Smuleliten

Ångesten hanterbar. "Barnvakten" var snäll. Vi satt och ritade och pratade och ritade lite till. Sällskap är bra. Natten var dunkel. Jag minns att jag var vaken. Jag minns att jag trodde att jag sov. Tabletter. Stirrande i spegeln och trötthet som svepte in mig i sin varma filt. Det var inte förrän på tidig morgonkvist jag fick sömn och jag vaknade klockan nio. Idag blir det nya försök att hitta läkare och helst lite tidigare än evigheters evighetsmånader. Jag vågar inte känna efter hur jag egentligen känner mig. Jag är stum och dövad. Jag ska gå till Gerda nu för jag vill inte sitta instängd mer.

Tack alla som bryr sig, ni är änglar hela bunten. Iallafall får ni vipkort till himlen...något sånt.