedagskalas. Om några månader är det tio år sedan. Jag trodde att jag visste vad smärta var. Men det var innan jag föll ner i råttan mörka näste. Det tog ett år innan jag kunde se mig själv i spegeln igen. Det jag såg då var ett monster. Mitt midjelånga hår rakade jag av, mina ögon som jag med naiv förhoppning ville beskriva som guldbruna blev svarta. Det gick inte över en natt - självklart inte. Snarare pågick det under en evighetstid. Jag var ett hål. Det spelade ingen roll hur mycket jag försökte fylla upp hålet med. Det var bottenlöst. Från att ha levt med avgrunden på trivsamt långt avstånd kom det närmare. Jag vacklade och drog ner mig människor jag älskade i fallet. Ingen barmhärtighet. Det fanns bara jag och min smärta. Känslor som jag tidigare hade kunnat hantera som ilska, skam, vrede, svartsjuka, avund och till och med glädje ryggade kroppen tillbaka för. Det var som om ett nytt jag byggdes upp. Ett jag som byggde murar för att inte känna för mycket. Murarna var bara vrakgods. Så enkla att rasera.
På ett sätt är det bra att inte alla människor vet vad ångest är. Det är en nåd. Å andra sidan blir det destå svårare för oss som lever i tomheten att beskriva - eller snarare bevisa hur jävligt det faktiskt är. Säger du att du har cancer skulle få människor ge dig rådet att "gaska upp dig". För cancer är en riktig sjukdom till skillnad från depression. Föreställningen om att ångest är något man simulerar för att få uppmärksamhet eller medlidande är allmänt spridd. Någonstans har någon en bild av hur vi som är - står och karvar i handlederna för att få någon att tycka synd om oss. Medlidande är ett motiv. Eller kanske skulle det vara det om det inte vore för att självdestruktivt beteende och ångest aldrig genererar något medlidande. Ledsenhet är något man kan ifrågasätta. Helst när man står på tillräckligt långt avstånd att man inte ser när någon gråter.
Hos psykologer gräver man i människans inre. Det är en helvetes fiskdamm när vi har party för 500 kr timmen. Efter ett par år vet du vad som skaver. Oftast är det något så enkelt som din egen spegelbild. Insikten att du inte är eller någonsin kommer vara något du önskar. Insikten att du är dömd att vara ensam, även om ni är två. Sak samma. Ensamhet finns i tusen former och förpackningar. Köp en så får du två på köpet. En annan populär psykologisk grunka du kan fiska upp är förstås kraschad självkänsla. Varje gång du blir slagen, psykiskt eller fysiskt så krymper den du ska bli. Jag skulle vilja mala ner den person som sa "det du inte dör av blir du starkare av" till köttfärs. Bli stark av det fitta! För inte fan är det så enkelt. Det som sker är att skalen blir tjockare och du famlar i mörkret efter någon som kan ordna upp allting.
Och där kommer självklart drömprinsen eller prinsessan in. Föreställningen om att någon ska hela oss är också en jävla saga. Det är en nåd att ha någon som älskar en, men ångesten kan finnas kvar iallafall. Den finns i mig, trots att den jag älskar ligger och tittar på mig med blåögd blick och tårarna nalkandes. Visst vet jag att jag är älskad. Men vad spelar det för roll när jag inte finns. Jaget är inte herre i sitt eget hus. Och jag ser ut genom mina ögon på min krossade framtid. Hur någonsin skaffa barn när man mår så här? Hur någonsin leva ett normalt liv?
Sen en dag blir allting bättre. Det sker hela tiden. Men vi som bor granne med ångesten vet att det inte är för evigt. Aldrig för evigt. Som en rasren jycke. Paradoxalt.
Det finns en mening. Jag ser den i dig och dig och dig. Ibland är det bara inte mening nog. Till min vän som åker in och ut på psyket och vrålar besinningslöst mot gud ingen alls - säger jag "ta inte livet av dig för då får du inte veta hur det skulle slutat". Så är det. I mitt bröst pulserar hoppet, ibland litet som en fågelunge ibland så ofantligt stort att jag vill snurra in mig i hela livets armar. Men hopp finns det. Ändå - ångesten. Som en blodssyster eller bror. Vi som vet den, ser den i varandras ögon. Vi vet vad som inte kan sägas i ord.
Bloggadress: http://hosannas.blogg.se/